Det är ju lätt att man sjunker för djupt in i sig själv när man är mitt uppe i provrörsbefruktning och väntan.
Lätt att man glömmer bort det som finns runt omkring och som betyder mycket för en. Tankar, hopp och önskan tar överhand och det som man har tas lätt som en självklarhet.

Det är ändå tur att Andrés svårigheter inte yttrat sig så mycket just denna tiden och att allt verkar fungera både på skola och fritids, ja även här hemma går allt som på räls trots mitt svängande humör. Man kan ju tycka att det borde vara nu han tillkallade uppmärksamhet och ville märkas lite extra men så har det inte varit och det är jag tacksam för.

Idag hade vi tid hos läkaren på barn- och ungdomshabiliteringen och det är ett under att jag inte har glömt bort detta. André själv hade nog föredragit att jag hade glömt men det gick bra, han var medgörlig och svarade på läkarens frågor så besöket gick fort.
Dock tycker han det är jobbigt att de alltid byter läkare och att han inte har möjlighet att välja en manlig läkare. Jag kan inget annat än att hålla med för det byts väldigt ofta. Att han vill ha en manlig kan jag också förstå för han är tonåring nu och vissa kontroller är lite känsliga i denna åldern.
Jag vet att habiliteringen själva inser problemet och att de önskade att situationen vore annorlunda.
Jag vet att det enda svar jag skulle få om jag tog upp det hela skulle vara
- tyvärr kan vi inget göra åt det som läget ser ut nu.
Därför gör jag mig inte ens besväret att säga något utan vi tackar för oss och går.

Det är vid sådana här tillfällen som jag stannar upp och kommer på att André behöver min tid ibland, tid med mig och kunna få hela min uppmärksamhet utan att jag har massa andra tankar eller måsten som stör. Så när vi sätter oss i bilen så säger jag:
- Vi åker till Mc Donalds och sen går vi och tittar på nya ridbyxor.
Jag har lovat honom nya ridbyxor i flera månader nu men inte tagit mig tiden att hålla mitt löfte. Nu var det minsann dags!

Mätta i magen och med ett par nya ridbyxor for vi sedan hemåt för att avsluta "Mamma - André dagen" med ridskolan där de nya byxorna invigdes.

Ibland bör man stanna upp och tänka efter, ta sig tiden att släppa alla andra tankar och måsten för att se det man har.

Är nu inne på Ruvardag 6 som man kallar det när man satt in ett befruktat ägg. Sist gång gick jag på hormoner och då kände jag massor av graviditetssymtom. Jag är medveten om att hormonernas biverkningar var liknande graviditetssymtom men då kändes det iallfall mer verkligt.
Just nu känner jag ingenting och det kanske är bra för i en normal graviditet så tar det ju några veckor innan man känner något. Ja för de flesta iallafall. Visst kan man känna som mensen är på väg men det har jag gjort sedan de satte in ägget. Den känslan vill jag inte ens känna för den skrämmer mig så fruktansvärt mycket.
Jag är livrädd för att det ska blöda nu och jag är livrädd för mensvärk.

Fördelen med att jag inte känner så mycket är att jag har lättare att koppla bort tankarna och den eviga väntan på testdag. 15 februari ska jag ringa Sahlgrenska med testresultatet. Jag kommer nog testa redan den 14:e för då är det ju alla hjärtans dag. Inget skulle glädja så mycket som ett plus då..... Inget skulle heller göra mer ont än ett minus då.
Sist gång blev det ju plus men den lyckan varade inte länge så jag vet inte om jag kommer kunna glädjas fullt ut. Allt kan hända och oron kommer nog vara kvar tills vi gör tidigt ultraljud och säkert ända tills man har en bebis i sin famn. Hur ska man kunna koppla av? Hur ska man våga tro när man vet hur snabbt allt kan förändras?

Så tänkte jag inte när jag väntade André, inte en enda gång. Men det sätter sina spår när man måste kämpa för att ens bli gravid. Att vänta, hoppas och önska ger sina små blåmärken i själen och man tappar modet att våga tro för mycket. Tänk om man tar ut segern i förskott och snubblar på mållinjen. Eller tänk om jag aldrig får chansen att ge mig in i loppet.
Att "vara glad i onödan" är inte alltid så lätt att leva upp till.
Just nu känner jag ingenting varken i kropp eller själ. Jo rädsla men den försöker jag förtränga.

I skrivandetsstund ligger jag i en skön hotellsäng och ruvar på ett nyinsatt ägg. Ja idag var dagen som jag väntat på sedan sist misslyckande i November. Vi bestämde oss för att slå på stort och bokade hotell.
Det blev på en segelbåt nere i Göteborgs hamn (Hotell barken Viking)
Snart ska vi på snacksbuffe och senare blir det middag. Kvällen kommer innebära lugn och ro på båten så att vårat embryo får bosätta sig lugnt och med en aning lyx i min kropp.

Av 3 ägg som vi hade i frysen var de tvugna att tina alla för att lyckas få ett som klarade sig och delade sig i 4 celler vilket är det bästa resultatet.
Nu måste det stanna där, nu måste vårt lilla frö gro och växa för att sedan komma ut till oss om 9 månader.
Vårat frö av hopp, lycka och önskan. Vårat frö som kan förverkliga en dröm. Stanna nu där, snälla.

Om detta inte fungerar måste vi tyvärr börja om på nytt med hormonbehandling (nässpray och sprutor) för att plocka ut nya ägg.
Jag hoppas verkligen att vi slipper det, jag hoppas att det är våran tur nu.

Veckorna verkar numera innehålla Måndag, Fredag och helg. Trots att jag går här och väntar på att vecka 6 ska infinna sig så har tiden faktiskt gått riktigt fort. Frågan är om detta även kommer gälla nästa vecka. Då jag ska börja ägglossningstesta varje morgon och när den glada gubben dyker upp på testet så ska jag ringa Sahlgrenska. Då är det bara 2 dagar kvar tills jag får återförenas med en av de 3 eskimåerna (frysta embryon) som vi fick sparat efter IVF försöket (provrörsbefruktningen) i November.

Med tanke på hur jäkla svårt det verkar vara att bli gravid så är jag förundrad över hur detta kan funka. Hur man kan plocka ut ägg, befrukta dem i en "skål" och frysa dem för att sedan tina dem och återinföra dem i kroppen så att det till sist förhoppningsvis blir ett barn.

Men först och främst måste de klara upptiningen vilket inte är en självklarhet att de gör så i min beskrivning låter det nog mer simpelt än vad det är.
Jag har under resans gång fått mer och mer klart för mig att barn inte är någon självklarhet överhuvudtaget.

Jag fortsätter därför att ta ett steg i taget, fortsätter att vänta, hoppas och önska. Mer än så kan jag inte göra och jag tror att dagarna och väntan känns längre om jag hela tiden tänker, funderar och oroar mig. Att släppa tanken helt är i och för sig helt omöjligt och speciellt nu när jag börjar med ägglossningstesterna men samtidigt innebär det ett steg närmre målet.
Om min kropp vill fungera som den ska, vilket den inte riktigt gjort sedan förra misslyckandet, så borde vi få komma till Sahlgrenska nästa söndag. Som tur är har de öppet då vilket heller inte är självklart överallt och hade det varit stängt hade vi fått vänta en månad till.
Ja återigen inser jag innebörden bakom uttrycket "i väntans tider"
Fast nu hoppas jag att jag snart ska kunna använda det uttrycket av den anledningen som folk normalt brukar använda det till. Att man är gravid.

Allting har ett slut och mina 14 dagars ledighet är inget undantag, sista dagen imorgon och sedan tillbaka till vardagen. Julen och nyår tillhör nu det förflutna, imorgon packar jag ned pyntet och ställer det i förrådet tills första advent återigen knackar på min dörr.
På måndag är det jobb som gäller och man förväntas vara inne i de gamla rutinerna och vanorna.....
Vilket jag egentligen inte har något emot men jag har svårt att komma in i det den första veckan. Det är så oerhört svårt att ta sig upp på morgonen. Samtidigt som jag lider lite av denna ångest så känns det skönt att komma igång igen.
Snart är det ju dessutom dags att göra ett nytt försök att bli gravid, snart ska vi få sätta in ett av våra frysta ägg.
Ja förutsatt att något av dem klarar upptiningen. Årets första dröm ska få en chans att uppfyllas. Det blir nog första veckan i Februari och jag ger inte upp den drömmen ännu, jag har väntat på att få den uppfylld i 2 år nu i Januari.
Jag vet inte hur jag kommer reagera på ytterligare ett negativt resultat och jag vet inte hur jag kommer reagera om jag någon dag måste ge upp drömmen. Likaså vet jag inte vad jag ska drömma om ifall den till min glädje uppfylls.

Drömmar måste man väl ändå ha? Jag menar livet går väl ut på att drömma om något, längta, hoppas och tro på något. Vad händer om drömmarna tar slut? Slutar man leva då? Hur gör man om man i brist på fantasi och energi inte längre kan finna nya drömmar?

Jag har vad jag vet alltid drömt och hoppats på något. När jag var liten handlade mest om Judokarriären och skolan. Senare blev det mycket om framtiden, kärleken, jobb och hur man ville att livet skulle se ut.
De drömmarna har jag mer eller mindre uppfyllt, jag känner mig iallafall mer än nöjd med livet jag lever.
Jag har fortfarande några drömmar kvar så än går jag inte tomhänt. Den största är ju barn såklart och sedan handlar det mest om att skriva och kanske om jobb också.
Ja jag hinner nog finna fler drömmar innan jag uppfyllt de jag har.

För visst har vi väl alltid något att drömma om, visst har vi väl alltid något att hoppas på och sträva efter?
Alla har väl ändå ett kall här i livet, någon form av uppgift att utföra och en anledning att finnas.
Kanske har inte alla funnit den och många har nog inte möjligheten att uppfylla sina drömmar, alla har kanske inte chansen att komma på sin anledning att leva.
Jag inser hur lyckligt lottad jag är som fortfarande drömmer, hoppas och tror, jag vill aldrig tappa den glädjen och lusten att drömma.

2012 lider mot sitt slut och 2013 närmar sig, bara 2 dagar kvar av detta året nu.
Jag försöker summera ihop året som varit och letar i mitt minne efter några höjdpunkter men jag kan inte riktigt komma på några för min egen del.
Jag fick 2 syskonbarn, min syster fick lille Neo och min bror fick lilla Alva.
Själv hade jag hoppats på en graviditet men det blir inte alltid som man önskar. Vi fick i alla fall gjort en provrörsbefruktning som tog sig men sedan lika snabbt försvann. Vi lyckades även utav detta få 3 embryon som nu ligger i frysen och väntar på att få en chans att bli ett barn. Det blir min önskan för 2013. Första försöket blir i slutet av Januari- början av februari. Jag hoppas att jag slipper börja om från början med nässpray och sprutor för det var en jobbigt tid med mycket känslor och sjukhusbesök.

Jag funderar lite till, 2012 måste varit ett rätt lugnt och händelselöst år känns det som. Jag fyllde i och för sig 35 år i Mars och min syster ordnade så några vänner kom hem och firade mig. Det var en trevlig kväll och jag älskar verkligen att överraskas på det sättet.
Festerna som varit under 2012 har varit som om varje fest varit den sista på ett tag framåt eftersom vi planerat graviditet. Varje gång har jag tänkt att nu ska denna kvällen bli extra rolig för man vet ju inte när nästa chans kommer om jag blir gravid.
Man kanske borde tänka så jämt för oavsett om man planerar en graviditet eller inte så kan så mycket annat hända. Jag tänker självklart främst på våran kära vän i Peacemakers, Lennart "kocken" Larsson som nu i slutet av året lämnade oss pga en bilolycka. 2013 börjar med en begravning, vi tar farväl av honom Fredag 4 Januari.
Den händelsen fick mig att återigen börja tänka på hur värdefullt livet är.

I somras var han full av liv då vi levde westernliv i Old Trail Town och i Holmsveden. Jag kunde när som helst få en av hans bamsekramar och när vi sa hejdå i Augusti så sa jag:
- vi lär säkert ses när vi kommer upp till Hällesjö på nyår.
Det är nu det, jag fick ingen bamsekram och jag fick aldrig se honom. Istället fick jag åka en ödslig väg till ett dike och ett träd, där jag tände gravljus och hängde upp en ros. Det var där de hittade honom död i sin bil. Jag ser honom framför mig med öppna armar och ett leende som knappt syns pga mustasch och skägg. Han kramar mig samtidigt som han lyfter mig. Det var så han gjorde.

Men året slutar inte bara med ledsamma tankar utan jag fick fira julen med min bror och hans familj som kom från Tyskland och bodde hos min syster. Jag har inte träffat de 2 yngsta barnen förr och jag har heller inte träffat honom så mycket de senaste åren så att få några dagar ihop var guld värt. Mamma kom ner från Jämtland och bodde hos mig så hela familjen var samlade ett par dagar. Det betyder mer än man tror att kunna vara tillsammans allihop om så bara för några dagar.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska summera ihop 2012 och inte heller vad jag ska sätta för betyg på det.
Med både sorg och glädje så som livet är så sätter jag värde på varje stund.
Jag har dock min familj, vi är friska, jag har ett hem, ett jobb och vänner.
Jag har så mycket att vara tacksam för.
Jag tycker kanske att vi kan gnälla för väldigt små och obetydliga saker och hoppas att man 2013 försöker tänka längre än näsan räcker och att man innan man brusar upp för småsaker funderar på vad som faktiskt är viktigt för en själv. Är just den saken viktig att lägga ned så mycket energi på?
Är den det för dig så kämpa för det, är den inte så lägg energin på något viktigare. Det är bara du som kan avgöra det och ingen annan.
Det som är småsaker för mig är kanske stort för dig. Vi är alla olika och det får vi aldrig glömma!
Ett gott slut och gott nytt önskar jag er alla nu de sista dagarna på året!

När man lägger mycket tid på en sak och går in i sig själv för mycket så blir det lätt att man försummar det som man faktiskt har framför sig. Sådant som man nog tar förgivet alltför ofta. Jag väcktes lite ur min dvala idag av min kloka underbara son som verkligen har haft ett stort tålamod under IVF-perioden. Jag är medveten om att rökstopp, hormonbehandling och nu ett misslyckande inte direkt gynnat varken honom eller Roger. Jag har väl inte varit så jätte sällskaplig, jag glömmer saker och ja jag blir liksom okoncentrerad.

André har inte undanhållits våra planer om ett barn utan jag har talat om för honom att vi får hjälp av doktorn och varför jag tar sprutor osv...
Han har varit väldigt förstående på alla sätt och vis.
Idag var han lite arg och grinig när vi kom hem från fritids och när jag frågade varför så svarade han bara att han var trött. Sedan förklarade han att det nog var ungefär så som jag har varit när jag varit arg och irreterad.
-Då har ju du också sagt att du varit trött mamma.
Och han har ju helt rätt, varför skulle det vara okej för mig att vara grinig när jag är urbalans och inte för honom?
Har vi vuxna ensamrätt på att vara trötta och sura och kunna skylla på det? När barn är likadana så talar vi om för dem att sluta upp med det beteendet. Varför undrar jag?!
Måste man alltid vara glad och trevlig?

När jag lät honom vara en stund precis så som jag själv vill när jag är trött och sur så började det gå över. Det slutade med att han och Roger gjorde maten och med en enorm mättnadskänsla sitter jag nu och njuter av lugnet. Tackade André för maten och blev varm i hjärtat när han sa:
-Tur att du har mig mamma!

Ja jag inser verkligen det nu, vilken tur jag haft som fått ett barn.
En underbar go och klok son!

Jag skulle varit med på ett tåg men av någon anledning måste jag ha ramlat av någonstans i början av resan för jag står kvar här ensam på en perrong. I 9 månader hade jag planerat att vara ombord på tåget och jag skulle vara trygg och säker.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra istället, just det tåget kommer nog inte igen förrän om ett par månader så jag blev plötsligt förvirrad. 
Jag kan inte heller skylla på SJ och be dem skicka en ersättningsbuss eller stoppa tåget jag missade. Det tåget är passerat och det enda jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta, jag har inte gjort annat än väntat den sista tiden.

Jag får fundera ut en annan resa undertiden, ta ett annat tåg för att inte bli stående här på perrongen och frysa. Något som får tiden att gå och som får mig att tänka på annat.
Det närmar sig jul så det kan ju inte vara så svårt att få tiden att gå egentligen. Julen är ju den mest händelserika tiden på året. Det är då man har så mycket att planera och stå i. Julstök och julhandel, marknader och julbord, planering och längtan. I år kommer min bror och hans familj som bor i Tyskland. Ja äntligen ska jag få träffa hela hans familj med barnen. Mamma kommer också ner från Jämtland och alla ska vi samlas hemma hos min syster med familj. Det blir en riktig jul i år, en sådan jul som jag hade som liten. När alla är samlade och man har allt man behöver precis framför sig. Därefter åker vi upp till Jämtland där Roger kommer ifrån, där han har sin mamma och sina nära vänner. Det knyter ihop säcken så den blir total.
Vi avslutar året där och sen är det Januari och inte så långt kvar tills mitt tåg kan komma och hämta upp mig. Jag hoppas att jag stannar kvar på det den gången, att 2013 får en bra början. 
Men först hoppar jag på tåget som ska avsluta 2012. Ja så får planen bli, min ändrade resplan eller egentligen skulle mitt första tåg även  ta mig till detta resmålet. Att avsluta 2012 med nära och kära fanns med i den resplanen men jag skulle ha både och hade jag tänkt. Nu blir det ett snabbtåg direkt till julstök, julmarknader, julbord, julhandel, julfirande och nyårsfirande istället och tur är ju ändå att man har allt det att se fram emot så slipper jag stå kvar här på den kalla tomma perrongen och vänta.