Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

Idag har jag varit i Norge på begravning för min älskade Morfar.
Det var tungt men gav många tankar och mycket minnen.
Prästen hade fått helt rätt uppfattning av honom och höll ett fint tal.
Det gav minnesbilder ända från barndomen och fram tills nu. Han har varit en krutgubbe hela vägen och hållt sig i god form.
Han hade tex alltid ork och tid att leka och alla barn älskade morfar och det var ömsesidigt. Att vara på sommarstugan utan morfar var rent utav trist.
Han har lärt alla barnbarn att simma och förr när jag var liten så tävlade jag med honom om vem som badade först men han vann alltid och inte minst de senare åren då han badade året om.

Det var nu i Januari som han blev sjuk och inte återhämtade sig, egentligen var det väl precis så här vi önskade att det skulle bli den dagen då han skulle lämna oss.
För alla ska vi dö, det vet vi ju med all säkerhet.
Jag har alltid sagt att när det är morfars tur så vill jag inte att han ska bli liggande sjuk, jag ville att han skulle få ett snabbt avslut.
Att bli liggande vore rent utav plågsamt för denna aktiva man.
De gånger han har legat på sjukhus så har han varit för kry för att ligga still, han har tagit sig upp snabbt och t.o.m när han hade skadat sitt knä så illa att han hade en järnställning runt benet så var han för aktiv för att kunna följa läkarnas schema för rehabilitering. Morfar skruvade upp skruvarna och cyklade till sjukgymnasten för att sedan skruva fast dem innan han gick in.
En gång glömde han att skruva fast skruvarna och när sjukgymnasten upptäckte detta så sa morfar att han inte kunde cykla med dem åtskruvade, de ansåg då att han kunde rehabilitera sig utmärkt utan deras hjälp.

Han byggde huset som han bodde i och han byggde även en egen båt, samtidigt jobbade han heltid.
När morfar gick i pension 62 år gammal så gjorde han inte det för sin egen skull utan för att lämna plats för ungdomar som behövde jobbet bättre. Själv var han regelbundet på fabriken och jobbade frivilligt med det sk veterangänget bara för att det var kul.
När hans grannar som var äldre (ja ungefär i hans ålder) inte klarade av att klippa gräset så hjälpte han dem för han var ju inte gammal och dålig.
Han var på ålderdomshemmet och hälsade på "gamlingarna" som han sa själv (vissa yngre än honom) för att de tyckte att det var så roligt när han kom.
För några år sedan när morfar inte längre orkade cykla i uppförsbackar så köpte han en elcykel för inte ville han sluta cykla helt.

Ja det var så morfar var, ständigt igång och full av liv. Orädd och påhittig..... Ibland undrade jag om han någon gång var orolig för någonting, allting ordnar sig.
"Det går fint det här" är ett uttryck jag minns honom säga.
Jag önskar att jag vore mer som honom och är det något jag vill ärva av honom så är det hans mod, hans envishet och hans energi.
Han är för mig en stor förebild som aldrig gav upp.
Imorgon skulle han fyllt 87 år och jag tror att han får en fin födelsedag tillsammans med mormor som han nu får vila bredvid.

Men han kommer vara saknad här hos oss, oerhört saknad........

Idag har jag varit med min systers tre barn på deras judoträning.
Jag kunde inte låta bli att reflektera över att i första gruppen där klubbens yngre barn tränar var min systerdotter ensam tjej av dagens 15 barn. I andra gruppen var de tre tjejer av 7 barn. Det är lite fler tjejer bland ungdomar och i vuxengruppen i vår klubb. Men man undrar ju lite varför det överlag är en minioritet på tjejfronten.
Jag har aldrig sett judo som en typisk killsport för i min ungdom så kändes det inte så. Jag minns iallafall inte att det var något man reflekterade över så som nu.

Funderingarna går kring vad det kan bero på och hur man kan vända denna i mina ögon negativa trend.
I Göteborg har man startat ett projekt som heter Judo5 där man kör samträningar med tjejer från olika klubbar, detta har jag deltagit i ett par gånger under våren och jag tycker det är en fantastisk grej.
Inte för att jag har ett jättestort behov av att bara träna med tjejer utan för att det skapar en sorts gemenskap och verkar ge flera modet att ställa upp. Det verkar även locka oss äldre tjejer och suget efter att tävla tycks växa mer. Man blir peppad och uppmuntrad till att våga saker som man vill göra. Oftast intalar vi nog oss själva att vi är för gamla eller inte tillräckligt bra, "min tid är förbi"
Killarna kanske inte är mer självsäkra men de ser nog inte lika många hinder som vi tjejer gör.
För jag tror att det är så det är, vi hittar hinder..... Jag tror inte att viljan och intresset är sämre hos tjejerna utan det är nog vardagen som stoppar oss.
Familj, jobb, hem och annat som gör att vi inte prioriterar Judon. Det är nog samma i andra sporter skulle jag tro.

Min sambo hyllas ofta av folk i min närhet för att han är hemma så mycket med Tristan och jag kan träna så som jag gör men skulle det vara tvärtom så är jag inte helt övertygad om att jag hade fått samma uppmärksamhet som han. Jag är inte speciellt aktiv i diskussioner som har med femenism att göra och är nog av den åsikten att det ofta går till överdrift med dessa frågor och även när det gäller jämställdhet men jag tycker att alla ska få göra det som passar just dem, jag är säker på att varje familj kan lösa det där själva och man gör det som fungerar bäst i den vardag man lever i.
Vill man något tillräckligt mycket så lyckas man helt säkert att få till en lösning till att komma förbi eventuella hinder oavsett om man är tjej eller kille, har familj eller är singel......
Vill man något tillräckligt mycket så klarar man mer än man tror. Man behöver oftast bara lite pepp och förebilder som man kan ha som dragplåster för att våga.
Där tror jag att projektet Judo5 gör en stor insats. Där tror jag att vi alla tjejer inom idrotten kan göra stor nytta, vi kan vara förebilder, peppa, motivera och vara med i diskussioner om ämnet. Jag tror att det är jättebra om man kan ge tips och råd om hur man kan få det att gå ihop med alla andra saker man ska göra i sin vardag.
Kanske kan vi då också bli förebilder till yngre tjejer så att de också vågar.
Kanske blir det då helt naturligt att även tjejer tränar judo och jag slipper att sitta med dessa funderingar om några år när jag sitter och tittar på de yngre barnens Judoträning. Ja vem vet, kanske börjar Tristan träna så småningom och då hoppas jag att det är många tjejer med i hans grupp.

Hej migrationsverket
Jag skriver inte detta för att ni ska fundera över ett beslut eller ändra ett redan fattat beslut för jag antar att det redan är försent, ni har nämligen redan skickat iväg 10 åriga Fatmanur och hennes ensamstående mamma till Azerbajdzjan, det landet de en gång flydde ifrån när Fatmanur var liten.
Hon är uppväxt här i Sverige, har gått i Svensk skola, har fått svenska vänner och talar flytande svenska. Sverige är hennes land, hennes hem fanns här.

Jag undrar nu migrationsverket om ni kan berätta för mig hur det har gått för Fatmanur och hennes mamma?
Vart bor de? Vilken skola går hon i och kan ni berätta om hon börjat träna Judo där hon bor nu?
Hon älskade Judo och dagarna efter ni skickade iväg henne så skulle hon vara med och tävla.
Själv känner jag henne inte så väl utan jag såg henne på klubben där jag också tränar. En glad tjej som vi minns som klubbens leende. Det finns numera ett vandringspris till minne av Fatmanur, klubbens glädjespridare. Det är nog ett av det finaste priset man kan få i mina ögon.
Vi i klubben glömmer nämligen inte Fatmanur och vi går inte oberörda genom detta, vi undrar vad som händer med vår lilla vän.
Kan ni inte svara på det?

Okej men då ska jag stilla er undran för ni på migrationsverket måste väl också vara nyfikna på vad ni åstadkommit med ert beslut?
Ida som är Fatmanurs bästa vän har nämligen lite kontakt med henne.
Jag kan därför meddela att hon och hennes mamma är hemlösa, de bor tillfälligt hos en vän och Fatmanur har inga vänner då hon inte har råd att gå i skola. Hon har heller inte råd att gå i Judo men det finns en stor klubb där hon bor. Hennes mamma är alltid ledsen och mår dåligt. Men Fatmanur säger:
"När jag blir ledsen tänker jag att man ska vara glad"
En 10 årig flicka som precis har förlorat allt, som litade på att vuxna skulle vara de som gav henne trygghet och som inte ska behöva oroa sig över framtiden.
Hon är ett barn och ska få vara det tills hon är vuxen. Hon ska kunna få vara glad så som hon vill vara.

Kära migrationsverket, jag känner mig ledsen efter ert beslut och tyvärr kan jag inte
tänka så som Fatmanur gör.....
"när jag blir ledsen tänker jag på att man ska vara glad"
Jag vill tänka så men i detta fallet går det inte. Hur känner ni efter att ha fått veta detta? Finns det något ni känner att ni skulle vilja göra för att hjälpa Fatmanur och hennes mamma? Skulle ni vilja göra denna flicka glad igen?
Nej jag tänkte väl det........
Men även här kan jag informera att Ida som jag nämnde innan, hon är verkligen en vän som jag önskar att alla skulle ha.
Hon har startat en insamling till Fatmanur för att hon ska kunna gå i skola och förhoppningsvis även börja i Judo så småningom. Helt fantastiskt! Tycker ni inte?!
Så nu kära migrationsverket, nu kan ni stilla ert samvete med att sätta in en peng eller varför inte bli månadsgivare, ni skulle kunna sova mycket bättre på nätterna då kanske.
Följ bara infot som finns som bilder här i inlägget.

Eller gå in på Idas facebookevenemang för insamlingen:

www.facebook.com/idasinsamlingtillfatmanur
Tack för att ni tog er tid att läsa kära migrationsverket!

Inte ens när vi vet att döden kommer knacka på vår dörr inom kort är vi beredda på det, inte heller om vi skulle få ett brev med ett fast datum skulle vi vara beredda.......
Det enda vi med säkerhet vet i livet är att vi alla någon gång kommer att dö, vi hoppas givetvis att det dröjer länge men ingen vill egentligen bli gammal och sjuk, eller hur?
Vi vet också att med åldern så kommer sjukdomar, i många fall livshotande och garanterat påfrestande som medför massa lidande. Inte bara för den drabbade utan också för dess omgivning.
Jag har nyligen upplevt detta och i förrgår tog jag farväl av min älskade morfar.
Efter några månader av sjukdom som verkligen plågade honom och även oss anhöriga så fick han stilla somna in.
Det låter ju egentligen rätt skönt när man kämpat så som han gjorde och självklart inser vi alla att detta var det bästa, det skulle ske förr eller senare. Men ändå var vi inte förberedda.......
Vi ville få några år till men när de åren gått så kommer döden vara lika jävla illa ändå.
Det spelar ingen roll när och hur det sker för vi kommer alltid ta det lika hårt.
Vi måste ta oss igenom det och vi får helt enkelt tillåta oss själva att sörja.
Istället för att tänka på vad vi aldrig mer kommer att kunna uppleva med morfar så borde vi kanske tänka på allt vi faktiskt har fått uppleva. Ännu en gång slår jag ett slag för att inte bara blicka framåt utan att faktiskt se lite vad man har bakom sig också. Alla minnen, allt man kan vara tacksam över och bevara.
Just i detta läget är framtiden mindre viktig, just nu kan vi stanna upp lite och bara minnas. Framtiden kommer ändå ikapp tids nog för oss som lever kvar.

Jag skulle givetvis vilja ha lite mer framtid med morfar men inte till vilket pris som helst. Inte om han skulle vara sjuk och olycklig, det är inget värdigt liv för min älskade morfar.
Vila i frid!

Första bilden är på morfar och min numera 17 åriga son André (17 maj 1999)
Andra bilden är på morfar och min numera 2 åriga son Tristan (17 maj 2014)

Jag har haft några dagar för återhämtning vilket har behövts för både kropp och själ efter ett par intensiva träningsveckor.
Den tiden har jag använt till promenader, umgåtts med familjen och även unnat mig lite gott under helgen.
Dessutom var jag på en härlig behandling:

Ayuvedisk facelift!
"Avslappnande och utrensande skalpmassage som är bra mot håravfall, huvudvärk, migrän, sömnbrist spända muskler, stress, samt mammapunktsbehandling och massage av ansikte och öron, med ayurvedisk olja för ens kroppstyp. Avslutar med att massera ansiktet med en balanserande ansiktskräm i enhet med hudkvaliten."

Imorgon blir det Judo och på Torsdag tar jag med familjen och mamma till min bror i Tyskland. Så då blir det ett litet brejk i vardagen.
Därefter borde jag ha massa energi till att fokusera på slutspurten inför veteran EM.
Bara att jag faktiskt ensam åker till Kroatien är stort för mig som aldrig varit så långt utomlands innan.
Kanske är det en tidig 40-års kris eller så är det bara en bra metod att ta vara på livet.
Jag gillar att utmana mig själv och framförallt gillar jag kicken man får av att faktiskt våga ta de där stegen åt det håll som man faktiskt vill, trots att det är okända stigar som kan vara en aning krokiga.
Visst man kan ramla då och då men det är väl inte värre än att man får resa sig igen och borsta av sig ev smuts som fallet medfört. Det värsta som kan hända är att fallet ger fläckar men jag vet inte om jag skulle föredra att gå fläckfri genom livet.
Det skulle innebära att jag inte vågat någonting under livets gång vilket låter rätt trist.

Det gäller att hitta den där balansen i livet, att kunna skapa en bra mix där man varken har för mycket eller för lite av det ena eller andra så det blir någon form av perfektion, precis som yin och yang!