I mitt Judoliv, som startade för över 30 år sedan, så har jag främst tränat för att tävla.
Min första tävling gjorde jag 1986 och 1996 gjorde jag den sista inom elitjudon.
Varje tävling gav en medalj och jag började bli rädd för att förlora vilket satte stopp för mitt tävlande.
Därefter hade jag svårt att hitta meningen med Judon. Vad skulle jag där att göra utan att tävla? Jag var tränare ett tag och fann ändå en roll där men familj och jobb fick mig att sluta även med det. Till slut blev det ingen träning alls.
2006 gjorde jag ett försök att komma tillbaka, gjorde en tävling på skoj och vann 2 matcher och förlorade 2 vilket gav mig en tredjeplats.
Men livet kom emellan och Judon blev något jag höll på med av och till, jag kom och gick. Hade liksom ingen riktig anledning att träna utan mål.
I Januari 2016 var jag tillbaka igen och började intressera mig främst för veterantävlingar. Det var svårt att tävla i Sverige då det var få kvinnor i min ålder som tävlade så jag kastade mig handlöst in i utmaningen j delta i veteran EM i Kroatien, något av det allra bästa jag gjort. Jag fick dessutom vara med i Sveriges allra första veteran damlag. Jag föll för gemenskapen och den härliga stämning som veterangänget har, detta vill jag göra om!
2016 var ett fantastiskt år på alla sätt och vis, trots att jag förlorade mina matcher på EM så tappade jag inte fokus. Nu skulle jag vinna veteran SM 2016 och det målet lyckades trots att jag fick gå upp en viktklass. Jag fick mitt guld!
Nästa satsning blev därför Veteran NM som skulle hållas i Trollhättan i Maj 2017.
Jag var vältränad, motiverad och målinriktad.
Strax före den stora dagen fick jag dock problem med ryggen men det skulle inte få stoppa mig, jag skulle upp på den där mattan! Jag fick gå upp en viktklass även här, förlorade första matchen men jag kämpade på och vann andra matchen. Sista matchen blev spännade men min motståndare var vass och jag insåg att ryggen inte skulle hålla, jag orkade inte kämpa mig ur fasthållningen hon fick in så jag fick nöja mig med en tredje plats.
Kände mig besviken efter all tid jag lagt ner men nu i efterhand inser jag hur mycket jag faktiskt har kämpat. Hur mycket tid jag la på detta. Jag inser också att min kropp kanske inte håller för allt det där som krävs för att tävla. Jag blir nervös, jag blir missnöjd och får dålig självkänsla......
Men då kommer frågan: Vem är jag i judovärlden utan tävling?

I helgen deltog jag i Svenska Judoförbundets projekt K.U.L - Karriär, utveckling och ledarskap.
En utbildning med 5 tillfällen  som jag först hade sagt nej till men som jag insåg att jag kanske behöver. Det kanske är just den som kan ge mig inspiration att hitta svaret på min fråga.
Det blev därför den frågan som jag valde att ta som målbild i vår uppgift som vi fick.
Vi skulle välja en sak som vi ska jobba med under kurstiden. Till sista tillfället som är i Maj 2018 så skulle vi ha nåt vårt mål.
Jag är inte riktigt klar med hur jag ska sätta delmål eller hur jag ska kunna ha ett mätbart sätt att se om målet är avklarat.
Jag vill helt enkelt hitta mig själv och min roll i Judon utan tävling.
Vad vill jag?
Det finns massa olika saker man kan göra i Judovärlden.
En av föreläsarna är Sofie Björklund som höll den första föreläsningen.
Hon är ordförande i tävlingsutskottet och en otroligt duktig tävlingsledare.
Nästa gång skulle bla Kenny Kling komma som sitter med i KATA-kommitén.
De ska även komma någon domare och föreläsa. Så ja vägarna är många.....
Man kan hålla olika grupper, barnträning bla...
Jag har lite funderingar kring detta med tjejer och Judo, det finns en grupp som jobbar för detta som heter Judo5.
Kanske kan jag ge våra tjejer i klubben motivation att hålla sig kvar, vi har en hel del duktiga tjejer i barngruppen som tävlar.
Vi är också en del kvinnor i vuxengruppen och jag brinner ju även för veteran judo.

Ja det är just sådana här funderingar jag vill väcka hos mig genom mitt deltagande i K.U.L-projektet
Kanske kan jag hitta en mening med att hålla mig kvar i klubben utan att vara en tävlingsjudoka och vem vet jag kanske kan få kroppen att vilja tävla igen.

Jag får liksom ingen ordning på mig själv just nu utan har fastnat i någon form av lättja. Jag har alla förutsättningar och jag har kunskapen hur jag ska göra, jag vet att jag kan bättre än så här.
Visst jag är förkyld, har ont i halsen och problem både med ett knä och min rygg men inte värre än att jag skulle kunna ta mig i kragen och göra vad jag kan för att inte låta soffan ta över.

För ett tag sedan la en bekant ut på sin facebook, en film där hennes man rörde på ett finger. Han har drabbats av sjukdom, sitter i rullstol och kämpar dagligen med att ta över kontrollen över sin kropp.
Att röra det där fingret krävs bra mycket mer envishet och kamp än vad det gör för mig att ta mig tillbaka till mitt lite mer aktiva och hälsosamma leverne.
Jag är egentligen både dum och en smula otacksam som inte tar tillvara på min förmåga.

Jag är administratör för en facebookgrupp som heter ett rop på hjälp i färgelanda kommun och det händer då och då att människor skriver till mig för att se om de kan få hjälp med en matkasse.
Att läsa deras berättelser om hur de av olika anledningar hamnat i en ekonomisk kris och kämpar för att få mat på bordet får mig att inse att jag faktiskt inte behöver den där chokladen. Att jag faktiskt inte behöver slänga min matlåda för att det är godare på en lunchrestaurang.

När jag tänker på hur dessa människor glädjs över en kasse med insamlad mat eller glädjen hos min bekantas man som lyckades att röra ett finger så inser jag att jag är inget annat än lat.

Man kan få vara det ibland och man ska utan dåligt samvete njuta av den latheten men det är minsann ingen större prestation att försöka ta sig därifrån. Det krävs inte så mycket av mig egentligen det vet jag ju.
Men ändå sitter jag kvar här likt en karusell som snurrar mig runt runt utan att ta mig ett enda steg närmre målet.
Jag ser horrisonten där borta och jag ser allt det som jag vill nå, jag vet hur jag tar mig dit men jag låter mig ändå snurras runt runt..... Bara några varv till..... samtidigt som jag gnäller över yrseln det orsakar mig.

Jag blir så less på mig själv för att jag är en "allt eller inget människa"
Jag kan vara igång så länge jag har ett mål och då ger jag verkligen allt för att nå det men när jag sedan tänker att nu ska jag ta det lite lugnare för att söka efter nya mål, ja då lägger jag mig helt ner för att dö ett tag.

Jag kämpade som sjutton i våras inför NM i judo och trots motgångar som ryggvärk och lite annat så tog jag mig till målet, visst det blev inte guld som jag hoppades men en tredjeplats är väl OK.
Jag hade lovat min kropp och min familj att när NM var över så skulle jag ta det lite lugnare ett tag. Men med lite lugnare så hade jag inte tänkt att det skulle bli INGET.
Dock blev det så och det är iofs inte första gången under semestertid men tidigare år har jag iallafall tagit promenader eller en joggingtur då och då.
Nu är det som om min kropp totalt sagt upp sig, likaså min knopp..... Den vill inte!
Ser ingen glädje i det alls.

Men jag tänker inte låta varesig kroppen eller knoppen vinna. Klart att de samarbetar på bästa möjliga sätt för att slippa. Man är lat helt enkelt.
Jag har ont i lederna och jag är trött men jag är inte förlamand, jag är inte döende och det finns de som skulle gjort allt för att kunna träna. Det finns de som skulle tycka att jag både är otacksam och lat som inte tar till vara pä min möjlighet till rörelse.

Jag har inga planer på att tävla i Höst och jag har inga bestämda mål mer än att jag ska ta tag i min lathet. Jag ska inte vinna några priser utan jag ska vinna över mig själv.

Ikväll tog jag första steget genom att motvilligt ta mig till cirkelträningen och känslan efteråt är ju som jag vet alltid helt underbar.

Jag har precis legat och tittat på lite musikklipp på Youtube och halkade in på ett klipp där Garth Brooks fick syn på en kvinna med en skylt ute i publikhavet. Han uppmärksammade att denna kvinna hade cancer och tog sig fram till henne, sjöng för henne och lämnade över sin gitarr. Jag blev rörd och nyfiken på vad det handlade om så jag googlade och hamnade på ett nytt klipp där de var med i en intervju.

https://youtu.be/robPO1mpiEQ

Jag tror inte att han i den stunden på scen insåg hur mycket det han gjorde faktiskt betydde för denna kvinna.

Jag tror heller inte att Eric Saade inser hur mycket hans stund med min son André faktiskt har betytt för honom.
Eric har varit den stora idolen sedan han var med i melodifestivalen första gången.
Och 2014 när André fyllde 15 år lyckades jag genom Erics manager få till en träff med Eric. En träff som André lever på än idag.

Man vet ju själv hur stora ens idoler är för en och vilken ära det skulle vara att få en stund med dem.
Kanske betyder det än mer när man som kvinnan kämpar mot sjukdom eller som för André som kämpat med känslan att inte vara som alla andra. Känslan att inte passa in......
Att få stå där med sin stora idol, en person som man ser upp så mycket till och som gör musik som man berörs av, Musik som gör en glad och som stärker en i svåra stunder..... det betyder så mycket.

Jag tror att vi är väldigt många som håller med om att musiken är en stor del i våra liv och att människorna som ger oss detta är guld värda. Jag vet inte om de själva är medvetna om deras betydelse, de vet förvisso att de är uppskattade när de ser publiken, hör applåderna och förmodligen får massa beundrarpost.
Men att en liten stund av deras tid kan ge en människa hopp och minnen för livet är många av dem kanske inte medvetna om.
Man behöver inte vara världskänd eller en stor artist för att ha den betydelsen i någons liv, man behöver bara beröra med det man gör.......

Likaväl som att jag tjatar om träning och tävling så är jag inte sämre än att jag kan erkänna mina dåliga dagar. Just nu en dålig vecka dessutom.
Det har varit mycket fokus den senaste tiden, fokus på NM i Judo och fokus på att tillsammans med min syster hålla självförsvarskurser.
Tre stycken på 1,5 vecka....
Roliga saker men det känns i hela kroppen nu och det känns i huvudet. Nu försvann all energi och jag känner efter, känner hur ett knä gör ont, hur ryggen värker och hur alla muskler har kämpat in i det sista. Jag tillåter mig därför att vila mig i form, att återhämta mig, att känna efter...... Det kanske inte är bra egentligen, jo att vila är bra men att känna efter för mycket tror jag bara gör att jag blir lat.
Men jag fokuserar på annat också, den 17 Juni ska Alla Barns Dag vakna till liv igen, förra året blev den inte av pga fokus på EM i Kroatien. Men i år kommer Centerpartiet att vara de som arrangerar dagen och jag finns med på ett hörn med västernlägret och tipspromenad. Västernsäsongen startar igång igen också, det gemensamma intresset med min familj och massor av vänner runt om i hela landet.
Nu till helgen öppnar High Chaparrall och vi ska självklart som vanligt åka dit.

Vi har också en trädgård som behöver pysslas om, en altan som ska byggas vilket vi pratat om i flera år men i år SKA det bli av!
Ja samtidigt som jag vilar från träning denna vecka så har jag ständiga projekt och mål jag vill uppnå. Jag kan helt enkelt inte helt släppa allt för då skulle jag bli liggande i soffan, deprimerad och apatisk.

Nästa vecka hoppas jag att kroppen vill träna igen för träningen ger mig trots allt energin och lusten till allt det där andra jag vill göra.

Idag har jag och min syster fått äran att delta på en aktivitetsdag på en skola där vi skulle hålla i självförsvarskurs för skolans 9:or. Vi har inriktat oss på självförsvar för kvinnor men denna dag skulle det även vara killar med i grupperna. Min första tanke var *hjälp jag kommer åka på så mycket stryk av dessa tonårsgrabbar!*
Ni vet dagens bråkiga ungdomar som bara ska hävda sig och förstöra.......
Tjejer är ju en sak, de är oftast lite försiktiga i sådana här sammanhang.
Men jag insåg idag vilka förutfattade meningar jag hade som trodde att det skulle finnas iallafall några i varje klass som skulle vilja överbevisa våra tekniker, som skulle vilja mäta sin styrka mot oss. Att nu skulle de minsann kunna passa på för vi hade ju talat om att vi hade skydd både på ben, mage och ansiktet, vi såg ut som deltagarna i gladiatorerna kan man säga.

Men istället möttes jag av några tuffa killar utåt sett som visade vara riktiga gentlemän, jag möttes av kommentarer som:
-Nej men det känns ju helt fel att slå till er!
-Jag vill inte slåss!
-Hjälp jag blir ju rädd för er ni ser farliga ut!
-Ni är ju så starka!

Jag fick ta i lite extra på några av dem för att överhuvudtaget få dem att våga göra motstånd. Då släppte det lite och då vågade de ta i mer. De blev väldigt glada när de tog sig ur våra grepp.
Dessa grabbar deltog utan att verka tycka att det var löjligt att skrika "NEJ" med full röststyrka. Det här med att delta i en självförsvarskurs blir lite som ett rollspel vilket många kan känna sig obekväma med, speciellt när kompisarna står och tittar på. Jag noterade också ett par gånger att några vänligt bad elever vara tysta när det blev för pratigt.
Min känsla var faktiskt att man överlag både tjejer och killar tyckte att detta var intressant.
Vi fick även massa bra frågor som tex hur mkt får man ta i vid ett överfall och det där med nödvärnslagen är ett kapitel som få begriper sig på men att en tonårskille ens funderar över det tycker jag är bevis på att han faktiskt kommer tänka sig för om han skulle råka hamna i den situationen.

Vi fick också frågan om hur ofta vi håller kurser och när jag sa att det blev lite när det finns tid och intresse men att det främst riktade sig för kvinnor så svarade han:
-Ja men jag tänkte på mamma
(Det fick mitt mammahjärta att smälta)

Som en liten notis i detta så vill jag tillägga att vi vid ett tidigare tillfälle höll ett "prova på pass" för vuxna där det också var blandat män och kvinnor, det passet fick jag bra mycket hårdare motstånd från vissa män som förvisso inte gjorde något för att skada mig men ändå inte riktigt ville att mina tekniker skulle fungera på dem.

Men dagens ungdomar, ja de är ju så ouppfostrade och bråkiga och visar ingen respekt........

Jag inser att tiden och motivationen för att skriva reduceras allt mer.
Men så plötsligt poppar det upp påminnelser från förr, gamla inlägg jag gjort och delat på facebook.
Hur mycket man än förespråkar om att leva här och nu så ger de där minnena från förr ganska mycket även just här och nu.
Speciellt inlägg där jag kämpat för att få barn eller gå ner i vikt. När jag läser dem så tänker jag:
-hur orkade jag?!
Men så inser jag att min kämparglöd faktiskt inte har slocknat, den har bara blivit flyttad till andra fokus.
Hela tiden finns det mål med i mitt liv, just för tillfället är det Veteran NM i Judo som går av stapeln i Trollhättan nästa helg.
Jag vill inte påstå att det varit någon medvind denna termin trots att den började bra.....
Jag skulle varit med i en tävling i Mars men den fick jag skippa pga en överansträngd axel som gav mig en plågsam smärta, jag hann knappt fylla 40 innan krämporna var igång. När den väl lagt sig så blev jag kattbiten i handen och fick en infektion som krävde antibiotika. Jag har allt tränat efter egen förmåga trots detta så jag känner mig inte otränad. Så nu i slutspurten lyckades jag få en sträckning i ryggen som plågat mig de senaste veckorna men jag vägrar att låta det stoppa mig.
Mitt fokus har hela tiden legat på NM och just att det är så nära som i Trollhättan gör att jag ännu mer vill delta.
Jag VILL verkligen detta om jag så bara ska ta mig upp på tävlingsmattan och stå en sekund.
Ja nog finns kämparglöden och viljan kvar, nog har jag fortfarande ork och motivation att fokusera på mina mål.
De gamla inläggen från förr ger mig bara en kick och insikten att om jag inte ger mig så kan jag ta mig förbi de där hindren som jag möter på vägen. Det må vara tufft stundvis men det är värt allt slit när man väl är i mål.

Den 12 Mars är det exakt 1 år sedan som jag genomförde en utmaning till mig själv, mina tankar om att när jag kämpat mig ner drygt 30 kilo och klarar min gamla viktklass som då var -62 kg. Då skulle jag ställa mig på tävlingsmattan igen.
Den tävlingen blev i Karlstad.
Den 12 Mars 2016 blev starten på min comeback och det blev också starten till något nytt, Veterantävlingar.
Även om tävlingen i Karlstad inte var en veterantävling så var det steget till den vägen.

Därför passade det ju utmärkt att det nu 1 år senare hölls Judogala i Stockholm och den deltog jag på tillsammans med min klubbkamrat Eleonor Borg-Hansen, hon som för 20-25 år sedan var en av mina judoelever. Dagarna före helgen fick jag också viskat i mitt öra att hon skulle få ta emot ett pris på galan men att detta var en hemlighet för henne. Gissa om jag var rädd att försäga mig. Men jag lyckades hålla det hemligt och det var så kul att få vara på plats och se hur överraskad hon blev av att få pris för årets Judogärning ett välförtjänt pris för allt hon gör för att ständigt hålla oss uppdaterade om vad som sker i Judovärlden.

Vid mitt bord satt förutom Ellie också Anders och Helen Karlsson, ett härligt par som jag lärt känna just via veteranverksamheten. Anders är projektledare för veteranerna och han är en peppande och drivande person för oss.
Jag fick också äran att dela bord med landslagstjejen Anna Bernholm och hennes syster Elsa Bernholm. Anna som jag följer på håll via sociala medier är en person som jag ser upp till med stor beundran.
Vid vårt bord satt också Kjell Nilsson från Stenungsunds JK och Erika Johansson från Västerviks JK. Det blev en trevlig kväll med god mat och många trevliga samtal.

Efter middag och prisutdelningar så fortsatte kvällen med mingel bland alla dessa härliga människor som på ett eller annat sätt brinner för Judon.
Det blev mycket minnen och även om det mesta som har med Judon att göra är roliga saker så blev det också någon tår i ögonvrån då jag påmindes om den jobbiga tiden när jag hoppade av Judogymnasiet.
Jag fick nämligen glädjen att träffa Björn Nyberg som var tränare på den tiden.
Han som fick lyssna på mina tankar om hemlängtan, han som då fick trösta och det var också till honom jag fick tala om att jag gav upp och ville hem. Jag har inte träffat honom sedan dess eftersom jag tiden därefter inte tävlade lika mycket.
Men nu satt han där och det verkade som även han blev glad av att se mig, vi pratade lite minnen, vi pratade nutid och lite framtid. Jag blev glad av att han faktiskt hade noterat att jag var tillbaka på mattan igen.

Och nostalgi kan man ju verkligen säga när jag pratade med Michel Grant från Lund, för mig är han ju Mr Lugi Camp, lägret som var en självklarhet i min ungdom. Dit åkte vi flera gånger med klubben och vi var oftast ett stort gäng. Det har gett mig massor av minnen. Men även om Michel är mycket förknippad med förr så är han även nutid för honom ser jag fortfarande som coach ute på tävlingarna.

Men kvällen blev som sagt inte bara massa minnen från förr utan jag fick även äran att träffa OS-truppen, våran nutid och framtid. Dessa fantastiska kämpar som man inte kan göra annat än se upp till.
Självklart var jag tvungen att be OS-tjejen Mia Hermansson om ett foto med henne.
Hon och Anna Bernholm är ju verkligen just där som jag drömde om att komma när jag började Judogymnasiet och när jag fick min chans då jag kom med i Junorlandslaget.
De har gjort och gör just den resan som jag valde att hoppa av. Det krävs massor av kämparglöd och vilja att gå den vägen.
Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes.

Men trots att jag gick en annan väg och trots att det då kändes som ett stort misslyckande så har jag fått så mycket annat på min väg och nu har jag efter en väldigt lång omväg kommit tillbaka in på den gamla vägen igen. Jag kan och vill heller inte gå tillbaka för att göra något ogjort, den tiden är förbi. Men jag kan välja att gå denna vägen i min nivå, i mitt lunk och bara njuta av naturen som finns här. Bara för att det inte blev som elit så säger det ju inte att jag måste släppa det helt. Jag kan vandra på vägen så långt jag vill och se vart den leder. Dåtiden är förbi och framtiden oviss men nutiden är här och nu, det är här och nu som jag ska vara.

Tack alla som gjorde Judogalan 2017 till en fantastisk kväll av dåtid, nutid och framtid.

Judogalan 2017

Helen och Anders Karlsson

Eleonor Borg-Hansen, Anna Benholm och Elsa Bernholm

Årets Judogärning, Eleonor Borg-Hansen

-Jag och OS-Tjejen Mia Hermansson
-Jag och Michel Grant
-Jag och Björn Nyberg