Idag har vi varit och åkt slalom i backen i Åmål och jag mindes när vi brukade åka dit med skolan förr.
Ja det var då när man var ung, orädd och nästintill odödlig. Man slängde sig ut i backen utan att tveka och åkte mer än gärna i puckelpisten.
Vad kunde hända liksom?

Idag kände jag mig mer som Stig Helmer i Sällskapsresan. Ja det började redan vid skiduthyrningen då jag slet mig svettig för att få på mig pjäxorna och frågade killen vid uthyrningen om det ska sitta så hårt.
Precis som Stig Helmer så kände jag att jag fick cellskräck.
Jo jag har allt åkt skidor nu på senare år också men jag verkar glömma den där känslan för varje år.
Fötterna gjorde ont och benen domnade bort och man går ju som om man var gipsad upp till jumskarna.

Sen var det ju det där med liften då.
Jag stakade mig fram och tydligen utstrålade jag skräck för det kom snabbt fram en liftvakt för att hjälpa mig. Den hjälpen hade jag aldrig accepterat när jag var ung. Just nu såg jag honom mer som en livvakt än liftvakt.
På vägen upp så kände jag att benen nästan inte orkade bära mig, herregud hur ska det gå att åka ner sedan?

När jag var ung, orädd och odödlig så åkte jag zickzack i liften. Idag såg jag skyltarna "förbjudet att åka zickzack i liften" de kan väl inte ha funnits där förr? Var jag inte läskunnig då eller var jag så olydig?!
Att zickzacka nu fanns inte ens i tanken, jag stod som fastgjuten.
Undrar hur man tar sig därifrån sedan när man ska av? Det borde jag ha funderat på innan jag ens ställde mig i liften. Men jag kom av utan att väcka någon större uppmärksamhet.

Nu ska man ju bara ta sig ned också.
Återigen kände jag "Stig Helmer känslan" då det ena barnet efter det andra kastade sig ut i backen. De är unga, orädda och odödliga, tror de iallafall. Roger åkte en bit och stod sedan och väntade lite längre ned.
Jag började putta mig sakta framåt, å hej å hå å hej å hå..... Det gick ju sakta och säkert. Man kan ju faktiskt bryta varenda ben i kroppen om man ramlar tänkte jag. Undrar om jag hade hårdare skelett när jag var ung?
Då fanns iallafall ingen tanke på att bryta något, det fanns inte ens en tanke på att man kunde ramla.
Nu var ju iallafall benen bortdomnade så jag borde ju inte känna något om jag bröt dem.

Väl nere kände jag mig ändå rätt nöjd och dum som man är gör man ju om det hela om och om igen. Det var ju riktigt kul och det sista var jag faktiskt nja inte yngre men mindre rädd och rätt säker på att jag skulle överleva iallafall.
Jag har ju hållt på med Judo på äldre dar utan att vara rädd så nog sjutton ska jag klara av en vurpa om så skulle ske.
Det blev en trevlig dag i backen men jag kommer säkert ha glömt det till nästa gång då jag återigen kommer förvandlas till Stig Helmer för att efter några åk börjar inbilla mig att jag är..... Ung, orädd och odödlig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...