Idag har vi haft träff med skrivargruppen och det var jag som var värd för kvällen.
När man är värd får man bestämma ämne att skriva om och så har man med sig fikat.
Jag bestämde ämnet "min bästa barnvakt" före semestern och hade då tänkt att jag skulle skriva någon form av saga i stil med Mary Poppins eller liknande.
Som vanligt väntar jag dock in i det sista så mitt bidrag skrev jag i Lördags, när jag faktiskt själv var barnvakt åt min systers barn.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva men barnen sov, jag hade tänt lite ljus och stridigheter inför riksdagsvalet tyngde ner den mesta glädjen inom en.
jag valde därför att fly tillbaka till barndomen och det blev följande resultat:

Mina bästa barnvakter

Mormor var inte den som man såg som barnens favorit, det var morfar som alltid lekte med oss. Alla barn ville vara med morfar och han ville vara med oss.
Han hade alltid orken och lusten att springa runt, kasta oss i luften och han sa aldrig nej till att bada. Han har lärt både barnbarn och barnbarnsbarn att simma. Alla barn avgudar morfar Jens, han var nästan själv som ett barn då jag var liten.
Men trots allt detta så är det ändå stunder med mormor som jag minns som allra finast.
Som till exempel i juletid, varje julaftons morgon så tänker jag på mormor.
Jag minns hur jag satt i hennes knä, tidigt på morgonen, mormor var alltid vaken tidigt. Jag hade fått min julstrumpa av tomten och satt i mormors mysiga knä, vi bara satt där och småpratade och stämningen var 100% julstämning.
Mormor såg ut precis som en mormor ska göra, rund och mjuk, kort vitt hår och glasögon.

På sommaren var vi ofta i sommarstugan på Havler i Norge, min mamma är norska och mormor och morfar bodde i Fredrikstad i Norge. Idag finns bara morfar kvar.
Mormor var sällan med oss till stranden utan hon trivdes bättre med att sitta i stugan och lösa korsord men även här minns jag de bästa stunderna med henne.
Hon tackade sällan nej till ett parti Yatzy eller Ludo, Ludo är Norges fia med knuff.
Jag har på senare år hittat gamla Yatzyblock där mormor skrivit ner våra resultat. Ja sommarstugan finns kvar men idag finns bara minnena kvar efter mormor. Det kanske är därför jag minns tiden med henne som den allra bästa.
Morfar finns kvar men hans energi är begränsad nu för tiden så det är väl mest minnen kvar av hans sätt att leka med oss barn också.
Och jag, jag är ju inget barn längre, jag kan bara minnas alla stunder då de bästa barnvakterna gav all sin tid åt oss.
De gav oss inte bara tid utan de gav oss massor av fina minnen, minnen som man plockar fram då man bäst behöver dem, när man behöver fly från vardagen en stund.
Nu är det jag som ger dem av min tid då jag skänker dem några tankar, tiden då jag minns dem.... Så som det en gång var......

Mormor

Morfar när jag var liten

Morfar den 17 Maj 2014, här med min son Tristan

Det är slutspurten inför valet nu, de där sista timmarna för partierna att ragga folkets röster. Jag tror nog aldrig jag upplevt ett sånt engagemang och jag vet inte vad jag ska kalla det.... pajkastningen som sprids i medierna.... för det känns inte som engagemang på det viset. Iallafall inte ett positivt engagemang i mina ögon.
Det har både varit på gott och ont för man ser så många nya sidor hos folk, vissa goda andra onda.
Folk blir som besatta och ingenting verkar kunna reta upp oss så mycket som politik kan göra.

Denna dagen har jag tagit en promenad i det fina höstvädret, jag har ätit sallad på pizzerian och jag har haft kvällsmys med två av mina syskonbarn.
Nu avslutas kvällen med lite tända ljus och lite skrivprojekt som jag inte riktigt tagit mig tid till eller kanske inte haft inspiration till förrän nu.
Jag fick börja med det som har deadline på Måndag. Då är det träff med Dalslands skrivförening som jag är värd för denna gång och det är jag som bestämt ämnet.
Hade jag tänkt till så hade jag givetvis valt riksdagsvalet 2014 men detta bestämdes före sommaren så jag hade inte en tanke på valet då.
Just nu är jag nog ändå glad över det för jag tror att vi är ganska mättade på politik så det kändes skönt att så här sista kvällen fly bort från det där och tänka på annat.
Mitt val av ämne var nämligen "den bästa barnvakten"
Jag kan inte publicera det jag skrivit här ikväll men det kommer på Måndag eller Tisdag.
Ikväll har jag nämligen använt tiden till att skriva om min mormor, hon finns inte med oss längre men minnena gör det och vad är väl inte bättre än att tända lite ljus, koppla bort verkligheten en stund och minnas tillbaka till barndomen, tiden då man knappast brydde sig om politik eller hade värre bekymmer än att man inte hade något att göra.

En vän kämpade i flera år för att få sitt efterlängtade barn, tillslut nådde hon målet med hjälp av surrogatmamma i Indien.
Flera andra vänner har adopterat från olika länder, barn som fick en helt ny möjlighet i sina liv.
Flera vänner fick hjälp med IVF då de är samkönade och inte kunde få barn på "naturlig" väg.
Ofta ser jag dessa vänner på facebook, lyckliga med deras familjer, deras ledsna ansikten har bytts ut mot leenden och glädje. Deras fb loggar pryds liksom min med bilder på ett skrattande barn, barn som lyfter huvudet, barn som äter gröt, barn som lär sig sitta......

De har liksom jag haft drömmen om ett barn som det största och enda målet.
De har liksom jag gråtit, kämpat, hoppats och varit nära att ge upp.
De har liksom jag fått hjälp för att nå sitt mål.

Synd att det finns folk som står för att möjligheten till deras lycka skulle tas bort. Just mina vänner har turen att kämpat i en tid då man fortfarande tycker det är acceptabelt att man adopterar från andra länder och att samkönade får hjälp att skaffa barn.
Den möjligheten har inte alltid funnits här i Sverige, det är något några kämpat sig till för att få igenom.
EN möjlighet eller rättare sagt en rättighet som vissa nu vill ta bort.
Jag röstar på att vi ska gå framåt i tiden och inte bakåt.

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

Oj vad tiden går fort, det är en månad sedan jag skrev sist. Min blogg handlar om min vardag och ni läsare måste ju tycka att den är oerhört innehållslös om jag inte haft något att skriva om på en hel månad.
Sanningen är den att jag nog aldrig haft en mer givande vardag än nu.
Jo självklart hade jag det väldigt bra innan Tristan kom också men han förgyller dagarna lite extra det måste jag medge.

Jag kände mig osäker på vad jag gav mig in på när vi först planerade barn. Orkar jag bli småbarnsförälder igen?
Hur ska det bli nu när André äntligen börjar klara sig så bra utan mig hela tiden?
Har jag tålamod? Ja tankarna var många men de försvann mer och mer ju längre tiden gick. När vi fick kämpa så oerhört för att ens få barn så förvandlades all tvivel till en stark vilja. Under graviditen kom frågorna tillbaka då och då.
Det är en förändring att få barn det kan man inte sticka under stolen med. Men för oss har det enbart varit en positiv förändring.
Jag ångrar ingenting och att bli mamma igen nu vid 37 års ålder är det bästa som hänt mig. Tänk att jag alltid sagt att efter 35 år är det stopp, inga barn då inte. Det har jag helt ändrat uppfattning om nu.

Jag lever mest i ett lyckorus tillsammans med mina pojkar. Dagarna går fort och jag försöker att bara njuta och inte ha massa krav på mig själv.
Jag måste säga att jag är rätt bra på att koppla av hemma i soffan när det behövs men jag tycker också att det är väldigt trevligt att träffa andra mammor så det blir både barnvagnspromenader och mamma-barnträning varvat med hemmamys.
Tristan växer och blir mer och mer social och vill vara med. Han jollrar och skrattar. Ett smittsamt skratt som man inte kan låta bli att dras med i. När han skrattar stannar världen upp helt och hållet. I det ögonblicket kan ingenting ta bort mitt lyckorus.

Idag har jag läst igenom lite vad våra olika partier står för och försökt hitta något som passar mina värderingar. Det finns flera som tycker lika i många frågor och alla har väl något bra och något dåligt. Men det som ligger mig närmast hjärtat är ju barnen. Barnen är våran framtid och det kan ju aldrig vara fel att investera i framtiden.
Därför fördjupade jag mig i vad de olika partierna anser om skolan. Gick ännu djupare och letade upp hur man vill stötta barn som inte har det så lätt.
Ett barn som av olika anledningar har svårare att anpassa sig blir inte sällan stökiga. De märks mer än andra barn och får ofta ta en jäkla massa skit rent ut sagt. Hur vill partierna stötta och hjälpa dem?

Jag blev förargad när jag läste att iallafall ett parti anser att man löser situationen genom att flytta barnet!
Man flyttar alltså "problemet" någon annanstans. Vad händer när det inte funkar "någon annanstans"???? Flyttas barnet igen och igen och........
Vad händer med ett barn som i tidig ålder får klart för sig att ingen vill ha mig.
Hur känner man sig när man i stort sett skriker SE MIG, HÖR MIG, HJÄLP MIG OCH FÖR GUDSSKULL ÖVERGE MIG INTE!
Och det är precis vad man gör, släpper taget, sparkar på barnet och vänder ryggen åt. För det är lättast så, det är billigast och dessutom mår de andra barnen och fröknarna i klassen mycket bättre.
Problemet är löst...... eller?

Nä för det har just precis börjat och det blir ännu värre. Vad händer i tonåren och i vuxen ålder när man blir utanför och utstött ur samhället?
Om man inte passar in i normen så är man ingenting värd. Kan man inte anpassa sig så får man skylla sig själv.
Vet vi egentligen vad utanförskapet kostar i längden? Hur mycket billigare hade det blivit att försöka stötta och hjälpa barnet från första början?

Jag vill satsa på framtiden, jag vill rösta på ett parti som ser värdet i att investera för framtiden, våra barn!

Imorgon blir Tristan två månader.....
TVÅ månader!!!!
Samtidigt som tiden har gått superfort så känns det som om han alltid funnits i mitt liv. Minns nästan inte hur det var innan han kom till oss. Nu har man börjat komma in i vardagen och har vant sig att han finns där, det är en självklarhet.
Men jag sätter värde på varje sekund.
Älskade lilla vän, så mycket glädje du ger.
André är en stolt storebror och hjälper mig så mycket på kvällarna när Roger jobbar.
Jag kommer på mig själv med ett fånigt leende när jag tänker på min underbara familj.
Visst man kan vara trött och grinig ibland men vi ser alltid till att reda ut saker och irritation kvarstår inte så länge.

Idag har det regnat ute så jag har tillåtit mig själv att ligga på soffan med Tristan på magen i stort sett hela dagen. Tiden går så fort så jag tycker att man ska ta vara på de stunder man kan ligga och bara mysa.
Vad finns det att göra som inte kan vänta?
Vad skulle vara viktigare än att ta sig en dag för bara mys?

André sa igår till Tristan "vi har världens bästa mamma" bara så där utan att jag gjort något eller att han ville ha något för att jag skulle vara förtjänt av den titeln.
Jag började då tänka på hur ofta jag själv säger "jag har världens bästa barn" rakt ut till dem.
Ja till andra och i skrift säger jag det ofta men helt spontant till André kan jag inte minnas när jag sa det senast.
Jag har ju världens bästa familj och jag menar det men jag tar dem nog förgivna för ofta och visar nog min uppskattning för sällan.
Jag tänker bli bättre på det för utan min familj vore jag ingenting.
De gör mig hel!

Ni kan reta mig till vansinne när ni har dåliga dagar, vilket fömodligen mina dåliga dagar även gör med er.
Ni kan få mig att sväva bland molnen med er kärlek, vilket förmodligen min kärlek även får er att göra.
Ni kan få mig att skratta av glädje av lyckoruset ni ger mig, såsom förmodligen även jag ger er lyckorus då och då.

Känslorna jag har för er är obeskrivliga, jag kan inte med ord tala om hur ni får mig att känna.
Glädje, ilska och rädsla, rädslan att förlora er. Den känslan är hemsk, vad vore jag utan er? UTAN ER....... tanken får mig att rysa.
Min underbara familj, ni är mitt allt.
I ilska, sorg, rädsla och glädje så finns ni alltid vid min sida och jag hoppas att det så kommer att förbli.
Ingenting i världen väcker så mycket känslor inom mig som ni gör.
Det är obeskrivliga känslor, min älskade familj.

André och Tristan, mina underbara barn.

Roger min underbara sambo