Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - 4 maj 2015 22:03

Jag sitter och tittar i min gamla träningsdagbok som jag väckt liv i igen.
Första gången jag skrev var 26/4-06 och vägde då 62 kilo, lår 56 cm, stuss 99 cm och midja 73 cm. Jag har väl egentligen hela tiden strävat efter att nå tillbaka dit igen.
20/1-13 hade jag gått upp en himla massa och gjorde ett halvtaskigt försök att gå ner. Det var väl egentligen inte läge att mitt i den jobbiga perioden försöka med detta. Kämpa med IVF och hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan samtidigt som man försöker gå ner i vikt krävs en jävlar anamma, vilket jag inte hade då.
Jag vägde 78 kilo, lår 67 cm, stuss 116 cm och midja 88 cm. Resultatet av mitt förök blev att jag ökade mer i vikt så när jag skrev in mig hos barnmorskan vägde jag 82 kilo.

När det var dags för förlossning hade jag en vikt på 96 kilo och jag var glad om jag skulle gå ner till mina 82 igen.
1/5-14 ungefär 2 månader efter Tristan föddes hade jag lyckats gå ner mina 14 gravidkilon och då gav jag mig fan på att gå ner ännu mer. Jag skulle ta hjälp av viktväktarna online och målet var att mina mått skulle vara samma som när jag startade min träningsdagbok 26/4-06 men då ville jag gå ner till 60 kilo eftersom man oftast går upp 2-3 kilo igen.
Jag väckte återigen liv i dagboken och skrev in vikt 82 kilo, lår 67 cm, stuss 118 cm och midja 89 cm.
Jag skulle alltså minska 22 kilo, lår -11 cm, stuss -19 cm och midja -16 cm.

Nu 4/5-15, 1 år senare känns det därför så jävla bra att kunna skriva in 61,5 kilo, lår 56 cm, stuss 101 cm och midja 75 cm.
Jag har 1,5 kilo kvar till mål och låren är jag i mål på, stuss 2 cm kvar och midja 2 cm kvar om man nu ska vara petnoga.
Jag satsar dock mer på att tajta till mig lite och att kämpa upp konditionen.
Jag SKA jogga hela vårruset i Vänersborg 5 km den 12 maj och jag SKA jogga i majalöpet i Högsäter 5 km den 21 maj och jag SKA köra hårt på Active sommarpass i Trollhättan den 10 Juni.
Det är mina stora mål och jag tror att träningen inför detta även kommer hjälpa mig att nå de där sista vikt- och kroppsminskningsmålen.
Den stora utmaningen kommer bli att aldrig någonsin behöva ta upp denna kamp igen, det är den svåra biten i det hela.

Är inte förtjust i egobilder men har märkt att de gör nytta när jag jämför sedan och jag börjar bli ganska nöjd men nu fokus på uppbyggnad.

Jag har hämtat ut startlappen för vårruset, Tristan hejjar på mamma!

Av Rose-Marie - 26 april 2015 22:23

Jag hade förväntat mig regn idag men blev glatt överraskad då solen sken när jag vaknade imorse.
Det var riktigt härligt ute så därför föreslog jag en eftermiddags vandring till Karolinerstugan. Dit kan man ta sig från två håll, ena vägen är 6 km medans den andra är 3 km. Denna gången föreslog jag den korta då vi skulle inviga bärstolen som vi köpt till Tristan just för att vi ska kunna göra sådana här saker även fast vi har en liten. Man behöver inte ge upp sina intressen för att man får barn anser jag.
Det finns alltid möjligheter om man bara vill se lösningarna och inte massa hinder.

Tristan verkade trivas i stolen och satt där bak på min rygg och babblade hela vägen, det kändes väldigt bra så detta blev minsann inte sista gången.
Väl framme grillade vi, drack kaffe och bara njöt av naturen och det fina vädret.
Vägen tillbaka fick Roger ta Tristan och även han tyckte att vi har gjort ett bra köp.
Det var verkligen en fantastisk eftermiddag och ett bra slut på denna veckan.
Nu väntar en ny vecka och jag har laddat upp med ny energi från naturen och ja detta blev verkligen dagens ljusglimt.

Av Rose-Marie - 23 april 2015 23:03

Ibland är det upp och ibland är det ner, sådant är livet och jag överdriver nog inte när jag säger att vi ALLA har det så.
Jag tror inte det finns någon som ständigt är lycklig, bekymmersfri eller ens felfri och om så vore ja då tror jag den människan måste ha ett relativt tråkigt liv.
Men jag tror att vi var och en kan göra så de där jobbiga stunderna faktiskt känns mer drägliga. Den som nu sitter där och läser detta samtidigt som livet här så hårt det bara kan bli känner sig nog irriterad över mitt påstående..... med all rätt för jag vet hur jag kände när pappa dog, när jag kämpade för André som har en funktionsnedsättning, då när jag separerade och nu när vi kämpade för att få barn. Jag vet hur förbannat jobbigt det är att få höra "ryck upp dig" "efter regn kommer solsken" och alla härliga kommentarer från överdrivet glada människor. De stod mig upp i halsen för jag ville inte rycka upp mig just då, jag orkade inte och jag behövde få gråta, skrika, låsa in mig och deppa. Vi behöver det när livet är jobbigt och vi måste få lov att känna så.
Det är inte alls så jag menar med att vi kan förändra våran situation utan det jag menar är att vi när det är så jobbigt behöver hitta små ljusglimtar i tillvaron. De kan vara skitsvåra att hitta när allt är helt mörkt och ofta letar man nog för mycket. Jag är övertygad om att om vi stannar upp ett litet ögonblick, andas och känner efter. Öppnar ögonen och ser oss omkring så kan vi hitta våran lilla ljusglimt just för den stunden, här och nu. Skit i morgondagen och glöm gårdagen och känn efter bara just i denna stund.
När jag den senaste tiden har hållt på med just detta så har jag hittat de där små obetydelsefulla sakerna som de allra bästa. De finns alltid där men vi tar dem förgivna och det är väl därför vi har svårt att se dem som ljusglimtar.

Jag har efter att jag börjat med Yoga även börjat testa mindfulness och nej inget av detta gör underverk eller att livet är en daglig dans på rosor men det har fått mig att stanna upp. Att andas, leva i nuet bara för ett ögonblick. Det varar inte för evigt och jag är inte frälst eller en bättre människa.
Problem finns där ändå, de försvinner inte men just i den stunden gör de det.
I det ögonblicket är det bara jag, min kropp och min själ som betyder något.
Det kanske är lite så det känns när folk flyr verkligheten med hjälp av droger eller alkohol. Men detta är ett betydligt sundare sätt och jag tycker faktiskt att det hjälper mig även i vardagen. Andningen har man alltid med sig och när saker känns jobbigt kan man alltid stanna upp och ge sig själv tid för lite andrum. Kanske hittar man just i det ögonblicket någon ljusglimt att hämta kraft och energi ifrån. Kanske finns det något som ger en liten smula glädje just nu. Det lilla kan göra så mycket. För mig har det just nu varit naturen, solen, fåglarna och tanken på jag får börja och avsluta varje dag i närhet av min familj som gett mig livsglädje och energi.
Även om jag just då sitter i skuggan så kan jag se solen framför mig.
Bara för att det är mörkt just där man sitter så betyder det inte att solen är borta.

Av Rose-Marie - 12 april 2015 23:05

För ett par år sedan hade jag tusen ursäkter till att inte ens försöka gå ned i vikt, jag hade nog ställt in mig på att jag lika gärna kunde ha mina överflödiga kilon resten av livet. Jag kom till den punkten att så länge jag låg under 100 så fick det gå, jag låg på 82 kilo.
Då var det jobbigt för mig att gå upp för backen när jag skulle till affären som tar ett par minuter att gå till. Jag tog oftast bilen eller så gick jag andra vägen som inte innebar en lång uppförsbacke.
Jag kan säga att då, för ett par år sedan.... då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här idag efter en hård dag med massa träning. Jag har nämligen genomfört min utmaning till mig själv, Laneloges trainingcamp!
I min hjärna så skulle jag aldrig klara det. Jag skulle iofs aldrig ens komma på tanken att anmäla mig till något sådant heller för den delen.
Men jag gjorde det och jag överlevde och lite mer än så faktiskt.

Men för ett par år sedan vågade jag inte ens drömma om att vara tillbaka på banan igen, att komma ner i en vikt som jag hade för flera år sedan och att känna den där härliga känslan som träning kan ge.
För ett par år sedan var det faktiskt rent ut sagt plågsamt att träna, lederna gjorde ont, (det gör de än idag men de stoppar mig inte så som förr) hjärtat slog hårt och mjölksyran kom av att prata prata om träning. Ja nästintill så var det. Det var som sagt träning nog att gå till affären.

Idag ligger jag här och är så nöjd med mig själv, jag gjorde det trots att jag under veckan varit så förkyld. Men jag ville så gärna göra detta att jag verkligen har gjort allt för att kurera mig och det gick.
Visst jag var lite snuvig och tät vilket hindrade mig att köra maximalt men jag ska inte klaga, jag var allt bra slutkörd.

Dagen började med poweryoga vilket jag hållt på med ett litet tag nu och det har jag verkligen fallit för. Sedan var det bootcamp med militärfemkamp och andra stationer utomhus, löpning med bildäck och rullning av traktordäck bla.
Superkul men tufft!
Därefter var det lunch och efter lunchen ett Zumbapass. Zumba har jag aldrig testat men det var kul, kanske inget jag kommer börja med men roligare än jag trodde.
Dagen avslutades med lite nervarvning med yinyoga.

Nu när detta är över så känns det plötsligt lite tomt, vad ska jag kämpa inför nu?!
Jo jag har ju gett mig en utmaning till..... vårruset som är i Maj och jag har gett mig sjutton på att jag ska jogga de fem kilometerna så det är bara att ge sig ut och träna på att jogga. Jag har redan börjat den träningen och har kommit en bra bit framåt men har en hel del kvar för att orka hela vägen. Men för ett par år sedan orkade jag knappt springa en meter så jag har kommit långt om man jämför.
Skam den som ger sig är nog mitt nya motto! För visst kan jag så mycket mer än vad jag tror........

Jag och min syster Pernilla kör knäböj med bildäck på axlarna

Av Rose-Marie - 13 mars 2015 23:55

Jag läste idag en artikel om mamman till två mordmisstänkta grabbar i 20-årsåldern, antar att ingen missat det tragiska trippelmordet i Uddevalla, endast 3 mil från där jag bor.
Självklart är detta en helt fruktansvärd handling och självklart vill man som förälder tro att ens barn är oskyldigt.
Jag försvarar ingen MEN nog kan jag tycka att mamman inte ska behöva stå tillsvars för vad hennes söner gjort och inte ska hon väl heller klandras för att hon älskar sina söner?!
Flera av kommentatorerna till denna artikel var just av den åsikten att mamman borde skämmas och att hon inte uppfostrat sina söner bättre. Hur hon kunde sitta där och vara ledsen och i stort sett försöka rentvå dessa två som trots allt inte blivit dömda ännu.
Jag tror att det är en helt normal reaktion av en förälder för man vill nog ha det där lilla hoppet in i det sista, man vill så gärna tro att det inte är mitt barn som gjort detta.

Jag är också allergisk emot den ständiga klandringen av föräldrar till barn som hamnar snett. "Var finns föräldrarna" "kan de inte uppfostra sina barn"
Alla är vi så otroligt duktiga på barnuppfostran att vi var och en tror att våra barn aldrig skulle kunna hamna snett i livet. Men jag är övertygad om att det kan hända vem som helst. Jag har själv varit strulig i tonåren, ja inte alls så jag har varit på den tungt kriminella sidan men jag kunde lika gärna ha gjort det. Flera av mina vänner hamnade riktigt snett och några är döda idag. Mina föräldrar var helt fantastiska och mitt strul berodde enbart på mig själv och mina egna val. Att det inte blev värre är också mitt val men visst mina föräldrar fanns alltid där, likaså andra vuxna i min omgivning och så hade jag min sport, judon, som höll mig på rätt väg.
Allting runt en spelar roll och alla vuxna i ens omgivning har ett ansvar i mina ögon.
Föräldrarna ensamma klarar inte av att leda en ungdom som hamnar snett upp på vägen igen. Jag vet att det finns föräldrar som stångar sig blodiga, som ber om hjälp och som gång på gång möter motstånd och inte får hjälp. Jag vet att det finns massor av föräldrar som inte alls ska kallas "dåliga" föräldrar men deras barn hamnar snett ändå. Och ja jag vet också att det finns föräldrar som av olika anledningar inte finns där. Men borde det inte finnas massor av andra vuxna som också har ett ansvar. Som ska finnas som stöd för föräldrar oavsett man man klassas som bra eller dålig?

I fallet med de misstänkta i trippelmorden så säger man "alla i hela Uddevalla visste att dessa ungdomar var kriminella"
ALLA i hela Uddevalla....... ändå har ingen lyckats få dem på rätt väg.
Hur ska då en förälder klara detta?
Om vi nu är så duktiga på barnuppfostran varför har då INGEN funnits där att hjälpa föräldrarna att "uppfostra" sina barn?
Folk frågar "vart fanns föräldrarna"
Jag frågar vart fanns ALLA de som visste att något var helt fel?

Av Rose-Marie - 11 mars 2015 20:31

Igår var jag på en föreläsning om ADHD, föreläsare var Carina Ikonen och hon är både mamma till barn med diagnos och har diagnos själv, hon har även skrivit en bok som heter "Jag föredrar att kalla mig Impulsiv" 

Jag ska inte gå djupare in på vad hon berättade om under föreläsningen utan i detta inlägg väljer jag att lägga fokus på hennes avslut.
Hon avslutade nämligen med att be oss att om vi ville ta med oss något hem denna kväll så skulle vi ta med oss hennes farmors glasögon. Nej hon menade givetvis inte det bokstavligen utan hon hade tidigare berättat om hur hennes farmor var den som såg alla hennes möjligheter och alla positiva sidor istället för som så många andra, bara se det negativa.
Med farmors glasögon verkade man se saker som andra inte såg helt enkelt.

Jag skulle verkligen behöva ett par sådana glasögon och jag gissar att jag inte är ensam om det för visst är det lättare att se glaset som halvt tomt än halvt fullt?
Visst söker vi oftare saker som inte fungerar än sådant som faktiskt fungerar, det som fungerar tänker vi sällan på.

Att tala om när någon gör fel är vi duktigare på än att berömma när någon gör rätt, varför lägga fokus på det som är bra?
Detta är kanske mest vanligt hemma i vardagen med familjen, när får våra barn eller vår sambo mest uppmärksamhet? Jo när de gjort oss förbannade, då minsann har vi tid att disskutera och tjata som aldrig förr men de gånger när de faktiskt gjort något bra...... ja då funkar det ju, varför prata om det?

Jag erkänner att jag minns fler dåliga saker som min sambo har gjort än ALLA de bra sakerna, när jag är förbannad på honom. De dåliga sakerna är han nog dessutom redan mycket väl medveten om själv för att hitta fel hos sig själv är man expert på. Att hitta saker som är bra med en själv är svårare däremot och därför kanske det är ännu viktigare att andra talar om dem och påminner en om vad man faktiskt är bra på.

Istället för att säga "att du aldrig"...... "varför kan du inte"....... "sluta"...... "Neeej"...... "tänk om du någon gång kunde"...... så kanske vi oftare skulle bekräfta det som är bra  "Vad bra att du har"...... "tack för att"..... "vad glad jag blir när".......

Om vi hade Carinas farmors glasögon så kanske det där skulle komma helt naturligt, vi kanske oftare skulle fokusera på allt bra och alla möjligheter och lägga mindre tid på att leta efter hinder.

Vi vill så mycket och vi kan mer än vi tror men vi hittar så ofta något som stoppar våra planer, saker som hindrar oss eller tänker "nej inte kan väl jag, det kan nog någon annan bättre"

Carina har dyslexi och hon skrev en bok på tre månader!!!!!

Kanske har hennes farmors sätt att se på henne gjort att hon faktiskt trotsade sin dyslexi för att genom farmors glasögon så klarar man allt!
Ja tack Carina säger jag, jag tar gärna med mig din farmors glasögon hem och jag ska försöka låna ut dem till alla som vill. Jag börjar med detta blogginlägg!



 



Av Rose-Marie - 2 mars 2015 22:45

Tänk att på Lördag fyller lilleman 1 år, ja i ETT helt år har han då funnits här hos oss. Det känns helt galet, galet och alldeless underbart!
Älskade lilla barn, han ger oss så mycket.
Nu har han börjat gå och nej det är inte många lugna stunder nu men jag gillar ju lite fart och fläkt. Han ger mig energi och en livslust som jag aldrig trodde jag hade.
Jo jag har väl alltid varit levnadsglad men ett tag var jag väldigt trött och orkeslös men å andra sidan var det ett par år av kamp innan lilleman äntligen kom.
Det är kanske inte konstigt att man kan koncentrera sig på annat nu. Jag har under detta året samlat på mig massor av positiv energi och jag har gjort mig av med en massa kilon som kanske innehöll det där negativa som tyngde ner mig.
Som en pånyttfödelse kanske.
Ja jag vet faktiskt inte, jag känner mig bara enormt positiv och glad helt enkelt men jag tänker försöka spara lite av den känslan. Stanna upp emellanåt och bara andas, bara få vara lat och inte göra någonting alls.
Det är väl den där balansen som behövs för att man inte ska falla.

Jag har börjat med Yoga också, Poweryoga, vilket har bevisat att jag har muskler som jag inte visste om. Mina leder verkar vara tacksamma för de är väldigt hjälpsamma och medgörliga under passet.
Numera längtar jag efter att träna, förrut var det mer ett nödvändigt ont.
Jag har även anmält mig till en trainingcamp som hålls Söndagen den 12 April och i Maj ska jag vara med i Vårruset.
Ja jag har ju dessa saker som morot nu och det är bara att kämpa på för att överleva utmaningarna jag gett mig själv.
Det SKA jag göra, finns inget kanske utan jag SKA!!!!

Mer att se fram emot är en veckas semester som ska tillbringas i Tyskland hos min bror. Detta blir av den 14-22 Mars så det innebär att min 38 års dag den 18 Mars "firas" där.

Kortfattat kan jag sammanfatta det hela med att livet känns helt okej just nu, jag har hittat en härlig balans i livet.

Av Rose-Marie - 28 januari 2015 22:48

Just nu försöker jag förbereda mig inför att börja jobba på Måndag.
Arbetsbyxor och passerkort är framplockat och ligger på byrån som en ständig påminnelse om att mina dagar som "hemmafru" snart är över.
Idag hade jag med Roger till öppna förskolan som en praktikant. Precis som om jag lär upp någon som ska ta över mitt jobb.
Lite så är det ju också för det är minsann ingen semester att vara föräldrarledig även om jag inte haft några problem alls att vara det. Nej tvärtom, jag har älskat det.
Detta året har gett mig så mycket mer än bara tiden med min son.
Jag har fått så många nya vänner, har haft ett socialt umgänge som aldrig förr och jag har upptäckt sidor och intressen hos mig själv som jag aldrig tidigare tänkt på.

Ja jag har växt som person och lärt mig massa nya saker. Brinner för sådant som jag nog struntat i förr, som lekplatser tex eller hur öppna förskolan är.
Jag trodde heller aldrig att sådana saker skulle ligga i mitt intresse, inte ens när jag var gravid trodde jag att jag skulle besöka öppna förskolan. Det skulle nog inte ens vara någon annan mamma som ville vara med mig, en gammal kärring i deras ögon.
Men i denna världen har ålder mindre betydelse och övriga intressen är också ganska ointressanta. I den här världen är den gemensamma nämnaren våra barn och vi kommer ju ha en viss kontakt långt upp i barnens ålder då de förmodligen kommer att gå i skola ihop.

Jag inser också att jag nog är en av dem som kommer räcka upp handen när frågan om klassförälder dyker upp.
Inte för att man vill styra och ställa utan för att man tycker det är så förbaskat roligt att vara med överallt. För att man gillar gemenskapen. Så som det varit detta året så tror jag att vi är ett gäng härliga föräldrar som faktiskt gillar att umgås och som välkomnar nya. Det känns så iallafall och det känns som att vi alla håller med om det.

Därför kommer det nu att vara så motigt att gå tillbaka och jobba. Inte för att jag inte gillar mitt jobb utan för att jag vill vara med.
Av precis samma anledning som det var jobbigt att lämna jobbet för lite över ett år sedan är det nu jobbigt att lämna föräldrarledigheten.
Livet för de andra kommer fortsätta utan mig och det känns tufft att inte få vara delaktig. Men jag vet ändå att de finns där, precis som mina arbetskamrater funnits och kommer finnas så finns mina vänner kvar trots att jag inte kan vara med på samma sätt.
Det känns tryggt!

[Bild]

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards