Inlägg publicerade under kategorin Vägen till ett barn (när man måste kämpa)

Av Rose-Marie - 12 mars 2014 22:50

Vårt lilla mirakel har äntligen kommit till oss efter 16 dagar över tiden, egentligen hade jag tänkt skriva en förlossningsberättelse men inte ikväll.
Jag är alldeles för lycklig och förälskad i denna underbara lilla varelse för att vilja minnas det jobbiga dygnet mellan Torsdag 6 Mars och Fredag 7 Mars. Jag skriver den sedan när jag har landat lite.
Just nu vill jag bara uttrycka min glädje, kärlek och känslan av att sväva på moln.
Ingenting känns jobbigt just nu och ingenting spelar egentligen så stor roll mer än min fina lilla familj.
André som varit lite bekymrad över hur det skulle bli sa i förrgår:
"Mamma jag är väldigt nöjd med lillebror, han är så söt"
Ja André är en stolt och nöjd storebror, det riktigt lyser om honom när han sitter med lille Tristan i sin famn.
Jag Tristan blev namnet på vår son, vårat efterlängtade barn som efter 3 år av väntan och kamp tillslut kom till oss.
Jag finner inga ord för känslan jag kände när han låg där på mitt bröst i Fredags den 7 Mars kl 12:15.
Då när livet plötsligt förändrades och sedan dess har jag befunnit mig där uppe, svävandes bland molnen.
Lilla Tristan så underbar, älskad och efterlängtad.

Första bilden
Tristan var 56 cm lång och vägde 4560 gram

Några timmar gammal

Stolt pappa

Stolt storebror

Stolt mamma

Av Rose-Marie - 11 februari 2014 19:02

Jag har inte haft speciellt bråttom under denna graviditeten, jag har mått ganska bra och jobbat hela tiden fram tills jag fick havandeskapspenning i Januari. Även om jag varit rädd största delen, rädd att något ska gå fel så har jag ändå klarat mig igenom tiden väldigt bra. Den senaste tiden har jag haft ganska mycket energi och grejat mycket hemma, nu är den energin som bortblåst.
Jag är trött, sover dåligt på natten och känner som förmodligen alla höggravida gör att nu skulle det vara skönt om detta vore över. Jag tror jag är redo nu, redo för det där som jag är så rädd för.... förlossningen....

Jag är redo att möta den lille krabat som finns där i magen och som vi väntat på i 3 år nu. Detta lilla liv som vi gått igenom så mycket för. En lång, hård och tuff men ändå intressant resa måste jag säga. Det är otroligt vad de kan göra, plocka ut ägg, befrukta, sedan sätta tillbaka och som tillsist blir vårt efterlängtade barn.
Ja jag vet det är 8 dagar kvar till beräknad förlossning men jag är som sagt redo.
Vi har väl ändå väntat tillräckligt länge så nu kära vän kan du få komma ut till oss.

Av Rose-Marie - 28 december 2013 23:03

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Av Rose-Marie - 18 december 2013 20:19

Jag tror Roger är rätt glad att han jobbar natt nu för jag står inte ens ut med mig själv på nätterna. Jag vrider och vänder mig varje halvtimme och det innebär mycket pust och stön kan jag lova. Så ska kuddarna med runt också och gärna även Rogers täcke så de nätterna han sover hemma blir han av med det titt som tätt. Kuddar ramlar då och då ned på golvet och en natt lyckades jag ta fel på katten och en kudde så honom drog jag i pälsen och skulle trycka in mellan knäna. Ligger han vid fotänden så blir han väldigt ofta nedsparkad i mina vändningar.
Så snarkar jag som tjugo karlar och störs av det själv. När jag väl hittat en bra ställning och inte snarkar så får jag kramp i vaden och skriker högt AJ AJ AJ KRAAAAMP!!!
Sedan får man ju inte glömma alla toabesök under natten.

Igår var jag hos sjukgymnasten eftersom jag även börjat plågas av foglossningar, inte så att jag lider ett helvete men ändå så att det stör mig. Av henne fick jag några övningar och ett gravid bälte som jag i skrivandetstund ännu inte kommit överens med. Det trycker liksom upp magen så jag mår illa, speciellt om jag sätter mig ned. Men det är nog en vanesak.
Hon gav mig även rådet att hålla ihop benen.
Ja när du går ur bilen, håll ihop benen...... och hur ska det gå till tänkte jag, osmidig som jag är.
Ja och när du ska vända dig i sängen, håll ihop benen. .....
Jaha då lär jag aldrig kunna vända mig.
Dessa saker hade jag nog inte ens klarat av utan att vara gravid.

Om det nu inte vore för att vi kämpat så oerhört för detta barn och om vi inte genomgått provrörsbefruktning så hade jag nog kunnat sagt åt henne att gett mig rådet "håll ihop benen" för si så där 7-8 månader sedan. Men ja man får ju något fint för allt detta och det är bannemej värt vad som helst vågar jag påstå.
I morgon är det 2 månader kvar!!!!

Av Rose-Marie - 5 december 2013 21:20

Det närmar sig det mesta just nu, två veckor kvar att jobba, snart jul och nytt år, ja det närmar sig även bebisens ankomst.
2,5 månad är ju nästan ingenting efter all tid vi har väntat innan. Det var runt denna tiden fast för tre år sedan som vi på riktigt pratade om att "skaffa barn"
Ja så sa vi faktiskt:
- vi kanske skulle skaffa barn....
Som om vi skulle skaffa en hund eller så. Jag minns att jag till och med var så "kräsen" att jag nästan planerade för vilken tid på året som var bäst att vara gravid.
Idag skäms jag nästan för att jag såg så lätt på det där med att bilda familj.
Skäms för att jag tog det förgivet och att jag nästan inte satte värde på gåvan att få ett barn.

Det är klart att jag inte såg det som att köpa en hund eller att jag inte uppskattade det här med barn och familj men jag har fått en helt annan syn på det efter de här tre åren som vi kämpat.
Det är inte över än och jag tänker verkligen inte ropa hej förän jag kommit över bäcken, tänker absolut inte ta ut segern i förskott men det närmar sig iallafall.
Jag vågar tro att det kan gå vägen och jag känner mer att jag faktiskt är gravid nu än förut.
Han gör sig allt oftare påmind om att han finns där inne vårat lilla underverk.

Av Rose-Marie - 12 november 2013 22:19

12 November 2012 skrev jag ett blogginlägg om att jag ruvade på ett nyinsatt embryo. Jag var full av hopp och längtan men även full av oro.
Då trodde jag nog ändå att det skulle räcka med ett provrörsförsök och att vi skulle få barn i Augusti i år.

Nu idag 12 November 2013 ligger jag här i samma säng, samma rum och skriver. Dock utan det barn jag trodde jag skulle ha. Men däremot med en stor mage. Jag är återigen lika full av hopp och av längtan men även lika full av oro.
Denna förbannade oro som inte vill försvinna. Den förstör lite utav den där mysiga härliga känslan.
Jo allting såg bra ut hos barnmorskan sist gång och hon sa att alla graviditeter är olika. Men jag önskar ändå att den lilla killen där inne kunde göra sig tillkänna lite mer. Vore det inte för den stora magen så skulle jag inte ens känna mig gravid. Jag känner liksom inga symtom alls.
Jag är ju ändå i vecka 26 nu!

Det är iofs jätteskönt att inte ha så mycket gravidsymtom men samtidigt skrämmande.
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något gick galet nu. Ryser av bara tanken och i samma ögonblick jag skrev detta fick jag nu en lugnande hälsning från lillen i magen.
En liten puff....
Jag finns här, jag lever..... Passa på och njut, snart kommer jag ut.
3 månader kvar och därefter kan jag förhoppningsvis andas ut, först då kan jag känna att resan har tagit mig till min slutstation och att vi nått vårt mål!
3 månader kvar......


Länk till inlägget jag skrev för 1 år sedan

http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/11/12/8980929-hemma-och-ruvar/

Av Rose-Marie - 24 augusti 2013 19:32

Det blir ganska mycket gravidprat i bloggen men det blir liksom naturligt eftersom det är en stor del av vardagen just nu.
Dessutom är det ju så att bloggen väljer man att kika in på och väljer att läsa det som står. Min Facebook dyker upp i folks nyhetsflöde oavsett om de vill eller inte och för många kan det vara oerhört jobbigt att hela tiden se uppdateringar om graviditeter.
Jag har en del vänner som jag vet kämpar som sjutton och vill gärna ha kvar dem på Facebook så där väljer jag att dela med mig i lagom dos av gravidprat.

Igår (Fredag) fick jag ett brev som jag väntat på i en vecka nu. Det slutgiltiga svaret på Kub-testet. Jag var hemskt nervös eftersom brevet inte verkade dyka upp och barnmorskan sa att om risken var låg så skickar de brev inom en vecka. Om risken är medel eller hög så ringer de. Jag fick som sagt ett brev och det kom exakt en vecka efter jag lämnat blodprovet.
Snacka om att jag blev lättad när jag såg det i brevlådan.
Ja nu kan jag andas ut lite till och på måndag ska jag ringa för att få en tid till det vanliga rutin ultraljudet som borde bli runt vecka 18-19, jag är i vecka 15 nu.

Men nu känns det mer på riktigt och idag vågade jag faktiskt köpa lite "neutrala" bebiskläder som jag dök på superbilligt på loppis.
Imorgon ska jag hem till en kompis på kaffe och även då kika på lite neutralt i bebiskläder. Neutralt är tråkigt tycker jag så därför vill jag helst slippa lägga ut en massa pengar på det.
Men samtidigt är jag lite kluven till huruvida vi ska ta reda på kön eller inte. Praktiskt ja men samtidigt känns det ändå inte helt säkert om vi bara förlitar oss på det de säger på rutin ultraljudet. Vi får se hur säkra de verkar på svaret.

Just nu är jag glad att jag vågar planera lite samtidigt som jag är livrädd att ta ut segern i förskott.

Av Rose-Marie - 19 augusti 2013 19:54

Efter att jag fått se det lilla livet som nu lever inne i mig så vågade jag mig på att titta på avdelningen för diverse gravidtidningar. Jag kom dock ganska snabbt på att jag inte riktigt är den där typen som läser om senaste barnvagnsmodet eller huruvida man ska föda med eller utan bedövning.
Barnvagn har jag haft i förrådet sedan första gången vi fick ett plus.
Ja den har faktiskt klarat sig från att bli utslängd i vredesutbrott då vi misslyckats med våra försök.
Bedövning behöver jag inte ens läsa om, jag ska ha allt som krävs och går att få. Där har Roger ingen talan heller för den delen.
Tänk att man ibland läser att blivande pappor säger: "vi ska föda naturligt"
Vad då VI?!

Nä efter att jag bläddrat lite i de tidningarna som fanns så blev det en tidning med namnet:
"kom i form träna som gravid"
Ja det behöver jag, för jag har verkligen lyckats att pluffsa till mig rejält. Det händer redan att folk klappar en på magen och talar om vilken fin mage jag börjar få. Många får dock ett konstigt ansiktsuttryck när de känner hur mjuk den är och jag förklarar att än så länge är det mest fett. Ingen hade ens vågat nämna något om magen om det inte vore för att de vet att jag är gravid.
Nu börjar den i och för sig att bli mer fast och se mer gravidaktig ut men tyvärr har även rumpan och låren fått för sig att suga åt sig av allt gott jag tryckt i mig så ja jag köpte tidningen, 69 kr!!!
Här ska kommas i form minsann, det är ju så dags att tänka på det nu, i 14:e veckan.
Men det fanns ju träningsschema och massa tips och såna där tidningar gör mig ju alltid så peppad.
Självklart var det ju idag, Måndag, som skulle bli den där dagen när jag skulle börja det där schemat.
Så jag kikade förrut, läste igenom övningarna som skulle göras idag. Bäckenbottenövning, vagga barnet- stående balansövning med utfall och knäböj med stol, så var det en övning där jag skulle stå på alla fyra och sträcka ut armar och ben....
Jag kan säga att kvinnorna på bilden förvisso ser gravida ut på magen men de har inte det minsta hull någon annanstans och de orkar till och med le och se glada ut när de utför dessa övningar. De ser inte alls ut som flodhästar när de står på alla fyra och har heller ingen förvånad, chockad 14 åring som står och undrar vad fasiken de håller på med.
Jag läste vidare och det står att man även kan lägga in ett par dagar med promenad om man inte vill göra dessa övningar varje dag.
Efter en snabb och enkel diskussion med mig själv så bestämde jag att börja mitt träningsschema med en promenad.
Därefter ska jag ta mig ett bad och tänkte då läsa artikeln "skönhetstipsen för ditt vackraste gravida jag"
Hur det går med den biten får bli ett annat blogginlägg.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards