För de som inte har läst min blogg helt och hållet och därför missat min och familjens hobby, att dra oss tillbaka till 1800-talet och leva westernliv, får jag nog förklara detta inlägg lite kortfattat.

Egentligen behöver jag ju inte säga mer än så, vi förflyttar oss till 1800-talets vilda västern, klär oss och lever därefter så gott det går. Vi förvandlas då till Rosetta (som min blogg är döpt efter) en glädjeflicka som drömmer om att hitta en cowboy som kan försörja henne. Mr Simson som är lite av varje, oftast the undertaker och barberare men får även äran att rycka in som Vice Sheriff då och då. Sist och även minst har vi Whipping Boy.

Han är Rosettas son och vem som är far till honom i westernlivet tåls ju att funderas på, olycksfall i arbetet kan man säga lite skämtsamt. Mr Simson är ju en god vän till Rosetta så han har tagit på sig papparollen för att det inte ska pratas för mycket. Grabben har iallafall börjat intressera sig av lasson och piskor, därav namnet.

Efter denna kortfattade inledningen tar jag er nu till dagens blogginlägg: Rosettas äventyr, besöket i Rock River City.

Igår (Lördag) drogs tiden tillbaka till 1877, Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy tog dilligensen (en Volvo 850 Turbo) till Rock River City (i Strömstad). De hade hört att det skulle vara fest i byn och tänkte därför göra ett besök för att försöka knyta nya vänskapsband. De hade bokat rum på hotellet och var en aning nervösa då de for. De hade ju bara hört talas om byborna och trots att de bara hört gott om dem så kändes det lite nervöst.

Jag kan säga att jag själv var lite orolig över hur det skulle gå för dessa tre i en ny stad med nya människor.

Ja Mr Simson var jag inte orolig för, han brukar sällan göra något väsen av sig och absolut inte bland nya människor. Han försökte inte ens sälja några konstiga livselexir eller spränga någon i luften. Jag är i och för sig lite orolig över den där kladdiga kladdkakan han hade bakat och det vet vi inte än om alla verkligen överlever. Vi lär väl få höra det via röksignaler senare. Whipping Boy brukar ju också ha en låg profil de första timmarna men när han väl checkat av folk så brukar han gå bra ihop med de flesta.

Ja jag var som ni förstår mest orolig för Rosetta som kan ha svårt att uppföra sig och eftersom hon är svag för pengar så är det ju kunder hon försöker ragga vart hon än kommer. Detta passar sig kanske inte när männen är gifta eller så.

Dessutom är ju tjejen halvnorsk och blondin vilket gör att hon har lite otur när hon tänker ibland eller ganska ofta.

Rosetta överraskade dock och var blyg, tyst och oskuldsfull. De flesta av byborna visade sig vara norska och hon var dessutom inte ensam blondin så hon kände sig väldigt hemma i byn efter ett tag. Här trodde t.o.m någon av byborna att man skulle stå på hästarna och inte sitta på dem så ja det fanns dem som var dummare än henne.

Detta kommer gå bra tänkte hon för sig själv.

Att komma till ett nytt ställe med okända männsikor och redan från första dagen leva ganska tätt ihop, man har ett relativt litet utrymme, äter ihop, umgås från början till slut iklädda westernkläder och t.o.m säger godnatt och god morgon till varandra från första gången man ses, tillhör ju inte det vanliga.

Men har man gemensamma intressen vilket alla hade så blir detta inte så konstigt. Att Rock River City dessutom bara verkar innehålla gästvänliga och trevliga människor gjorde ju saken mycket lättare för Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy. Ja det är klart att de inte helt kunde känna sig som hemma och tog väl inte för sig så hemskt mycket för det tar ju ett tag innan man kommer in i nya grupper med deras rutiner och vanor.

Men jag tror faktiskt att de skötte sig hyfsat bra ändå och huvudsaken är nog att man visar att man vill hjälpa till, det andra kommer med tiden.

Efter att de grillat och haft lite samkväm vid elden så hade den första nervositeten redan släppt.

Därefter var det dags för westernfilm inne i saloon och på en saloon brukar de flesta hämningar släppa, det blev en riktigt trevlig kväll.

Men framåt midnatt blev det dags att säga godnatt då var och en drog sig till sitt krypin. Något kallt men med varma kläder och sovsäck så blev natten trivsam.

På morgonen vaknade Rosetta av solen som sken in genom hotellfönstret, en liten gris gick utanför och nöffade, fåren bräkte på ängen och någon hade tänt elden vid spisplatsen. Hon gick ut på balkongen och tittade ut över byn, det var en vacker morgon och hon kände att här trivs hon som fisken i havet. Hit ville hon komma igen.

Det blev frukost och lite umgänge innan det var dags för att plocka undan i byn inför vintern. Nu kändes det sådär osäkert igen, vad kan man hjälpa till med och hur brukar de göra? Man vill ju så gärna hjälpa till.

Mr Simson var på hugget som alltid och hjälpte till att bära och försöka se vart det kan finnas en uppgift för honom.

Det är inte lätt i början och speciellt när man inte vet vart saker ska stå och vad som faktiskt ska göras, man är så rädd att det blir fel. Rosetta kände sig helt hopplös i detta läget men det föll sig ganska naturligt ändå, frågar man om man kan hjälpa till så finns det alltid någon som är tacksam för en hjälpande hand.

Dagen flöt på och det blev dags för lunch, en underbart god cowboygryta med bönor,köttfärs och lite grönsaker, percis som det ska vara i en westernby. Rosetta insåg dock att detta var sista gången för i år som hon skulle sitta vid elden i en westernstad, med i detta fallet nyfunna vänner och njuta av en cowboygryta.

För allting har ett slut, verkligheten tar över och det var dags att återvända till 2012, Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy skulle nu förbli nedpackade tills nästa år. Hösten är alltid vemodig, den innebär slutet, ja iallafall för dessa tre. Då går de i ide för att sedan få vakna upp när snön börjar smälta och våren lockar fram dem igen.

Som jag och Rosetta brukar säga: vi tar inte farväl, vi säger på återseende.

Denna bilden är egentligen från midsommar på Old Trail Town men den passade bra som sista bilden för i år

Ibland är Sverige väldigt litet och fullt av överraskningar och plötsligt upptäcker man ställen som ligger nära men som man inte visste att de fanns.

Jag och Roger brukar som många av er läsare redan vet hålla på med vårat stora intresse att leva westernliv.

På semestern håller vi till på Old Trail Town i Hällesjö som ligger i Jämtland och är byggd på marken där vi har vårat fritidshus.

Vi brukar även leva ut vårat intresse tillsammans med våra vänner i Peacemakers westernshow då vi åker ut på olika westerndagar och countryfestivaler, slår upp läger, lever tidsenligt och spelar upp westernshower.

Old Trail Town ligger dock 75 mil från våran hemort och våra vänner i Peacemakers bor också en bit uppåt i landet.

Det finns en wetsernby som heter Hudson bay som ligger i Svanskog (10 mil här ifrån) som vi brukar besöka med peacemakers när de har sin westernhelg i Juli men annars är det high chaparral som ligger närmast vilket är 25-30 mil här ifrån. Men vi har ändå pratat om att det vore kul med något liknande Old Trail Town som skulle ligga närmre för att man ska kunna leva detta liv även när man inte har semester.

Plötsligt fick jag se reklam på en väns facebook sida, hon bor uppe i Jämtland och när jag såg detta blev jag mer än förvånad då den byn hon gjorde reklam för låg i Strömstad (13 mil från oss)

En by som var ganska lik Old Trail Town fanns ca 1 och en halv timme bort från oss, den heter Rock River City och är byggd på Kjell Nilsens gård Capital N Ranch.

Jag var ju bara tvungen att söka upp detta ställe och ja det mesta finns på nätet nu förtiden och jag fann Kjell på facebook, sökte upp honom och vi bestämde en dag för att komma på besök.

Det blev Lördag 1 september och det var ett mycket trevligt och givande besök, vi lär komma tillbaka dit igen, flera gånger. Nu vet vi ju att den finns och vi behöver inte åka land och rike runt för att kunna njuta av miljön i en westernstad.

SPA anläggningar och kurorter i all ära men lugnet man finner i en westernby är något utöver allt annat.

Jag förstår att folk som inte är intresserade tycker att vårat intresse är något märkligt men man måste nog uppleva det för att förstå.

När jag sitter i lägret med Peacemakers eller vid elden i Old Trail Town så infinner sig ett lugn inom mig som jag har svårt att hitta på andra ställen.

När vi är strömlösa, lagar mat över elden och håller till i tälten i lägret så finns inga måsten, när man sitter och lyssnar på eldens knäppande ljud och tittar in i glöden så existerar inga bekymmer.

På morgonen kan man sitta med en kopp kaffe och bara njuta av tystnaden, jag känner inte alls någon brådska för att göra i ordning mig eller behöva hitta på något att göra för dagen, jag bara hänger med.

Det är miljön, livsstilen och musiken som fångat mitt intresse och det finns ju en heldel intressant historia om 1800-talets vilda västern som är värd att läsa om.

Rock River City är uppbyggd med en historia bakom det hela, lite som ett roll spel får jag för mig.

Där varje medlem har en roll i byn och lever den rollen när man är där och speciellt när de har speciella öppningsdagar då allmänheten kan komma dit och få njuta av miljön.

Jag har i skrivandetsstund tyvärr inte hunnit fördjupa mig i historien men ni lär säkert få läsa mer om denna intressanta by här i bloggen.

Är ni nyfikna redan nu så kan ni kika in på hemsidan http://www.capitalnranch.com/ eller besöka facebook gruppen Capital-N-Ranch  https://www.facebook.com/#!/groups/15992042193/ 

Filmklipp från Rock River City 1 Sept. 2012

Holmsveden 2012 

Old Trail Town 2012 (Rosetta är arg på Mr Simson som säljer dåliga produkter)

Midsommar 2012 på Old Trail Town

Bloggplatsen har äntligen fått klart Appen för iPhone så jag gör ett testinlägg för att se hur den fungerar.
Här i Hällesjö i Jämtland som jag befinner mig just nu är jag glad att jag ens kan ringa på iPhonen så om detta med för bloggplatsen funkar är det en bonus.

Senast idag sa jag att semester här är verkligen semester, jag har inga måsten och känner mig heller inte uttråkad över att inte ha massa saker att göra eller planera.
Visst är det roligt med semestrar på div nöjesfält och annat men jag känner ändå att det är skönt att slippa all semesterplanering och hysteri över att man måste hitta på saker bara för att.
Andre verkar vara nöjd som det är, vilket barn har en egen westernstad att leka i när man vill?
Ja vi har westernstaden Old Trail Town precis där vi bor och han älskar att bara ströva omkring där, kasta lasso, hästskor, ta hand om djuren och ja t.o.m göra sysslor som att kratta och snickra lite.
Vi har ingen TV eller ja ingen mottagning så det blir film på kvällarna och vi är nöjda med det.
Andre som annars är beroende av TV:n och verkligen blir irriterad om han missar vissa program han brukar se.
Han har inte ens tjatat om TV under den veckan vi varit här.
Den mesta tiden har vi tillbringat utomhus och nära naturen och så kommer det förbli de 2 resterande veckorna.
På lördag ska vi ha westerndag och då blir det även westernshow och André är förväntansfull inför denna dag.
Många av er tycker nog våran semester låter hemskt tråkig men vi är ju alla olika och jag njuter verkligen av lugnet. Det är så semestern ska vara, en tid för återhämtning, en tid att fly undan det gamla vanliga.
Hur man spenderar den är upp till var och en, vi finner vårat lugn på olika sätt. Huvudsaken är ändå att vi finner lugnet på något sätt.

Nu i midsommarhelgen var jag med familjen uppe i Jämtland där vi har vårat fritidsställe i en liten by som heter Hällesjö. Det är där Roger bodde innan han flyttade ner hit.

När jag var där skrev jag ett inlägg om västernstaden Old Trail Town men pga dålig internetuppkoppling så blev det något fel med det inlägget så jag får testa att göra om och hoppas på att det fungerar nu.

Old Trail Town är en västernstad som min mamma och hennes sambo Hans-Erik driver i Hällesjö, mitt emellan Sundsvall och Östersund (ca 10 mil till båda)

Den är byggd på Rogers mark och Hans-Erik har i många år pratat om att förverkliga sin dröm om en egen västernstad.

Jag tänker låta honom själv få berätta historien bakom drömmen genom att kopiera in hans egen skrivna historia, den kan man även hitta på Hällesjös hemsida www.hallesjo.se under fliken Old Trail Town där man även kan hitta info om öppettider och evenemang under sommaren.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hans-Eriks egna historia bakom drömmen om en västernstad

Drömmen om en Västernstad har funnits med sedan barndomen. Allt började med Bröderna Cartwright på TV i 7-åldern. Jag och mina barndomskamrater här i Hällesjö lekte sheriffer, banditer och byggde en liten stad av kojor.

Vi inspirerades av många västernserier på TV samt pocketböcker och serietidningar.

 "En händelse på ett västernavsnitt gav mig en idé som kanske inte sågs med blida ögon av min skolfröken.

Några äldre kamrater och jag hade blivit osams och jag såg på lördags-kvällens västern på TV hur en man som jagades av banditer spände  ett rep mellan träden på var sida av vägen och när de kom ridande ramlade hästarna och männen. Jag spände ett rep mellan stolpar på var sida av vägen och det fungerade ju lika bra, när mina för tillfället ovänner kom cyklande. Dagen efter vågade jag först inte gå till skolan och när jag till slut kom dit stod fröken och barnen ute och väntade. Inget blev sagt om detta på hela veckan men vi gick även halva lördagar i skolan på den tiden. När jag kom hem på lördagen var mamma skitförbannad, hon hade fått brev från min skolfröken där det stod att jag inte fick se på västernfilmer i TV därför att det gav mig så många dåliga idéer. Jag skulle inte heller leka cowboylekar med de andra barnen."

Ja, allt rättade till sig till slut, förutom att vilda västern-inspirationen aldrig gick över.

Nu tillbaka till Old Trail Town. Det hela startade med själva idén när Roger alias Mr Simson köpte sin gård och den tillhörande marken i slutet av 90-talet. Vi var några stycken som gick runt och tittade och idéerna runt den fina platsen började ta form. Men det skulle ta många år innan starten blev av. Jag började höra mig för runtomkring här om baracker på hjul och medar. Vissa fick jag köpa och andra blev skänkta bara jag hämtade dem. Det var mycket arbete med att bygga om en del uthus så att de stod på medar så att de kunde transporteras hit och bli fixade i ordning för att få den rätta stilen.

Namnet Old Trail Town kommer från en bok som, jag lånade av en vän som även han hjälper till med detaljer i staden. Mycket av grundtankarna bakom allt är ju också att kunna skapa en plats där alla, barn och vuxna ska trivas och tycka det är trevligt.

I arbetet med att bygga upp staden har många hjälp till och många har även skänkt saker. Utan er har drömmen om en västernstad som blev en verklighet aldrig varit omöjligt. Ett stort och varmt tack, ingen nämnd och ingen glömd.

Hans-Erik Pierre alias Morgan Cane, sheriff i Old Trail Town.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Någon gång under 2009 började Hans-Erik dra dit massa gamla bodar och annat "bröte" som jag kallade det då, ja jag undrade faktiskt vad det skulle bli av det hela, om det bara skulle bli liggandes där, det erkänner jag.

Men jag blev glatt överraskad då jag kom upp till Hällesjö våren 2010 och såg att här är en västernstad påväg att byggas upp. Tro på fan, gubben är envis och inget stoppar honom när han väl bestämt sig.

Den sommaren hade Old Trail Town invigning och jag tänkte att om det kommer 50 pers så är det ju bra i en liten ort som Hällesjö men att det skulle komma ca 500 pers kunde inte ens Hans-Erik själv drömma om, Hällesjö var fullt med bilar och Old Trail Town var fullt i besökare.

Man trodde att detta var av nyfikenhet och nyhetens behag men nu är det 3:e sommaren de driver västernstaden och på alla evenemang det varit så har det kommit uppåt 300 pers.

Även på vanliga dagar kommer det besökare, mamma har café, loppis och westernshop där under Juni-Aug och detta uppskattas av både barn och vuxna.

Jag tror inte de hade räknat med detta då de startade Old Trail Town och Hans-Erik byggde inte upp sin dröm för att tjäna pengar eller för att han trodde att det skulle bli succé, han byggde upp den för sin egen skull och för att det kanske kunde vara kul för oss Västern intresserade. Att det intresserade fler människor än så, ja det är bara en bonus och visar att han verkligen lyckats med sin dröm.

Jag beundrar verkligen människor som tar tag i sina drömmar oavsett om de är stora eller små, att man verkligen brinner så mycket för något att man inte låter något stoppa en.

Det är så lätt att krossa någons drömmar genom att säga:

"Men det där har du nog inte tänkt igenom, det kommer aldrig lyckas, lägg ner det. Sluta drömma och lev i verkligheten".

Ta ett exempel som Idol, javisst de kanske har rätt när de säger att en person inte kan sjunga eller kommer bli något men att personen ifråga slutar sjunga pga deras ord är ju fel, sjunga kan de göra ändå oavsett om folk gillar det eller inte. Ingen ska ju få en att sluta göra det man tycker om, sen kanske man inte gör succé men so what?!

Man har iallafall ett intresse.

Jag tror verkligen inte Hans-Erik hade lagt ner sin dröm för att andra tyckte den var dålig eller för att andra inte skulle tro på den. Han ville ju förverkliga den för sin egen skull och det lyckades han med, oavsett om det hade kommit besökare eller inte så har han ju byggt upp sin stad. De drömmar han haft som barn har han satt i verklighet och hur många av oss har inte drömmar kvar från barndomen?

Hur många av oss vågar satsa på den drömmen, hur många av oss vågar förverkliga våra drömmar?

Vad har vi att förlora egentligen?

En blomma växer inte utan att man först planterar ett frö och sedan vattnar den regelbundet för att hålla den vid liv.

Man kan inte vinna något om man aldrig spelar eller hur?

Likså blir en dröm aldrig verklig genom att man behåller den i huvudet!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

OLD TRAIL TOWN-

en lekplats för både stora och små- en stad som alltid växer

Igår var jag på auktion och innan jag åkte dit så tänkte jag mig det som när Emil i Lönneberga var på auktion, man köpte nödvändiga saker för en billig peng. Samtidigt som det var ett socialt evenemang, ett tillfälle att träffas.

Likaså var det vid marknader, alla kom, det var inte tal om annat. Det var en stor händelse och det fanns inga köpcentrum som idag.

När jag sen satt där på auktionen och de började med att ropa ut mattor:

- FÅR JAG 100 000 för denna stora fina handknutna matta?! Det är flera miljoner knutar på den och det tog flera år att göra denna, visst är den värd 100 000 kr, kom igen nu!

Jag tittade mig runt i salen bland ca 30 besökare, kommer någon här inne verkligen köpa denna matta?

Någon köpte den för 25000 och det var tydligen hemskt billigt.

Min bil är inte ens värd så mycket pengar!!!!

Min bild av en mysig auktion som på Emils tid försvann och jag insåg att vi lever i en helt annan tid nu, pengarna är inte längre lika mycket värda. Vi lever i en tid då man ska ha mycket pengar helt enkelt, prylar är status.

Jag har just nu satt mig inne i saloon och lyssnar på knastriga vinylskivor för att komma i rätt stämning för detta inlägg. Här är jag omringad av gamla möbler och gamla saker. Det enda som är helt fel är att jag har datorn här inne, ajabaja!!!!

I vardagsrummet sitter André och hans kompis Eric och leker med lego, de bygger efter sin fantasi.

-Titta jag har byggt en rymdfarkost hör jag en av dem säga.

Jag känner mig glad över att de använder sin fantasi och att ingen av dem ännu har tröttnat och vill spela TV-spel eller tycker att de har tråkigt.

André har nog aldrig lekt i flera timmar med någon utan att han tröttnat efter ett tag, han älskar lego och att leka med gubbar och det är inte så många som vill göra det utan det första man frågar är:

-Vad har du för TV-spel?

Jag har förstått att det är 2012 nu och att André kanske borde ha ett annat TV-spel än sitt playstation 1 för barnen rynkar på näsan när de ser det.

Men nu sitter de med hans stora låda med lego och använder sin fantasi. De bygger och dessutom leker med det de byggt.

Erics pappa Tommy var här på kaffe förut och då började vi prata om detta med tekniken och hur vi blir mer och mer styrda av datorer och annat. Man kan inte jobba utan datorn och vi är sociala genom datorn.

Jag är lika beroende av datorn och andra moderniteter som alla andra, ABSOLUT.

Jag tycker dock att det kan vara skönt att fly ibland,sätta mig i saloon och titta mig runt bland gamla saker jag har här inne. Fantisera mig bort till 1800-talet och tänka på hur de levde då.

Jag är inte intresserad av historia när det gäller gamla kungar och krig men däremot hur de levde, kläderna de hade, saker de använde och hur de kämpade för att klara vardagen.

Där var det knappast bekymmer om vart de skulle på semester, vad barnen skulle få i julklapp och vilket TV-spel man hade. Barnen blev t.o.m glada för en penna och ett skrivhäfte.

På söndagarna satt man inte som jag, vid en dator och skrev. Då var det en stor dag, man klädde sig fint och åkte häst och vagn till kyrkan. Man träffade byns alla invånare och vid fint väder hade man picknick efteråt tillsammans med alla andra familjer i byn.

I svåra tider hjälpte man varandra och det var inte som nu där jag sköter mitt och du sköter ditt.

Så länge jag har det bra så får alla andra ha det som de har det, det är inte mina problem.

Jag längtar till sommaren då vi återigen åker ut på westernäventyr och lever som på den tiden, bor i tält, klär oss som cowboys och cowgirls, lagar mat på öppen eld och klarar oss bra utan el. Det är ett skönt sätt att fly undan vardagen och låtsas att man levde som förr.

Samtidigt känner jag att jag är alltför beroende av dagens teknik och moderniteter att jag är tacksam att jag lever som jag gör. Men det hade varit mysigt att uppleva det gamla på riktigt, att leva som barnen i bullerbyn eller Emil i Lönneberga eller ännu bättre som familjen Ingalls i lilla huset på prärien.

Jag drömmer mig bort ett slag och vaknar till av att det är dags att vända på skivan. Det känns rätt bra att jag måste resa mig upp för att gå bort till skivspelaren för att göra detta.

Jag har ingen fjärrkontroll som sköter jobbet åt mig.

Plötsligt tystnar TV:n, André och Eric stängde av för de kunde inte leka annars hörde jag dem säga.

TV:n stängdes av och jag reagerade på det, den står alltid på i bakgrunden.

Återigen kände jag mig glad över att barnen valde sin lek med legot framför TV:n, Andrés liv styrs i vanliga fall av denna apparat.

Nu hör jag hur de diskuterar leken precis som när jag var liten och lekte med barbie.

- Nu gör du så och jag sa så och då hände detta........ de skrattar.....

Barnen börjar nu plocka bort legot och sätter på TV:n igen, de börjar diskutera vilka kanaler de har och vilket program som är bäst.

Jag inser att man måste hänga med i tiden ändå och det är dags för mig att återgå till 2012 och verkligheten.

Westernbyn Old Trail Town i Hällesjö (Jämtland) den är byggd på Rogers mark där vi har vårat fritidsboende här är min lekplats på sommaren och här finns ingen el, knappt någon mottagning på mobiler eller internet. Det är riktigt skönt att fly hit ibland.

Den finns där runt oss dagligen,på radion,på nätet,i våra mobiler och den ger tröst,glädje och återskapar gamla minnen.

Vi lyssnar på musik när vi kör bil,städar,är ledsna,är glada och har fest med våra vänner.

Jag tror vi alla har någon sorts relation till musik oavsett om vi är musiker eller "bara" lyssnare. Jag sätter bara inom citationstecken eftersom det faktiskt är vi lyssnare som gör att det finns artister,utan oss hade musiken inte varit till någon nytta. Musiken har alltid varit en del av oss sedan lång lång tid tillbaka men själva ordet musik har bara funnits i det svenska språket sedan 1916.

Hur många av er minns inte eran första kärlek och har låtminnen från det,man har minnen av musik tillsammans med vänner från förr och vi brukar säga att vi blir nostalgiska då vi hör låtar från olika tider i vårat liv.

Någon speciell kille eller tjej som man har en delad låt med eller en kär vän som man förknippar en låt med.

Musiken är något det flesta barn uppskattar och det brukar även rekomenderas att man sjunger för sitt barn redan i magen.

Mina första musikminnen är från jag var runt 6-7 år och pappa hade en vän som var duktig på gitarr,när det var kalas här hemma ville jag alltid att Kjell skulle sjunga godnatt sång till mig och det var alltid samma låt jag ville höra: I sagans land (jag tror det är Hep Stars som gjort den) jag minns den låten än idag och hur Kjell satt med cowboyhatt och sjöng på min sängkant.

Det var mycket musik med gitarrspel och munspel då det var kalas hemma,min pappa spelade munspel och han var väldigt intresserad av country så det spelade han ofta.

Jag började tidigt lyssna på hans kasettband och skivor som låg här och började sjunga med i låtarna så jag lärde mig många texter utantill. Det var bla Alf Robertson,Willie Nelson,Sir Douglas Quintet,Kicki Danielsson,Mats Rådberg m.m

Alf Robertson minns jag speciellt för mormor hade en skiva med honom och jag lärde mig massa texter som sitter än idag: Femöreskola och Nisse Karlsson minns jag speciellt och dessa sjunger jag även idag då jag sitter ensam.

På senare tid började jag även fastna för Inger Nordström och Tanya Tucker och lärde mig även dessa texter.

När pappa spelade munspel så var det även mycket andra gamla godingar som Lilla Vackra Anna och Alpens ros han spelade så jag ville lära mig texterna på sådana låtar också.

Folk kan nog tycka att jag är märklig i min musiksmak men det präglas helt av minnen från barndomen och jag har på senare år liksom pappa börjat lära mig dessa låtar på munspel,det är som dem bara hoppar ur när jag sitter där med munspelet. Som om pappa lever kvar i det.

När jag började högstadiet var jag dock inbiten hårdrockare för det var det man lyssnade på då och min klädstil var hårdrock. Den andra musiken höll jag hemlig för vad skulle vännerna säga om de visste att jag lyssnade på pappas musik när jag var själv?

Hårdrocken lever kvar i mig än idag och jag har under min tonårstid skaffat mig härliga minnen till den musiken också. Jag undrade lite om det var något fel på mig som faktiskt gillade båda dessa stilarna,alla andra verkade helt fast vid bara hårdrock eller bara disco och inget annat.

När jag i gymnasiet höll ett föredrag om country på en musiklektion förstod jag ändå lite av sammanhanget.

Jag läste på om countryn och studerade pappas musikvideor och jag fann att mycket av musikstilarna Rock n´roll,country och hårdrock liksom går lite hand i hand. Många av mina hårdrocks idoler hade liksom jag idoler som Willie Nelson och de hade liksom jag lyssnat på Elvis m.m

Jag skrev t.o.m brev till Inger Nordström för att ställa lite frågor,mamma och pappa träffade henne och bandet ute ofta så de tog med brevet och lämnade det till henne.

Hon har flera gånger bett om ursäkt för att hon inte svarat men jag är mest hedrad att hon faktiskt fortfarande minns detta. Det var en stor grej för mig och jag önskar så att jag hade följt med mamma och pappa ut när de var och lyssnade på henne. Jag var så avis att de träffat henne på riktigt. Men det vågade jag ju inte erkänna i den åldern.

När jag var mellan 20-25 år började jag och min dåvarande sambo umgås mycket med mamma och pappa och deras kompisar,vi firade alltid midsommar ihop och det spelades gitarr och munspel och sjöngs till det.

Jag började leta upp texterna till låtarna som spelades för att kunna sjunga med,det blev en sarlig blandning med country,dansband,Björn Afzelius,Cornelis,Ted Gärdestad och en och annan kritsen låt som tex pärleporten och barnatro.

Tänk om mina vänner visste detta tänkte jag då men idag är det faktiskt riktigt kul att kunna dessa låtar.

En låt som jag knappt kan höra idag utan att gråta är, Ljus och Värme för den spelade alltid pappa på munspel och den spelade vi på hans begravning. Det var pappas låt helt enkelt!

Jag är stolt över min musiksmak och att den är varierad för på så sätt kan jag njuta i varje sammanhang.

Ibland går jag på hårdrocksfester,ibland country och även på Rockabilly träffar.

Varje stil ger mig minnen från olika tillfällen och varje gång det är sång kring tex lägerelden så kan jag någon av låtarna som spelas. Vissa undrar hur jag kan ha så blandad musikstil och jag svarar att det är tack vare att jag alltid varit öppen för olika sorters människor.

Idag har jag en countryintresserad sambo som spelar gitarr och jag älskar att lyssna och även sjunga med,han försöker lära sig låtar som betyder något för mig och jag försöker lära mig låtar som han gillar. Vi har dock väldigt lika smak när det gäller countryn och även när det gäller att spela och sjunga för andra,vi är lite blyga då och spelar och sjunger helst när det bara är vi   

Ja vi har säkert alla någon sorts relation och olika minnen av musiken,oavsett vad du gillar för smak så stå för det och njut av det.

Jag gillar all sorts musik så länge den brör mig och tilltalar mig sen vilken stil det är,det bryr jag mig inte om.

Jag brukar numera säga att min musiksmak är lika blandad som innehållet i den första tonårsgroggen: Lite vin, bananlikör, sprit och cola som man skakar om till en härlig blandning i en och samma flaska.

Det passar inte ihop samtidigt men var och en för sig är det gott!

Här nedan kommer mitt första riktiga musikminne som barn,jag minns den än idag

Jag funderade ett tag innan jag bestämde mig för vad min blogg skulle heta. Jag kunde ju valt något som: livet enligt Rosa men det känns som det skulle vara lite fantasilöst av någon anledning. Rosetta kanske inte känns så genomtänkt det heller men jag har faktiskt en tanke bakom det.

Då kommer vi in på ytterligare ett av mina intressen: Country och western. 

Jag har fått det i arv av min avlidne far och jag minns inte en enda sommar som jag inte var på high chaparral som barn.

Idag är jag och min sambo Roger med i Peacemakers westernshow,ett gäng goa människor som åker runt på olika western sammanhang och lever westernliv.    Ja vi klär oss och lever enligt 1800-talets vilda västern. 

Under en helg bor vi i gamla tält i vårat läger,lagar mat på elden och spelar upp westernshow.

Om detta härliga gänget kan man läsa mer om på www.peacemakers.se 

Här kommer då namnet Rosetta in,det är mitt "artistnamn". Jag spelar glädjeflicka och det var där jag tänkte tanken med bloggnamnet. För de flesta är i och för sig en glädjeflicka någon som tar andras män och kanske sprider sjukdomar och dessutom får betalt för det  men min tanke var att min blogg kanske kan sprida glädje.

Jag kan redan nu säga att om man är finkänslig bör man försöka bortse från detta när man läser min blogg, jag ploppar ur mig det första som kommer upp helt enkelt och det gör jag även i vardagen,that´s me helt enkelt.

Men det är skämtsamt och man bör inte ta det så allvarligt. Jag är halvnorsk blondin och det brukar jag ha som ursäkt för det mesta. Folk säger ju att norrmän är dumma och även att blondiner inte tänker så jag har tydligen 2 hjärnceller, en norsk och en svensk och de samarbetar inte alltid eller ganska sällan,fast det händer. 

För att återgå till westernliv så har jag även här hemma byggt en saloon,helt själv faktiskt. Jag har t.o.m använt mina 2 hjärnceller och min fantasi så jag gjorde om ett gammalt linneskåp till bardisk och lite annat smått och gott som jag lyckades komma på helt själv. Jag blev riktigt nöjd med resultatet och där praktiserar jag då ytterligare ett av mina intressen Party Party. 

(Jag är inte bara en halvnorsk blond glädjeflicka utan jag är lite Martin Timell och MacGyver också.)

I min saloon är det endast tillåtet att spela vinylskivor och jag har en salig blandning med country,hårdrock och rock n roll. Ja faktiskt även Anita och Televinkens trafikskola på singlar,den minns nog alla av er som tillhör kategorin äldre. Det innebär att om du minns detta är du automatiskt äldre.

Det ultimata är ju självklart om någon spelar lite på gitarren eller munspelet som finns i saloon,för det mesta brukar Roger sitta där och spela gitarr. Jag blåser lite i munspelet när alla inkl katten är ute. Det har jag också ärvt av min far. Han försökte lära mig spela blinka lilla stjärna men jag fick aldrig till det. När han avled på tok för tidigt i cancer så tog jag hans munspel och plötsligt fattade jag hur det funkade. Ännu en gång samarbetade mina 2 hjärnceller. Synd bara att han aldrig fick höra mig spela. Jag inbillar mig dock att han sitter någonstans och hör mig.

Och att han ser saloon som är lite byggd för att hedra honom. Jag bor dessutom i banrdomshemmet  så där jag byggt saloon hade han också en bar en gång i tiden.

Jag tycker att det är passande att avsluta detta med en dikt jag skrivit till min pappa:

Vilken av stjärnorna är du?

När mörkret faller och stjärnorna tindrar
Lyfter jag blicken mot himlen och undrar
Vart ska jag mig vända för att få se dig
Hur högt ska jag ropa så att du hör mig

Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig

Jag känner mig ensam jag känner mig borta
De stunder vi hade de blev för korta
Hur högt ska jag klättra hur långt ska jag vandra
Så att vi sist får möta varandra

Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig