Just nu befinner jag mig på vårat fritids ställe uppe i Jämtland. Roger har fullt upp att greja med diverse saker som ska göras och här har vi ingen TV så jag hänger flitigt på nätet och Facebook.
Läser om det ena och det andra som händer bland mina vänner, vissa saker är roliga medans andra är mer sorgliga, likså är vissa saker mer intressant än andra. Vi har olika intressen och brinner för olika saker vilket är bra för då kämpar alltid någon för något.

Själv läste jag nyss en sak som gjorde mig riktigt förbannad och ledsen.
Jag brinner för barn och ungdomar som har det svårt bla i skolan. Barn som inte har det lika lätt att anpassa sig som man kanske förväntas. Barn som ständigt får kämpa och ständigt känner sig misslyckade.
Jag försöker men kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle kännas att hela tiden få negativ kritik.
Hur skulle det kännas att ses så besvärlig att ingen vill ha mig, att inte få gå till skolan eller få gå på fritids. När man gör allt för att slippa mig, till och med ser till att jag blir sjukskriven så mina föräldrar kan ta vård av barn och vara hemma med mig på obestämd tid.
Ja det händer och jag vet det eftersom det hänt en jag känner, det barnet är 8 år!!!
Det finns inget annat val och detta är ändå i en ort som Uddevalla.

Är man 12 år finns det däremot en skola i Ljungskile som heter Bohusläns helhetsskola. Där vet jag också en som har gått en termin nu och det har vad jag förstått gått riktigt bra. Barnet trivs och har lyckats få godkända betyg i flera ämnen.
Kanske har man hittat rätt och kanske är detta en stor räddning för detta barn.
Efter allt kämpande och allt misslyckande, efter att ha testat olika alternativ hittade man tillslut denna skola.

Nyss läste jag på Facebook att den är nedläggningshotad, om detta händer vad tror ni händer med detta barn då?
Jag har inga detaljer på varför detta kan ske men det går att läsa mer på nedanstående länk och där kan man även skriva under för att försöka stoppa eländet!
Vart ska barnen ta vägen när det inte finns någon skola för dem? När ingen vill ha dem och när de alternativ som verkar fungera stoppas?


www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8394

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Jag tror Roger är rätt glad att han jobbar natt nu för jag står inte ens ut med mig själv på nätterna. Jag vrider och vänder mig varje halvtimme och det innebär mycket pust och stön kan jag lova. Så ska kuddarna med runt också och gärna även Rogers täcke så de nätterna han sover hemma blir han av med det titt som tätt. Kuddar ramlar då och då ned på golvet och en natt lyckades jag ta fel på katten och en kudde så honom drog jag i pälsen och skulle trycka in mellan knäna. Ligger han vid fotänden så blir han väldigt ofta nedsparkad i mina vändningar.
Så snarkar jag som tjugo karlar och störs av det själv. När jag väl hittat en bra ställning och inte snarkar så får jag kramp i vaden och skriker högt AJ AJ AJ KRAAAAMP!!!
Sedan får man ju inte glömma alla toabesök under natten.

Igår var jag hos sjukgymnasten eftersom jag även börjat plågas av foglossningar, inte så att jag lider ett helvete men ändå så att det stör mig. Av henne fick jag några övningar och ett gravid bälte som jag i skrivandetstund ännu inte kommit överens med. Det trycker liksom upp magen så jag mår illa, speciellt om jag sätter mig ned. Men det är nog en vanesak.
Hon gav mig även rådet att hålla ihop benen.
Ja när du går ur bilen, håll ihop benen...... och hur ska det gå till tänkte jag, osmidig som jag är.
Ja och när du ska vända dig i sängen, håll ihop benen. .....
Jaha då lär jag aldrig kunna vända mig.
Dessa saker hade jag nog inte ens klarat av utan att vara gravid.

Om det nu inte vore för att vi kämpat så oerhört för detta barn och om vi inte genomgått provrörsbefruktning så hade jag nog kunnat sagt åt henne att gett mig rådet "håll ihop benen" för si så där 7-8 månader sedan. Men ja man får ju något fint för allt detta och det är bannemej värt vad som helst vågar jag påstå.
I morgon är det 2 månader kvar!!!!

Idag var jag hos barnmorskan och allt såg bra ut med lilleman, hjärtat slog så fint och han verkade ligga med huvudet nedåt men det kan ju ändras till nästa gång. Snart är det bara två månader kvar.

Jag skulle ta influensavaccinet idag också och blev därför sittande i vårdcentralens väntrum. Kände mig lite stressad för jag skulle ju till jobbet och det verkade vara en hel hög med pensionärer före mig.
Två äldre herrar satt bredvid mig och pratade som sjutton. Det var den ena krämpan efter den andra men verkade ändå lika glada och nöjda med tillvaron. Nu skulle de ju dessutom få lite skydd mot influensan sa en och tittade på mig.
Men du, ska du verkligen besprutas?! Du ser ut att redan fått ett sprut fortsatte han men inte på ett perverst sätt utan mer glatt och skämtsamt så sånt kan jag ta.
Jag skrattade och nickade och gubben fortsatte:
- det där viruset finns inget botemedel för vet du.
Det var en skämtsam och glad herre så jag började tycka att det var riktigt trevligt att sitta där och vänta.

Sköterskorna ropade in den ena efter den andra och den glade mannen började fråga om de glömt honom, han hade suttit där sedan de öppnade. En av sköterskorna kollade i några papper och utbrast:
- men herre gud det har du rätt i!!!!

Jag måste erkänna att jag blev lite irreterad över att de kunde glömma en stackars äldre man sådär men han själv skrattade och sa att han hade det minsann så trevligt så det var ingen fara med honom. Dessutom slapp han hjälpa till med julstädet hemma och så kanske middagen hann bli klar innan han kom hem.
Jag kan ju tillägga att klockan vid detta tillfället bara var 9:15 så han ville nog sitta länge.
De gjorde iallafall rätt för sig och tog in honom direkt efter upptäckten och jag hörde hur de skrattade och hade sig. Det var minsann en härlig stämmning inne på provtagningen och jag tänkte på hur en annan jämt är stressad och irreterad över väntetiden, är det egentligen så farligt att behöva sitta en stund?

Mannen som gjorde min väntetid kortare verkade då minst sagt njuta av stunden i väntrummet och jag hoppas verkligen att jag blir lika öppen och glad som honom i den åldern. Jag menar, vad har vi så jäkla bråttom till jämt?!

Det närmar sig det mesta just nu, två veckor kvar att jobba, snart jul och nytt år, ja det närmar sig även bebisens ankomst.
2,5 månad är ju nästan ingenting efter all tid vi har väntat innan. Det var runt denna tiden fast för tre år sedan som vi på riktigt pratade om att "skaffa barn"
Ja så sa vi faktiskt:
- vi kanske skulle skaffa barn....
Som om vi skulle skaffa en hund eller så. Jag minns att jag till och med var så "kräsen" att jag nästan planerade för vilken tid på året som var bäst att vara gravid.
Idag skäms jag nästan för att jag såg så lätt på det där med att bilda familj.
Skäms för att jag tog det förgivet och att jag nästan inte satte värde på gåvan att få ett barn.

Det är klart att jag inte såg det som att köpa en hund eller att jag inte uppskattade det här med barn och familj men jag har fått en helt annan syn på det efter de här tre åren som vi kämpat.
Det är inte över än och jag tänker verkligen inte ropa hej förän jag kommit över bäcken, tänker absolut inte ta ut segern i förskott men det närmar sig iallafall.
Jag vågar tro att det kan gå vägen och jag känner mer att jag faktiskt är gravid nu än förut.
Han gör sig allt oftare påmind om att han finns där inne vårat lilla underverk.