Idag har jag varit på NÄL och fått titta på bebis. Eftersom jag är över 35 år så blev jag erbjuden att göra KUB-test. Det är en utredning i hur stor risken är att barnet har fosterskador.
Jag är kluven i min åsikt angående dessa test. Alltför många väljer bort foster som kanske inte alls har så stora fel att det inte borde få leva. Men nej jag dömer inte de som gör det valet, jag har bara svårt att förstå.

Idag fick jag göra ett ultraljud och ta ett blodprov, utifrån detta räknar man ut hur stor procent risk det är att mitt barn har någon "defekt"
Om risken är medel eller hög så får jag sedan välja att göra fostervattenprov som ger mer svar på hur det kan ligga till. Även om detta visar ett negativt resultat så kan man ändå inte med säkerhet säga att barnet har en skada och inte heller hur allvarligt det isåfall är.
Så mitt val att välja bort barnet är grundat i ett stort KANSKE......
Jag har kämpat för mycket för att lita på ett kanske. Dessutom har jag en 14 årig son med funktionshinder och skulle aldrig välja bort honom. Nog för att hans funktionshinder är av lindrig art men hade det visat det på ett KUB-test? Hade jag bara fått ett resultat i procent att ta ställning till om jag hade gjort ett KUB-test på den tiden, vad hade jag gjort? Hur hade jag valt?
Nu vet jag inte ens om hans svårigheter är medfödda eller om det blev något i samband med förlossningen och för mig kvittar det.
Jag skulle aldrig byta honom mot någon annan ändå.

Men min andra tanke om KUB-test är att man kan förbereda sig OM något skulle vara fel och dessutom att OM det skulle vara ett väldigt allvarligt fel som synts på ultraljudet där de mätte nacken och kollade väldigt noga på olika mått och annat så känns det bättre att man skulle se detta nu i vecka 14 än sedan på rutin ultraljudet i vecka 18-20 då halva tiden gått.
Det finns ju skador som gör att man måste avbryta graviditeten och det är det jag är mest rädd för.
Det är av den anledningen jag gick dit idag. För att stilla min oro inför rutin ultraljudet, det var ett besök som gjorde att jag kanske kan våga glädjas över att vara gravid.
För bebisen såg helt normal ut i mått och allt hon kollade idag. Jag såg t.o.m en hand med fem fingrar på och näsa, magsäck.... Ja det såg så fint ut allting och hjärtat slog så fint.
Detta var ytterligare ett av mina mål så nu sätter jag nästa mål:
Rutin ultraljudet som borde bli om ca 4-5 veckor.
Jag känner mig lugnare nu och framförallt så kan jag med säkerhet säga: JAG ÄR GRAVID!

På bilden nedan ser man tydligt hur mycket som hänt på 7 veckor.
Det är första ultraljudsbilden då jag kollade att hjärtat slog och dagens ultraljudsbild. Helt otroligt!

Nu är det inte många timmar kvar tills verkligheten är här igen, tills vardagen är åter och tidiga morgnar är en rutin igen. En plågsam rutin enligt mig.
Jag provade mina arbetsbyxor idag och nej de passar inte, jag får inte igen dem i midjan och det fattas mycket. Men till skillnad från förr så är jag glad över denna upptäckt. Det betyder att något växer där inne.
Visst jag har allt lagt på mig mer än nödvändigt egentligen men det får bli ett bekymmer inför nästa semester.
Just nu är jag bara glad.

Jag tycker att semestern gått lite för fort och önskar egentligen att det hade varit någon vecka till men samtidigt är jag glad för att det är vecka 32 nu och att vecka 33 ankommer i morgon. Det betyder att jag är i gravidvecka 13 nu och att risken för missfall har minskat med 65%, att passera vecka 12 var ett mål för mig och än verkar allt stå rätt till.
Ja jag är fortfarande livrädd för att fostret ska vara dött där inne, att det ska vara som sist då jag fick missfall utan att veta om det.
Därför är jag även glad för att vecka 33 närmar sig för det innebär att jag ska på kontroll nu på Fredag.
Då ska jag på kub-test vilket även innebär att man gör ett ultraljud för att mäta fostret. Det får bli nästa mål, att allt är bra på Fredag. Då har jag gått in i vecka 14.

Ja samtidigt som jag våndas över att semestern är över och hösten är på väg så är jag glad och tacksam, jag har så mycket att se framemot så tiden får mer än gärna rusa på.
Jag gillar ju dessutom hösten och mysighetsfaktorn som höstmörkret bär med sig och att få mysa med en växande mage gör ju att jag välkomnar hösten ännu mer.
Just nu känner jag mig bara glad och tacksam över kommande tid.

Jag får ofta frågan om hur det känns nu när jag äntligen är gravid och jo jag förstår ju att folk vill veta hur det känns känslomässigt så jag svarar som det är, att det känns lite långt borta men att jag självklart är jätteglad och tacksam.
Men när jag för mig själv funderar på frågan, "hur känns det att vara gravid" så är den raka sanningen följande:

ÖMMA BRÖST
Alltså brösten var väl det första som kändes och de verkar inte sluta växa. Gör de inte det kommer jag likna Dolly Parton när ungen är ute.
När jag kör truck ute på gården på jobbet så får jag hålla i dem för att det gör så ont när de hoppar. Sport-BH är att rekommendera.

TRÖTT
Jag är så förbaskat trött, om det är som de säger att pensionärer brukar lägga sig efter nyheterna så grattis till dem. De är iallafall vakna till strax efter sju. Jag är förvisso vaken nu 23:30 men det beror på att jag sovit i ett par timmar redan.
Jag skulle kunna sova dygnet runt känns det som. Ögonen känns som två påsar som hänger där till ingen nytta.

ILLAMÅENDE
De två tidigare försöken att bli gravid så väntade jag på illamåendet som aldrig dök upp. Nu frågar jag mig själv varför?!
Jag spyr inte men det känns som om jag har allt jag stoppat i mig uppe i halsen och för att få ned det måste jag ju äta lite till.
Kaffe är inte att tänka på för bara tanken gör mig illamående.
Lukter gör mig illamående och att vara hungrig likaså.

HUVUDVÄRK
Inte nog med att jag ofta led av huvudvärk som icke gravid nu slåss de två hjärncellerna mer än någonsin och inte får man äta något mer än "sockerpiller" som Alvedon.
Alvedon lugnar inte ned mina två vilda hjärnceller, jag behöver något rejält så de somnar.

MATBEGÄR
Nä man ska inte äta för två, det är bevisat att man inte behöver det.
Kan någon tala om det för min kropp!
Speciellt med tanke på nästa punkt.

FÖRSTOPPNING OCH UPPSVÄLLDHET
Ja om man hela tiden trycker i sig något att äta och ingenting kommer ut så är det ju inte konstigt att man blir uppsvälld. Jag kan inte knäppa arbetsbyxorna och det beror inte på att bebis är stor och tar plats.
Inte än!
Men all mat som sitter ända upp i halsen däremot, den tar plats.
Om inte min kropp fungerar som en kompost som bryter ned allt till gas, för jodå gaser kommer det ut!

FÖRHÖJD TEMPERATUR
Inte nog med att gaser kommer ut så verkar det som om min kropp även värmer all mat i kroppen, som en mänsklig micro och tillslut kommer det ut i form av ånga.
Som om jag suttit i en bastu hela dagen. Jätteskönt nu på sommaren dessutom.

KÄNSLIG NÄSA
Med tanke på mina gaser och ångor så borde jag ju inte stå ut med min egen lukt eftersom lukter verkar framträda mer nu än innan.
Soptunnan luktar plötsligt värre, kattmaten ska vi inte tala om och här om dagen när jag var på Thairestaurangen fick jag klart för mig att den som valde plats för restaurangen inte har något luktsinne.
Den ligger ju precis vid fiskboden och fiskboden luktar...... Hm.... Fisk.
Det har den aldrig gjort förr, iallafall inte så här mycket.

HUMÖRSVÄGNINGAR
Jag vet inte om de svängt så mycket just idag för idag har jag legat på ett jämt humör, raseri och ilska i ett jämt flöde. Likadant igår förmiddag men det blev bättre frampå kvällen.
Annars kan man inte så säkert veta hur jag kommer reagera på vissa skämt eller kommentarer så det är bara att testa ni som törs ;)

YRSEL
Jag läste att om man kände av yrsel skulle man äta och dricka regelbundet, jag kan säga att det funkar då inte på mig.

Så ja hur känns det? Jodå om en trött, uppsvälld, illamående, förbannad, hungrig, svettig gasboll är vad man räknat med så är mitt mål nått redan nu. Jag skulle kunna fungera som vapen i ett krig tror jag.
Ett monster som far fram och mejar ned allt som står i vägen för mig.
Jag gissar att det inte kommer att bli så mycket bättre med tiden heller mer än att symtomen kommer att förändras till andra plågsamma saker som jag innerst inne är tacksam över.
Jag menar det är ju detta jag kämpat så för. Ja det är ju detta jag längtat efter i över två år och utsatt mig för ett helsike för att få uppleva.
Och slutmålet är ju det jag längtar efter mest..... Förlossningen!!!!
Den vill jag inte ens tänka på nu.

Men jodå jag mår fint, jag överlever.
Och när jag tänker fram till slutet av Februari så fylls jag ändå av värme inombords och känner att JAAA det är helt klart värt detta. Kanske svårt att tro och känna nu men sedan när allt är över då kommer belöningen.
Då kommer jag glömma allt detta om hur det känns att vara gravid.

Kvällarna som varit det senaste har mest tillbringats i sängen eller soffan.
Jag är fruktansvärt trött men samtidigt som det är jobbigt så är det ett härligt tecken på graviditet. Jag känner även att jag har lätt för att bli nedstämd och det är väl hormonerna antar jag så det är väl också goda tecken.

Just ikväll blev det en kväll med musik och alldeles nyss hörde jag låten "Om Black Jim" med Thåström.
En fantastisk låt med en fantastisk text som alltid får mig att tänka på pappa.
För att kunna hänvisa till det jag tycker är så bra i texten så måste jag kopiera in den här:

Dom kommer från fabriken för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra ikväll på ett Klara natthotell
Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem
Kan nån ringa receptionen be dom väcka mannen som sover i rum tjugotre

För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger
Det är som om dom dragit lott

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam

I vilket fall som helst tar dom med han när dom går
Det är som om dom måste visa att allting här är ett lån
Det är som om dom bara fyller upp en kvot som dom har fått
Det är som om dom dragit lott

Som om det vore nån tröst alls för en fattig Finnmarksbror
Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har
Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från
Som om det vore någon tröst alls tar dom aldrig nått betalt

Inga pengar i världen hjälper inga mutor ingen bön
Det är som om dom vore blinda det är som om dom inte hör
Det är som om dom inte vet om vad dom tar och va dom ger
Det är som om dom har spelat spel.


När jag hör sången så blir jag så förbannad, när jag lyssnar på texten tänker jag "precis så är det" "så orättvist känns det"
Som om de dragit lott, som om de inte bryr sig, som om de inte hör eller förstår vilken skada de orsakar oss som blir kvar. Oss som älskar, saknar, gråter och längtar.
Ser de oss? Bryr de sig om våra böner? Eller gör de bara det de ska och tar den de vill? När de vill? Hur de vill?

Sitter de och kastar tärning om vems tur (otur) det är nästa gång?
Är vi deras marionettdockor, gör de vad de vill med oss?
För ingen verkar gå säker, ingen kan köpa sig fri.
Det får mig att inse hur värdefullt livet är.

http://m.youtube.com/watch?v=HitvrauCoew

I December 2010 tyckte jag och Roger att det var dags att planera in ett barn i vårt liv och jag sa då att det är ju inte säkert att det tar sig med en gång utan det kan ta upp till ett halvår. Men när det trots kontroller med ägglossningstest inte ens tog sig efter 1 år så kontaktade vi kvinnokliniken för att se om något är galet. Nu hade vi försökt själva hela 2011.

Första utredningen i April 2012 visade inte så mkt mer än att jag kan ha lite få ägg och att jag pga min hormonrubbning i sköldkörteln kan ha svårare att bli gravid och även svårare att behålla ett barn. Jag äter Levaxin för detta (låg ämnesomsättning) men det kan ändå ställa till massa problem när man vill ha barn.
I Maj-Juni 2012 bestämde vi att det får bli att försöka via IVF, provrör.

Första försöket blev i November 2012, det blev till min glädje plus på graviditetstestet men lyckan blev väldigt väldigt kortvarig då jag började blöda en vecka efter att mensen skulle ha kommit.
Andra försöket blev med ett fryst ägg i Februari 2013 (detta ingår i det första IVF-försöket)
Och JAAAA det blev plus igen men denna gången avtog graviditeten någon gång i vecka 5-6 och detta såg de då jag skulle på tidigt ultraljud för att se om hjärtat slog. De såg varken embryo eller hjärta och misstänkte därför utomkvedes. Det fanns något där men det såg ut att ligga fel eller vara dött. Efter massa undersökningar fick jag tillslut avbryta graviditeten genom att ta tabletter som skulle hjälpa kroppen att få ut det. Jag hade alltså fått MA, missed abortion. (missfall som kroppen inte stöter bort)

Nu tredje försöket, inne på andra IVF-försöket med hormoner och äggutplock, satte vi in ett embryo den 28 Maj 2013. Det blev även detta ett plus men jag vågade inte vara glad eller tro något förrän det tidiga ultraljudet som var igår 28 Juni.
Det visade en svart bubbla med en vit prick i och läkaren frågade om jag såg att det blinkade. Det gjorde jag.
- Det är hjärtat, grattis!

Jag trodde att jag skulle hoppa och skutta och verkligen slänga mig runt halsen på läkaren men jag var helt lugn. Roger kunde inte vara med så istället satt min syster ute i väntrummet och även där var jag helt lugn. Tror hon skuttade mer än mig.
Jag fattade nog inte och vågar fortfarande inte tro att vi kanske får barn i Februari 2014. Tre år efter att vi första gången sa att vi skulle "skaffa barn", ja så sa vi då. Som att det är en självklarhet att bara "skaffa ett barn".
Jag vågar nog inte koppla av förrän lilla ärtan är ute hos oss och lever.
Igår kväll fick jag lite panikkänslor, ETT BARN! Shit vi kanske får barn om 7,5 månad. En helt ny människa!!!
Men detta har jag ju haft lång tid på mig att ställa mig in på ändå blev jag plötsligt skräckslagen fast blandat med överlycklig. Märkliga känslor men de tillhör antar jag. Det är ju en förändring i livet och förändringar är alltid hemska innan man vant sig vid tanken.
Nu måste jag bara sätta nästa mål, att allt ser bra ut på det riktiga ultraljudet som borde bli i mitten av september. Fram till dess får jag försöka njuta så gott det går, försöka smälta alla tankar och vänja mig med tanken "jag är gravid"
Kanske kanske är det våran tur denna gången. Tredje gången gillt!

Idag ringde jag till Sahlgrenska för det glömde jag ju i Fredags av någon konstig anledning. Ja det var ju skolavslutning för André och lite annat den dagen så tankarna fanns på annat håll.

Men idag kom jag som sagt ihåg detta och hade förväntat mig att få vänta hela semestern innan vi skulle få komma på kontroll för att se om något hjärta slår. Min avdelning på Sahlgrenska stänger nämligen i Juli.
Men jag hade tur för enligt barnmorskan ska vi kunna göra denna kontrollen redan nästa vecka så den 28 Juni blir det ultraljud.
Känns väldigt nervöst eftersom det var det som visade att något var fel sist gång. Men samtidigt vill jag veta innan semestern.

Jag ringde även till min läkare på vårdcentralen. Jag har bytt vårdcentral efter att gång på gång ha varit besviken på min gamla. Jag var envis länge, ville så gärna gynna ortens vårdcentral men nu när det blev annat än förkylning och dyligt så insåg jag att jag måste tänka på mig själv. Jag vet helt ärligt inte om jag ens vill ha kvar en vårdcentral där man inte känner sig trygg.
Ja jag gjorde mitt val, istället för att gång på gång gnälla över hur dåligt jag blivit bemött så gjorde jag något åt saken.
Min nya vårdcentral känns än så länge trygg, min läkare var duktig och framförallt så hade han egen erfarenhet av det jag behövde hjälp för. Hans fru åt nämligen Levaxin för ämnesomsättningen och de hade haft problem med att få barn. Han visste precis vikten av rätt dos på levaxinet.
När jag var hos honom passade jag på att ta upp lite andra saker som jag inte orkat ta med de andra läkarna då de alltid varit så stressade. Men denna läkaren tog sig tid, han undersökte mitt öra, mina leder och tog diverse prover, förklarade saker för mig och säkerställde att jag hade förstått och att jag var nöjd då jag gick därifrån.

Några veckor senare skulle jag lämna blodprov för att kolla hur kroppen svarade på hormonbehandlingen inför äggutplock. Vad jag förstått på min gamla vårdcentral så är detta provet krångligt och de blev tveksamma då jag sa att jag skulle ha med provet för att själv posta det med ordinarie post. Jag kände mig hemskt besvärlig och omständig helt enkelt.
Men på min nya vårdcentral så kom jag bara dit på morgonen, de visste precis vad det handlade om och tog mitt medhavda vadderade kuvert och bad mig återkomma efter 2 timmar så skulle de ha allt klart så jag bara kunde posta det i närmsta brevlåda.
Så himla lätt och smidigt!

Så idag ringde jag för att höra när vi bör börja ha koll på min dos av levaxin då detta är väldigt vikigt vid en graviditet. Vid de två tidigare tillfällena har ingen kontrollerat detta.
Sköterskan jag pratade med i telefon förstod min oro och självklart skulle jag få prata med en läkare.
Min läkare var dock på semester men hon skrev ner hela min berättelse och sa att en läkare kommer ringa mig på Torsdag morgon så avgör denne när vi ska ta ett blodprov.
Denna gången har vi dessutom att jämföra med eftersom ett prov togs före jag började med hormonbehandlingen.
Även om detta inte är det som påverkar de två misslyckanden så känns det så oerhört skönt och tryggt att någon faktiskt lyssnar och ser till att jag känner mig väl behandlad.
Ingen som pustar och stönar och tycker att jag är besvärlig och ingen som ifrågasätter någonting alls.

Jag ångrar hittills inte mitt nyval av vårdcentral och jag är tacksam för att vi faktiskt har rätten att välja, det är ändå våra hälsa det handlar om och i det läget måste man få vara lite självisk.

[Bild]

Jag har ju varit dålig på att uppdatera bloggen och framförallt vad gäller barnplaneringsbiten.
Det har hänt massor och jag vet att ni är några läsare som följer just den biten. Jag har bara inte orkat tänka så mycket denna gången och heller inte orkat känna efter så mycket.
Man blir liksom besatt och ibland kan det vara skönt att bara få fly bort från allt det där ett tag även om det finns i huvudet hela tiden, dygnet runt.
Som tur är har det varit så mycket annat kul som har upptagit tiden denna gången.

I fredags var det testdag och det blev PLUS :)
Samtidigt som jag självklart blev glad, för jag hade faktiskt inte riktigt trott på plus denna gången, så känner jag en oerhörd rädsla. Första försöket blev ett tidigt missfall, kroppen skötte sig precis som den skulle och även om jag var jätteledsen så var jag glad att det blev så smärtfritt.
Andra gången trodde jag ju att jag var gravid fram till det tidiga ultraljudets vecka 8. Då visade det ju att embryot dött i vecka 5-6 någon gång men den gången skötte inte kroppen detta själv. Det var det värsta.

Nu går jag här och vågar inte glädjas över mitt plus, samtidigt som jag förväntas vara överlycklig.
Jag vågar inte se mig själv som gravid för jag vet inte förrän det tidiga ultraljudet om hjärtat slår på det lilla fröet där inne.
Självklart GLÖMDE jag ringa Sahlgrenska i Fredags (hur sjutton kunde jag glömma det) så jag vet inte när vi får tid för denna kontroll.
Jag vet inte ens om vi kommer få någon tid före semestern eller om vi måste vänta till efteråt.
Tänk om jag ska behöva gå ovetande hela semestern.
Men i morgon ska ringa dem och då hoppas jag att jag får veta när vi får komma och titta på hjärtat, se om det finns ett tickande hjärta där. Då först kan jag iallafall börja se mig själv som gravid, det är det målet jag har nu. Resten får komma sedan, en sak i taget. Det blev iallafall plus för tredje gången och nu hoppas vi på tredje gången gillt.

Idag tog jag sista dosen med nässpray och ägglossningssprutan togs kl 21:00. Andra försöket med hormoner är avklarad och på onsdag hoppas jag att de får ut många fina ägg, fina ägg som blir befruktade och delar sig som de ska. Så att vi kan få återinföra ett embryo på Fredag. Jag hoppas även att det blir embryon till frysen så vi har i reserv.
Frysförsöken innebär nämligen bonusförsök och sist försök var just ett sådant. Enkelt och smidigt utan hormoner. Nu gör vi det andra färskförsöket vilket innebär att vi bara har ett försök med hormoner kvar.
Därefter är resan över, så har vi bestämt. Vi gör våra tre fulla IVF-försök och blir det inget då så får vi anse oss besegrade. Då får vi ge upp.
Så att det blir frysta embryon känns oerhört viktigt, de ger oss fler chanser.

För hur mycket man än ska leva på hoppet och tron så kommer jag ha svårt att glädjas över ett plus, glad blir man givetvis för det innebär ju iallafall att man blivit gravid. Men jag har upplevt dessa plus två gånger nu och även besvikelsen när det inte stannar.
Jag kommer inte våga glädjas fullt ut förrän den dagen då jag har ett levande barn i mina armar.
Det är lång tid att hoppas och att våga tro. Det är en lång oro att utstå.

Men jag får ta ett steg i taget, först ska vi få ut ägg och därefter gå vidare på steg två för att sedan ta steg tre osv... Sakta men hellre det än att ta ut något i förskott.
Här kommer inga barn med storken, det är bara i sagorna sådant sker.