Årets första inlägg och jag hade tänkt skriva om de där visionerna jag har och målen som jag skulle vilja uppnå 2017. Men jag stoppade mig själv, funderade lite kring det där med att man alltid strävar efter det perfekta året.
Att man alltid strävar efter att ta nästa steg. Det spelar ingen roll hur bra året innan var utan NU ska det bli ännu bättre!
Och det är absolut inget fel i det, att hela tiden öka ribban ett litet steg. Det är så jag vill göra och det är så jag gör.
Men just innan jag skulle skriva om detta så läste jag igenom mitt nyhetsflöde på facebook, flera bekanta kämpar mot cancer, några kämpar för att få barn, flera kämpar med sitt inre och jag funderade lite på de tillfällena då jag själv kämpat så oerhört mycket med just sådana saker som ger sorg. De tillfällena när det inte har varit speciellt svårt att sätta mål för nästa år, ni vet när man har haft så många motgångar att det bara måste komma medvind.
Vid de tillfällena så krävs det så mycket mer av en för att ta sig uppåt. Dock krävs det inte lika mycket för att man ska sjunka längre ner.
Det stora målet man har då är att få kämpa sig lite lite högre upp ur det enorma hålet.
Man letar ivrigt efter något att hålla sig i för att antingen komma en liten bit uppåt eller för att hålla sig kvar där man är.

Det är alla er jag tänker på just nu för det är ni som är de verkliga kämparna, alla ni som håller er ovanför ytan med den energi ni har kvar.
I det läget så kan ord som "gott nytt år" kännas som ett hån.
Det kan också kännas jävligt när någon som haft ett fantastiskt år funderar på hur man kan göra det nya året ännu bättre.......
Varför inte bara vara nöjd och glad kan man ju tycka.
Jag tror att de flesta av oss någon gång varit där och jag tror att flera känner igen det, fast det är lite tabu att känna de där känslorna.
Jag önskar så att jag visste hur jag skulle kunna dra upp er, önskar att jag kunde dela med mig av min energi.

Det hjälper föga att jag känner mig tacksam för livet och att jag tänker ta vara på det jag har för att jag inte vet hur framtiden ser ut.
Men det är så jag känner......
Jag har mina visioner och jag har mina mål för 2017 men jag vet också att jag kan falla när som helst. Jag vet att saker kan förändras på ett ögonblick och därför är jag tacksam för det jag har här och nu....
Jag stannar gärna upp för att njuta av det.

2016 närmar sig sitt slut och jag inser att det faktiskt inte är så lätt att summera ihop året som varit. Inte för att det varit händelselöst utan tvärtom, det har varit ett år fullt av händelser och utmaningar så det blir svårt att sammanfatta det.

Det började redan i Januari med en comeback i Judo. En comeback som bara skulle innebära träning som motionär men som ganska snabbt övergick till att jag stod på tävlingsmattan igen, det var tackvare att min syster Pernilla och hennes man Anders fick det att låta så kul när de var iväg på tävlingar. Första tävlingen i Mars gav mig den där medaljen som jag skojade om för 10 år sedan då jag ställde upp på en tävling 2006 för att det då  var 10 år sedan som jag gjorde min sista tävling och 20 år sedan jag gjorde min allra första tävling. Då fick jag brons efter 2 vinster och 2 förluster. Nu i Mars fick jag ett brons efter 1 vinst och 2 förluster, därmed fick jag min 30 års jubileumsmedalj.
(1986,1996,2006 och 2016)
Jag trodde ärligt inte att mitt skämt för 10 år sedan skulle bli ett faktum.
Men denna gången slutade det inte med en tävling utan jag fick blodad tand och bara några veckor senare befann jag mig i Oxelösund på Sörmlandsträffen vilket också gav mig en ny erfarenhet, att lämna en tävling utan medalj. Det var 6 st tuffa tjejer som blev mitt motstånd men jag var ändå nöjd. Jag hade ju bara tränat några månader och var dessutom dubbelt så gammal som mina motsåndare. Jag hade inte väntat mig så mycket och var där för att det var en kul grej.
Några veckor efter detta så hade jag plötsligt anmält mig till veteran EM i Kroatien!!! Ett infall som jag bara kastade mig in i, jag som aldrig varit utanför Norden. Bara det kändes stort och jag funderade på om jag hade hamnat i en tidig 40 års kris.
Det var för att jag hade deltagit i ett par samträningar med tjejträning på Göteborgs JK som jag bla kom i kontakt med Malin Nordin som inspirerade mig till att våga ge mig iväg på detta äventyr.
Vi var 4 st i min grupp i EM och det känns faktiskt rätt stort att vara en av fyra i Europa, trots att jag förlorade alla mina matcher. Jag hade rätt mycket kvar för att komma upp i deras nivå men det var en fantastisk upplevelse och jag fick dessutom vara med i Sveriges första veteran damlag vilket var en ära.
Jag fick med mig en bronsmedalj hem trots förluster och den ser jag som ett väldigt fint minne, en deltagarmedalj. Ett bevis på att jag faktiskt tog mig igenom denna utmaning, min största utamning någonsin.
Jag fick dessutom kontakt med ett gäng judoveteraner som är ett härligt gäng med en stor gemenskap med massa kompisanda.

Ja våren var helt fantastisk och förutom Judon så deltog jag i en träningshelg på Isaberg Mountain Resort med Girls wellness Academy som jag var med på även 2015. Jag fick återigen äran att träffa Emma Igelström och Marie Spetz.
Den helgen uppmanades vi att utmana oss själva och min utmaning blev att ge mig på höghöjdsbanan. Med hjälp av två andra deltagare på lägret så tog jag mig igenom hela banan.

Men det var inte bara inom ämnet träning och hälsa som jag utmanade mig själv denna våren utan även i mitt arbete.
Även här har jag någon att tacka och det är min kollega Annette Karlsdotter som peppade mig att söka en tjänst inom produktionsplanering, en tjänst som jag aldrig ens kommit på tanken att söka annars. Jag som varit på samma avdelning och gjort samma arbetsuppgifer i 13 år skulle plötsligt byta till något helt annat men det kändes bra och känns fortfarande helt rätt. Jag är utlånad från min avdelning än så länge men skrev på för ytterligare 6 månader nu innan julledigheten. Kanske kan det ge en fast tjänst där så småningom.

Även om vårens karameller mest smakat gott så fanns det en dålig karamell i denna påse och det var morfars plötsliga insjuknande som ledde till hans bortgång. Även om man vetat att den dagen skulle komma inom några år så var jag inte beredd och det är man nog aldrig inför sådana saker, att förlora någon man älskar kommer aldrig någonsin vara något man kan förbereda sig inför. Det kommer alltid göra lika ont och saknaden alltid lika stor.

Efter en vår med massor av händelser var det dock skönt med semester och bara vara med familjen. Låta västernlivet och tid med familjen prioriteras framför träning och tävling. Det var nog behövligt men däremot var det svårt att komma tillbaka efter sommaren. Jag hade inga direkta utmaningar planerade för hösten mer än veteran SM i November.
Men jag hade anmält mig på ytterligare en träningshelg på Isaberg Mountain Resort
Den helgen var det med Swecamp health and trainingcamp där jag fick träffa PT Camilla Johansson från dreambody och Hälsoinformatören Camilla Rova.
Det gav mig ny motivation och inspiration vilket var välbehövligt.
Och dessförinnan hade jag deltagit i slussvarvet i Trollhättan, en joggingrunda på 6,5 km som jag tog mig igenom av ren envishet.

Dock fick jag problem med ischasnerven och blev förlagd med joggingförbud av min sjukgymnast. Det var nog inte menat för all framtid men jag har fortfarande inte kommit igång med mina joggingturer efter det.
Då jag dels drabbades av en envis förkylning strax efter att ischasen blev bättre.
Just då kändes det där SM-guldet som jag så gärna vill ha som bortblåst.
Men samtidigt var det just den tanken som höll mig motiverad. Min tränare Tommy Widekärr var också peppad inför detta och vi pratade mycket om att vi skulle få uppleva gamla minnen då vi ännu en gång skulle jaga SM-guld som vi gjorde 1992 när jag vann Ungdoms SM. Men denna gången, 24 år senare, var det Veteran SM jag satsade på.
Det närmade sig November och tyvärr verkade det glest med deltagare i min viktklass, jag började tappa hoppet på att kunna delta. Men i sista stund kom det in en anmälan i viktklassen över min så vi slogs ihop och fick köra bäst av tre. Jag vann de två första matcherna och därmed hade jag vunnit guldet! Guldet i sig kanske inte kändes så stort som jag trodde men jag kände att min judo har utvecklats sedan i våras och jag kände att jag gjorde så bra matcher att det kändes så mycket bättre än just det att jag hade uppnåt mitt mål om guldet. Det är väl just den känslan som man ska ha efter en tävling.
Samma dag hade jag anmält mig till sydcup och även där blev det en veteranklass där jag skulle möta två tyska tjejer. Jag hade gått hela dagen och väntat då SM var på morgonen och sydcup på kvällen. Dåligt uppvärmd och inte så stor tävlingslust gick jag upp inför första matchen, den kändes bra. Jag hade överläge och jag blev nästan lite säker på att vinna när jag plötsligt fick ont i benet och tappade fokus, jag hamnade i ett halslås, fick klappa av och matchen var över. Det blev en förlust och matchen därpå fick jag avbryta pga benet.
Det kändes surt och onödigt men jag kände ändå att jag hade gjort vad jag skulle.
Jag skulle vinna SM-guld, det var mitt mål med den dagen. Mitt mål med hösten och det jag ville uppnå som avslut på tävlingsåret 2016. Ett år som jag gjort allt det där som jag aldrig hade trott att jag skulle göra.
Året då jag verkligen utmanat mig själv, bevisat för mig själv att jag kan mer än vad jag tror.
Jag hade nog aldrig gjort allt detta om jag inte hade haft folk runt mig som faktiskt tror på mig, inspirerar mig och peppar mig.
Jag är er evigt tacksam och jag hoppas att 2016 blev startskottet för att jag ska tro på mig själv under 2017. Vem vet vad som kan hända om jag själv kan lära mig att jag kan om jag bara vågar prova.
Om andra kan få mig att våga saker så tänk då vad jag skulle klara om även jag själv tror på det.
Jag brukar inte ge några nyårslöften men jag ska göra ett undantag detta året och lova mig själv att 2017 ska bli året då jag tror på mig själv!
Gott nytt år på er alla som läser detta!

"Dagens ungdom" och "dagens föräldrar" ett väl använt uttryck med en bitter ton av användarna.
Just dagens ungdom har väl alltid flitigt använts på ett nedvärderande sätt. Vi har alla varit en av dem...... Sedan delar sig åsikterna om vilket årtionde som har varit de mest väluppfostrade. Vi alla vill hävda att vi var de väluppfostrade och artiga ungdomarna som minsann aldrig gjorde något fel. Vi alla hävdar plötsligt att föräldrarna i vår tid kunde det där med uppfostran och de som var föräldrar nickar stolt.
Konstigt att det idag finns en hel hög med värdelösa ungdomar med föräldrar som uppfostrat dessa så dåligt, det borde ju vara generationen före som uppfostrat de som är föräldrar idag eller deras föräldrar. Så vart finns syndabockarna? För sådana måste vi ha, vi måste hitta någon att skylla allt elände på eftersom vi själva är felfria.

Jag var tonåring på 90-talet och jag vill inte påstå att jag var en ängel men jag skulle aldrig skylla det på mina föräldrar eller någon annan heller för den delen.
Jag var tonåring och som många många andra tonåringar sparkade bakut, jag skulle gå min egen väg och jag var tuff (enligt mig själv)
I själva verket ville jag som många andra vara populär och ha många vänner, jag ville inte bli en av de utstötta, jag hade inte speciellt bra självkänsla och allt detta gjorde att man byggde upp en fasad och skaffade sig ett rykte som kanske inte var den jag egentligen var, innerst inne.
Jag vet att jag inte var ensam om detta.

Men jag växte upp och det blev folk av mig också, jag kan se tillbaka på min ungdom med blandade känslor, en del ångrar jag och en del inte för allt det där har gjort mig till den jag är idag. Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att på 90-talet var vi minsann perfekta. Jag tror ingen ungdom någonsin har varit perfekt, ungdomen är en sökande tid och man gör fel men förhoppningsvis lär man sig av det.
Det farliga är när man är en ungdom på fel väg som inte har någon som visar en rätt.
I dessa sammanhang fungerar inga tekniska GPS-anvisningar. I dessa sammanhang är det vuxna som ska fungera som vägvisare.
Hur blir det då om alla dessa sitter på sociala medier och skriker ut hur jävla dåliga dagens ungdomar är, helt värdelösa och bortom allt hopp!
Hur hade du reagerat om din GPS skrek åt dig att du hela tiden kör fel, du är inkompetent och en värdelös chaufför som inte borde få köra bil. Jo du hade stängt av den tillslut. Kanske t.o.m kastat ut den genom fönstret. För även de gånger du faktiskt körde rätt så skrek din GPS att du gjorde fel. Du kommer aldrig köra efter den igen kan jag lova.

När jag i min ungdom bestämde mig för att skärpa mig i skolan så var det få lärare som trodde på mig, jag minns en gång att jag skulle in på en lektion där läraren sa i dörren att jag lika gärna kunde vända för jag skulle ändå bara förstöra lektionen. Jag fick inte ens en chans. Hur lätt är det då?

Men det fanns flera vuxna som trodde på mig, mina föräldrar gav aldrig upp hoppet även om de kanske skulle vilja det ibland, min judotränare Tommy har alltid funnits där och trott på mig trots att jag nog varit förbannad på honom av och till.
Christer på fritidsgården trodde på alla ungdomar och stöttade oss även om vi säkert var uppkäftiga även mot honom.
Det som var med de vuxna som trodde på mig var att de gav mig möjligheten att visa att jag kunde bättre, de blev hemskt besvikna om jag misskötte deras förtroende och det fick jag minsann veta också, det kändes. Man skämdes när man svek dem och det visste de nog. Men de fanns alltid där.

Mitt upproriska beteende kan jag varken skylla på samhället, mina föräldrar, skolan eller någon annan än mig själv. Jag kan heller inte förklara varför utan det var bara en tuff tid för mig som jag var tvungen att ta mig igenom. Tänk då om jag varje dag hade läst eller hört av andra vuxna hur totalt värdelös jag var för att jag tillhörde "dagens ungdom" en ungdom utan hopp och framtid.
Vad hade det blivit av mig då?!

Det är precis så vi gör med våra ungdomar, vi trycker ner dem, vi spottar på dem och det spelar ingen roll vilken ungdom det är för vi drar alla över en kant. Alla är likadana för det är "dagens ungdom" med värdelösa föräldrar som inte har koll.
Jag lovar att ingen kommer att bli bättre av att i en tuff tid när man är sin allra största och värsta kritiker får en publik som sitter och buar åt en.
Jag vill med detta inte säga att man ska stryka ungdomar på fel väg medhårs men man kanske kan fungera som en vägledare och ge råd, ge hopp och vi kan ju försöka att få dem att respektera oss vuxna genom att visa att vi är värda att respekteras.
Jag hade aldrig respekterat en människa som kallar mig idiot och värdelös.

Efter en lång tid med förkylning som dragit ner mig och fått mig att tappa både hopp och motivation så satte jag mig igår kväll och lyssnade på lite föreläsningar online.
Jag brukar bli väldigt inspirerad av sådant och det kickar igång mig på någotvis.
Därav min förkärlek till de olika tränings helgerna jag brukar åka på.
Igår lyssnade jag bla på Mikael Södermalm som pratade om hjärnans makt över ens framsteg. Det kan låta överdrivet det där med att man kan klara allt bara man tror det själv men mer trovärdigt är kanske att man klarar mer än vad man tror.
Han ville att man skulle ställa sig frågan:
"Vad vill jag" vad vill jag med min träning, med mitt jobb och med kärleken osv....
På den frågan svarar man oftast ett realistiskt mål, gärna kanske t.o.m lägre än det realistiska för att man ska försäkra sig om att man klarar det. Vi är präglade med att tänka realistiskt vilket ofta gör att vi inte kommer till den gränsen när vi faktiskt satsar det där lilla extra. Vi ger upp före vi kommit över tröskeln mot det osäkra.
Om vi istället frågar oss:
"Vad vill jag EGENTLIGEN" om vi är riktigt ärliga mot oss själva, vad vill vi då.
Man behöver inte tala om det för någon annan utan bara tänka tanken, vad vill jag..... EGENTLIGEN.....
Då har vi förmodligen mycket större mål och drömmar än vad vi egentligen tror att vi klarar av. Men vad har vi att förlora på att faktiskt se det målet. Man kanske inte når hela vägen men man når oftast längre än det realistiska målet för man ger det där extra, man kliver över tröskeln.

När jag först skulle gå ner från 82 kilo till 62 kilo så tänkte jag, nä det går inte, jag kan lika gärna äta den där chokladen.
När jag sedan blev gravid och efter graviditeten istället vägde 94 kilo så kände jag för första gången att NEJ jag vill inte, jag vill inte gråta i klädaffärernas provrum, jag vill inte flåsa när jag går till affären. Jag vill vara där jag en gång var, 62 kilo.
Mitt realistiska mål var nog att komma ner till 70 men min vilja och dröm sa ju annat.
När jag väl kom ner till 70 så kände jag att har jag kommit hit så klarar jag lite till och lite till...... Jag hade ju inget att förlora på att försöka eller hur....

Min resa till Kroatien och veteran EM i Judo var ett väldigt högt och orealistiskt mål, jag kände verkligen "det här ska jag vinna" min kropp ville det och min hjärna ville det.
Jag hade börjat om efter långt uppehåll och bara hållt på ett halvår. Bara tanken att åka var ju helt knäpp egentligen.
Men jag ville verkligen!
Först tänkte jag, nej jag kan ju inte åka dit, jag har inte vad som krävs. Men sedan kände jag i hela kroppen -JAG VILL VERKLIGEN och jag VILL våga prova.
Resultatet blev förvisso inte min högsta dröm men om jag tänker efter så gick jag verkligen över gränsen för vad jag först trodde var realistiskt.
Jag förlorade absolut ingenting på att åka, snarare tvärtom.
Jag kom utomlands för första gången, jag träffade nya vänner, jag fick delta i Sveriges första veteran damlag och jag har minnen som jag aldrig kommer att glömma.

Om man tänker efter så har vi säkert allihop någon sådan historia att tänka på, någon gång när man faktiskt velat något så mycket att man faktiskt gått över gränsen för vad som var realistiskt. Det känns förbannat skönt för självkänslan när man gör det.
När man klarar mer än vad man tror.
Så handen på hjärtat, var ärlig mot dig själv och ställ dig frågan:
"Vad vill jag....... Vad vill jag EGENTLIGEN"

Det blir mörkare ute och kylan börjar få mig att klä mig lite varmare......
Trist kan man tycka och sommaren är kort precis som han sjunger Thomas Ledin men just nu känns det inte som att det stör mig.
Inte heller att mina två trisslotter som jag nyss skrapade var nitlotter stör mig.
Nej faktum är att jag känner mig så nöjd med tillvaron att jag inte låter småsaker förstöra min sinnesro. Det kommer krävas ganska stora motgångar för att rubba mig, iallafall så som jag känner mig nu.
Jag står stark och stadig med en härlig känsla av nöjdhet.
Visst finns det saker som jag önskar mig, massor av saker men jag har ändå så mycket att vara glad över.
Jag har så mycket i livet nu som jag trivs med så de saker jag saknar eller drömmer om blir inte lika viktiga. De blir en positiv bonus om de dyker upp.

Jag gillar hösten, jag gillar mysfaktorn som hösten kommer med och just nu ser jag ännu mer vackert i hösten än någonsin tidigare.
Just nu ser jag nog mycket positivt i det mesta. Det är så det är när man trivs med tillvaron, man ser saker med helt andra ögon och jag tänker njuta av den känslan så länge den varar.
Med ny energi, nya arbetsuppgifter, nya erfarenheter, nya minnen och nya mål välkomnar jag hösten med öppna armar.

På Måndag börjar min stora grabb André på gymnasiet, han ska gå Hantverk på särgymnasiet och jag hoppas och tror att han får en lika lyckad skolupplevelse där som de 9 år han gått på grundsärskolan i Färgelanda.
Jag tvekade när det först pratades om att han skulle avvakta ett år med att börja förskoleklass och jag tvekade även när det efter föreskoleklass trots avvaktandet pratades om att han skulle behöva gå särskolan..... Det var vår vilja som skulle avgöra vilket det skulle bli så ingen tvingade oss. Vi valde att prova och det visade sig vara ett lyckat val. André har alltid trivts i skolan och han har aldrig velat börja i "vanlig" klass även om han har kunnat ta det valet i stort sett när som helst.

Jag har ibland fått kommentarer som att jag inte borde vara öppen med att han går i särskola och när jag får sådana kommentarer så ryser jag, det är vuxna människor som sagt detta och jag undrar vilka fördomar de har.
Inga barn eller ungdomar har ifrågasatt hans skolgång, för dem har det varit naturligt. Man går där för att man behöver extra hjälp och stöd vilket han har fått.
Skulle han gått i vanlig klass så befarar jag att han hade haft en betydligt sämre skolupplevelse och även då hade förmodligen vuxna människor ifrågasatt hans skolgång.

Anser man att särskolan borde finnas i hemlighet? Ska man gömma barnen så ingen märker att de går där eller hur tänker de? Vi bor på en liten ort så folk hade istället pratat bakom ryggen på oss.
Nu är det som sagt helt naturligt och mycket tackvare öppenhet.
När han började 1:an så skulle jag ringa skolan och gjorde som med vilken klass som helst, kontaktade kommunens växel där man inte kunde hitta något nummer till särskolan. 7-9:an som särskolans högstadie heter låg i en lokal en bit bort från det vanliga högstadiet, ingen visste knappt att vi hade en särskola över huvudtaget.
På senare år har särskolan 1-6 och 7-9 legat på valboskolan där alla andra elever går, de delar skolgård, matsal, slöjd-, hemkunskap- och gymnastiklokal som alla andra barn och ungdomar.
André har aldrig känt sig mobbad och han berättade ofta om killar och tjejer i högstadiet som brukar prata med honom, erbjuda honom plats i matsalen och jag ser honom ofta prata med dem i affären osv.... Han har förvisso inte massa vänner utanför skolan men å andra sidan har han aldrig verkat lida av det. Han har umgåtts med dem som han känner sig tryggast med och dem som har lika intressen som han själv. Det är ju så vi alla gör på vår fritid.
Han har dessutom haft det så bra att han fått LSS fritids efter att han fyllde 12 år och fram tills nu. Inte för att han inte klarat sig själv hemma utan för den sociala biten.
Där har han haft en yngre fritidsledare som har fungerat som vän och förebild.
De har spelat spel, gjort läxor, tittat på film och bara umgåtts..... André har trivts fantastiskt bra och jag är tacksam för att kommunen ordnat det så bra.

Vi ska vara stolta över att vi har en särskola i kommunen, vi ska lyfta fram den och få den lika naturlig som vilken skolgång som helst.
Bor man på en mindre ort som vi gör så brukar man oftast få resa en bit för att kunna gå i särskola, det är få förunnat att ha den möjligheten på hemorten.

Nej jag tänker inte hålla tyst, hemlighetshålla eller låta folk få det att verka som något skamset.
Jag tänker vara stolt och tacksam för att André slapp bli en i gråzonen i en sk vanlig klass där man inte hade kunnat ge honom den hjälp han hade behövt, där han hade känt sig misslyckad och utanför.
Jag är stolt över hans framgångar och jag är stolt över att jag har en tonåring som lyckats, som lärt sig empati och vet att alla är olika men lika mycket värda!
Nu ser jag framemot att följa honom genom gymnasietiden!

Om man stoltserar med att lägga upp information om träning och nyttig mat så ska man också erkänna när man är sämre.
Så tycker iallafall jag för det vore att dölja sanningen annars.
Jag har haft semester i 3 veckor nu och precis som förra året så var jag enormt duktig och motiverad första veckan men sedan hamnade jag i semesterkoma.
Ingen träning kombinerat med dålig kost och dryck....... Resulterade i 3-4 kilo extra!
Tänk om det gick lika snabbt neråt som uppåt...
Dock vet jag att dessa kilon kommer förvinna när vardagen sätter in och jag kommer igång igen, för jag ska komma igång igen! Jag har till och med en planeringstrappa för aktiviteter i höst.

Jag är inte besviken över att jag ökat i vikt utan jag är besviken för att jag utsätter min kropp för saker som den mår dåligt av.
Ja man ska leva, man ska ha det gott och unna sig ibland MEN inte varje dag, det förstör själva njutningen med att få "unna sig", och speciellt om man som jag märker att kroppen absolut inte mår bra av "varje dag slarv"
Jag får ont i lederna och jag blir trött, nästan deprimerad när jag gör så här och det är svårt att komma igång igen.
Som tur är blir jag peppad och inspirerad av andra, det gör mycket.
Att jag är målinriktad gör också väldigt mycket.
Så nu är det bara att kämpa sig ur denna grop och klättra uppåt på min plan för hösten. Målen på min trappa kräver nämligen att jag tränar och äter rätt, annars lär jag inte klara av eller ens orka att genomföra dem!
Belöningen är att jag kommer må bra och det är jag värd!

Det har varit en rätt intensiv vinter och vår i träningens tecken även om jag inte tränat och tävlat så mycket som jag hade behövt inför veteran EM, dygnets timmar och veckornas dagar räcker inte alltid till när man har jobb och familj.
Dessutom drabbades jag av envis förkylning och en ond höft men jag tycker att jag kämpade på bra ändå.....

Återkom till mattan nu i Januari efter flera år av uppehåll, gjorde min första tävlingscomback 12 Mars i Karlstad, deltog i senior där mina motståndare nästan var hälften så gamla som mig och kom då trea efter 1 vunnen match och 2 förluster.
Det kändes bra då jag ändå tyckte att jag gjorde bra motstånd.
Jag fick min medalj för 2016 och har därmed en medalj från varje sekel sedan 30 år tillbaka (-86, -96, -2006 och 2016) något jag skämtade om för 10 år sedan.

Nästa tävling hölls i Oxelösund där jag hade tänkt göra debut som veteran i Veterantävlingen swedish judo master open och jag skulle även delta i Senior i Sörmlandsträffen på samma ställe samma dag.
Dock fanns inga motståndare för mig i Veterantävlingen men däremot fick jag möta 6 st tuffa tjejer i Sörmlandsträffen, där slutade det med att jag för första gången i mitt liv fick åka hem utan medalj.
Det var en ny erfarenhet men absolut ingenting som jag la någon stor vikt i, det kändes helt okej, livet gick vidare ändå.
En sak jag nog aldrig skulle kunna tänka mig när jag för 20 år sedan tävlade som mest.

Efter denna tävling hade jag egentligen tänkt mig att delta i veteran NM i Norge men planerna blev ändrade då man faktiskt behöver sätta familjen före annat och det är just därför jag tänkte att veterantävlingarna passar mig bättre än senior, man har inte möjligheten att släppa allt för att satsa fullt ut. Ändå vill jag ha utmaningarna och känslan som tävlandet ger.
Det får mig motiverad att träna.
Under Våren har jag också deltagit i några samträningar i Göteborg och därigenom fick jag kontakt med några tjejer som skulle till veteran EM i Kroatien. Det har jag ju berättat om i tidigare blogginlägg....

Förra helgen gick jag och syrran en instruktörsutbildning i självförsvar för tjejer så nu ska vi kunna ha några kurser via Judon. Tanken är att ha första nu i Höst.

Under våren har jag utöver Judon deltagit i en träningsdag på Lane Loge och en träningsweekend med Girls Wellness Academy där simerskan Emma Igelström och hennes vän Marie Spetz håller i träningarna.
Det blev alltså lite mer inplanerat än vad jag hade räknat med och jag måste ge en stor eloge till min sambo som utan att gnälla låtit mig hålla på som jag gjort. Vi har ju en liten 2 åring så det är inte bara att ta förgivet att man kan dra iväg hur som helst.

Nu ger jag min tid fullt ut åt familjen och för en tid kommer jag byta ut judomattan mot bla vilda västern vilket är vårt stora gemensamma intresse. Vi showar, bor och klär oss som på 1880-talets vilda västern.
Både André 17 år och Tristan 2,5 år verkar dela vårt intresse och följer med utan protester. Det är heller inga problem att ha med dem, inget gnäll och gny.
Nu i helgen var vi i Karlskoga på country festivalen i Lunedet, nästa helg åker vi till Svanskog och lever westernliv i westernbyn HudsonBay.
Därefter är det semester och då åker vi upp till vårt fritidställe i Hällesjö i Jämtland där vi har en gård och på marken har det byggts en westernstad som heter Old Trail Town.
Där brukar lugnet ta över min kropp och jag kan släppa allt annat och bara vara. Det är ett bra sätt att ladda batterierna och samla ny energi. Det kommer säkert bli lite hemmaträning för att hålla kroppen igång, jag hade tänkt ta med judodräkten för att ev åka till Sundsvall på sommarträning men jag tror faktiskt att jag skippar det.
Judon kommer jag att ge massor av tid i Höst då jag planerar några seniortävlingar och Veteran SM och satsa helhjärtat inför Veteran NM våren 2017, det är målet med Höstens plan.
Men först tar jag som sagt semester från allt utom familjen.

Tredje plats från Karlstad och en minnesmedalj från EM där jag kom 4/4 men fick äran att stå på prispallen ändå.

Fullgjord och godkänd instruktörsutbildning i Självförsvar

Morgonjogg med Emma Igelström

Träningsdag på Lane Loge

Judo5 träning i Göteborg

Västernliv i Karlskoga

André rider i Karlskoga

Tristan lyssnar på Country i Karlskoga

Jag och Roger i Karlskoga