Det är nu 2 år sedan som Alla Barns Dag hölls här i Färgelanda Centrum och det blev ett fantastiskt barnkalas för alla barn i kommunen. Jag hade aldrig förväntat mig att det som jag först hade planerat som en picknick i "parken" vid Centrum skulle bli ett så stort evenemang med flera föreningar, företag och engagerade föräldrar som ställde upp helt gratis med att ha en aktivitet.
Allt det jobb och all den tid jag la ner med att planera denna dag var helt klart värt det när jag såg centrum fyllas av barn och att höra deras skratt var guld värt.
Att från min sambo få höra att han såg en flicka sitta på gunghästen i västernlägret med ett leende på läpparna och så sa hon:
-Mamma detta är den bästa dagen i mitt liv!
Det är just det som gör att man vill engagera sig igen.

Tyvärr var det dock tufft att nästan själv lägga all den tiden som krävdes för planering, leta sponsorer och deltagare till evenemanget även om det inte var svårt att få folk att ställa upp. Det ligger en heldel jobb bakom för att det ska bli av.
Därför blev jag väldigt glad när jag fick frågan av en vän i Centerpartiet om de kunde vara arrangörer och om jag isåfall ville vara med att starta upp detta igen.
Svaret behövdes inte funderas på, det är ju precis detta som är tanken.
Att vi alla hjälps åt för att barnen återigen ska få sitt barnkalas i centrum.
Dessutom har det varit väldigt avlastande att slippa tänka på allt själv, bara en sådan sak som att söka tillstånd är tidskrävande när man är oerfaren och inte vet vad som gäller.

Nu är vi iallafall igång och den 17 Juni mellan 11-14 kommer den stora dagen att vara.
I samma anda som för 2 år sedan men kanske ännu bättre.
Det är inte svårt att få våra eldsjälar i företag, föreningar och privatpersoner att ställa upp i denna goda sak och som jag brukar säga, barnen är vår framtid och framtiden är värd att satsa på!
Nu hoppas vi att även solen sponsrar oss denna dag, precis som den gjorde för 2 år sedan.

Reportage inför dagen 2015

Västernläger med goda vänner från Hudson Bay

Jag hann med att kramasmed figuren som Annelie på café Heta Bönan hade bjudit dit. Hon bjöd även alla barn på glass.

Många besökare och vackert väder

Likaväl som att jag tjatar om träning och tävling så är jag inte sämre än att jag kan erkänna mina dåliga dagar. Just nu en dålig vecka dessutom.
Det har varit mycket fokus den senaste tiden, fokus på NM i Judo och fokus på att tillsammans med min syster hålla självförsvarskurser.
Tre stycken på 1,5 vecka....
Roliga saker men det känns i hela kroppen nu och det känns i huvudet. Nu försvann all energi och jag känner efter, känner hur ett knä gör ont, hur ryggen värker och hur alla muskler har kämpat in i det sista. Jag tillåter mig därför att vila mig i form, att återhämta mig, att känna efter...... Det kanske inte är bra egentligen, jo att vila är bra men att känna efter för mycket tror jag bara gör att jag blir lat.
Men jag fokuserar på annat också, den 17 Juni ska Alla Barns Dag vakna till liv igen, förra året blev den inte av pga fokus på EM i Kroatien. Men i år kommer Centerpartiet att vara de som arrangerar dagen och jag finns med på ett hörn med västernlägret och tipspromenad. Västernsäsongen startar igång igen också, det gemensamma intresset med min familj och massor av vänner runt om i hela landet.
Nu till helgen öppnar High Chaparrall och vi ska självklart som vanligt åka dit.

Vi har också en trädgård som behöver pysslas om, en altan som ska byggas vilket vi pratat om i flera år men i år SKA det bli av!
Ja samtidigt som jag vilar från träning denna vecka så har jag ständiga projekt och mål jag vill uppnå. Jag kan helt enkelt inte helt släppa allt för då skulle jag bli liggande i soffan, deprimerad och apatisk.

Nästa vecka hoppas jag att kroppen vill träna igen för träningen ger mig trots allt energin och lusten till allt det där andra jag vill göra.

Idag har jag och min syster fått äran att delta på en aktivitetsdag på en skola där vi skulle hålla i självförsvarskurs för skolans 9:or. Vi har inriktat oss på självförsvar för kvinnor men denna dag skulle det även vara killar med i grupperna. Min första tanke var *hjälp jag kommer åka på så mycket stryk av dessa tonårsgrabbar!*
Ni vet dagens bråkiga ungdomar som bara ska hävda sig och förstöra.......
Tjejer är ju en sak, de är oftast lite försiktiga i sådana här sammanhang.
Men jag insåg idag vilka förutfattade meningar jag hade som trodde att det skulle finnas iallafall några i varje klass som skulle vilja överbevisa våra tekniker, som skulle vilja mäta sin styrka mot oss. Att nu skulle de minsann kunna passa på för vi hade ju talat om att vi hade skydd både på ben, mage och ansiktet, vi såg ut som deltagarna i gladiatorerna kan man säga.

Men istället möttes jag av några tuffa killar utåt sett som visade vara riktiga gentlemän, jag möttes av kommentarer som:
-Nej men det känns ju helt fel att slå till er!
-Jag vill inte slåss!
-Hjälp jag blir ju rädd för er ni ser farliga ut!
-Ni är ju så starka!

Jag fick ta i lite extra på några av dem för att överhuvudtaget få dem att våga göra motstånd. Då släppte det lite och då vågade de ta i mer. De blev väldigt glada när de tog sig ur våra grepp.
Dessa grabbar deltog utan att verka tycka att det var löjligt att skrika "NEJ" med full röststyrka. Det här med att delta i en självförsvarskurs blir lite som ett rollspel vilket många kan känna sig obekväma med, speciellt när kompisarna står och tittar på. Jag noterade också ett par gånger att några vänligt bad elever vara tysta när det blev för pratigt.
Min känsla var faktiskt att man överlag både tjejer och killar tyckte att detta var intressant.
Vi fick även massa bra frågor som tex hur mkt får man ta i vid ett överfall och det där med nödvärnslagen är ett kapitel som få begriper sig på men att en tonårskille ens funderar över det tycker jag är bevis på att han faktiskt kommer tänka sig för om han skulle råka hamna i den situationen.

Vi fick också frågan om hur ofta vi håller kurser och när jag sa att det blev lite när det finns tid och intresse men att det främst riktade sig för kvinnor så svarade han:
-Ja men jag tänkte på mamma
(Det fick mitt mammahjärta att smälta)

Som en liten notis i detta så vill jag tillägga att vi vid ett tidigare tillfälle höll ett "prova på pass" för vuxna där det också var blandat män och kvinnor, det passet fick jag bra mycket hårdare motstånd från vissa män som förvisso inte gjorde något för att skada mig men ändå inte riktigt ville att mina tekniker skulle fungera på dem.

Men dagens ungdomar, ja de är ju så ouppfostrade och bråkiga och visar ingen respekt........

Jag inser att tiden och motivationen för att skriva reduceras allt mer.
Men så plötsligt poppar det upp påminnelser från förr, gamla inlägg jag gjort och delat på facebook.
Hur mycket man än förespråkar om att leva här och nu så ger de där minnena från förr ganska mycket även just här och nu.
Speciellt inlägg där jag kämpat för att få barn eller gå ner i vikt. När jag läser dem så tänker jag:
-hur orkade jag?!
Men så inser jag att min kämparglöd faktiskt inte har slocknat, den har bara blivit flyttad till andra fokus.
Hela tiden finns det mål med i mitt liv, just för tillfället är det Veteran NM i Judo som går av stapeln i Trollhättan nästa helg.
Jag vill inte påstå att det varit någon medvind denna termin trots att den började bra.....
Jag skulle varit med i en tävling i Mars men den fick jag skippa pga en överansträngd axel som gav mig en plågsam smärta, jag hann knappt fylla 40 innan krämporna var igång. När den väl lagt sig så blev jag kattbiten i handen och fick en infektion som krävde antibiotika. Jag har allt tränat efter egen förmåga trots detta så jag känner mig inte otränad. Så nu i slutspurten lyckades jag få en sträckning i ryggen som plågat mig de senaste veckorna men jag vägrar att låta det stoppa mig.
Mitt fokus har hela tiden legat på NM och just att det är så nära som i Trollhättan gör att jag ännu mer vill delta.
Jag VILL verkligen detta om jag så bara ska ta mig upp på tävlingsmattan och stå en sekund.
Ja nog finns kämparglöden och viljan kvar, nog har jag fortfarande ork och motivation att fokusera på mina mål.
De gamla inläggen från förr ger mig bara en kick och insikten att om jag inte ger mig så kan jag ta mig förbi de där hindren som jag möter på vägen. Det må vara tufft stundvis men det är värt allt slit när man väl är i mål.