På Måndag börjar min stora grabb André på gymnasiet, han ska gå Hantverk på särgymnasiet och jag hoppas och tror att han får en lika lyckad skolupplevelse där som de 9 år han gått på grundsärskolan i Färgelanda.
Jag tvekade när det först pratades om att han skulle avvakta ett år med att börja förskoleklass och jag tvekade även när det efter föreskoleklass trots avvaktandet pratades om att han skulle behöva gå särskolan..... Det var vår vilja som skulle avgöra vilket det skulle bli så ingen tvingade oss. Vi valde att prova och det visade sig vara ett lyckat val. André har alltid trivts i skolan och han har aldrig velat börja i "vanlig" klass även om han har kunnat ta det valet i stort sett när som helst.

Jag har ibland fått kommentarer som att jag inte borde vara öppen med att han går i särskola och när jag får sådana kommentarer så ryser jag, det är vuxna människor som sagt detta och jag undrar vilka fördomar de har.
Inga barn eller ungdomar har ifrågasatt hans skolgång, för dem har det varit naturligt. Man går där för att man behöver extra hjälp och stöd vilket han har fått.
Skulle han gått i vanlig klass så befarar jag att han hade haft en betydligt sämre skolupplevelse och även då hade förmodligen vuxna människor ifrågasatt hans skolgång.

Anser man att särskolan borde finnas i hemlighet? Ska man gömma barnen så ingen märker att de går där eller hur tänker de? Vi bor på en liten ort så folk hade istället pratat bakom ryggen på oss.
Nu är det som sagt helt naturligt och mycket tackvare öppenhet.
När han började 1:an så skulle jag ringa skolan och gjorde som med vilken klass som helst, kontaktade kommunens växel där man inte kunde hitta något nummer till särskolan. 7-9:an som särskolans högstadie heter låg i en lokal en bit bort från det vanliga högstadiet, ingen visste knappt att vi hade en särskola över huvudtaget.
På senare år har särskolan 1-6 och 7-9 legat på valboskolan där alla andra elever går, de delar skolgård, matsal, slöjd-, hemkunskap- och gymnastiklokal som alla andra barn och ungdomar.
André har aldrig känt sig mobbad och han berättade ofta om killar och tjejer i högstadiet som brukar prata med honom, erbjuda honom plats i matsalen och jag ser honom ofta prata med dem i affären osv.... Han har förvisso inte massa vänner utanför skolan men å andra sidan har han aldrig verkat lida av det. Han har umgåtts med dem som han känner sig tryggast med och dem som har lika intressen som han själv. Det är ju så vi alla gör på vår fritid.
Han har dessutom haft det så bra att han fått LSS fritids efter att han fyllde 12 år och fram tills nu. Inte för att han inte klarat sig själv hemma utan för den sociala biten.
Där har han haft en yngre fritidsledare som har fungerat som vän och förebild.
De har spelat spel, gjort läxor, tittat på film och bara umgåtts..... André har trivts fantastiskt bra och jag är tacksam för att kommunen ordnat det så bra.

Vi ska vara stolta över att vi har en särskola i kommunen, vi ska lyfta fram den och få den lika naturlig som vilken skolgång som helst.
Bor man på en mindre ort som vi gör så brukar man oftast få resa en bit för att kunna gå i särskola, det är få förunnat att ha den möjligheten på hemorten.

Nej jag tänker inte hålla tyst, hemlighetshålla eller låta folk få det att verka som något skamset.
Jag tänker vara stolt och tacksam för att André slapp bli en i gråzonen i en sk vanlig klass där man inte hade kunnat ge honom den hjälp han hade behövt, där han hade känt sig misslyckad och utanför.
Jag är stolt över hans framgångar och jag är stolt över att jag har en tonåring som lyckats, som lärt sig empati och vet att alla är olika men lika mycket värda!
Nu ser jag framemot att följa honom genom gymnasietiden!

 

Birgitta

20 augusti 2016 10:49

Vad härligt fint och insiktsfullt Du skriver Rosetta! Men du är nog en person utöver det vanliga! Det är så trevligt att få ta del av positiva saker ur vardagen, och du tar verkligen tag i saker, får saker och ting att hända, det här är sånt som man vill läsa och höra mera av, saker som faktiskt är bra, i vårt underbara land Sverige. (tacksam att få läsa Dina ord).

Rose-Marie

1 september 2016 22:19

Tack Birgitta, kul att höra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...