Idag var det dags för en träff på skrivföreningen igen och dagens tema var "mitt perfekta liv". Jag kom inte på något att skriva först men hittade tillslut på en historia om en tjej som såg pengar och saker som grunden till ett perfekt liv fram tills den dagen då en gammal sjöman berättade om alla orättvisor han sett runt om i världen.
Barn som svälter, krig och andra saker han hade upplevt på sina resor.
Jag kommer inte lägga ut berättelsen här för den blev lång och när jag kom hem efter denna kvällen då vi pratat om det perfekta livet så inser jag att jag lever ett perfekt liv.
Jag hade inte behövt hitta på någon historia utan jag hade kunnat använda två ord som sammanfattning av dagens tema, det hade räckt att skriva "min familj"

Visst vill man vinna den stora lottovinsten och visst vill man kunna köpa allt man önskar sig. Men jag inser ändå att hur mycket lyx jag än hade kunnat unna mig i livet så betyder ingenting mer än min familj, min släkt och mina vänner.
Inget gör mig så ledsen och rädd som tanken att förlora någon av dem.

Jag kan nog inte få något som är mer dyrbart än dem. De är ovärderliga och ingen kan någonsin sätta ett pris på dem. Förlorar jag någon i familjen, släkten eller en vän så kan ingenting ersätta denne. Var och en är unik och den enda i sitt slag, det finns bara en av dig och det är du som man sjunger i sången "det finns bara två av oss"

Så med vetskapen om att jag faktiskt lever ett perfekt liv ska jag snart bädda ner mig i sängen och glädjas över en ny dag i morgon. En ny dag i mitt perfekta liv och jag hoppas på många många fler dagar, veckor, månader och år tillsammans med familj, släkt och vänner.

I Söndagskväll anlände en vän från westerngänget hit till mig och Roger.
Han stannade tills Onsdagen för att senare åka vidare.
Han fick för sig att göra en Road trip genom delar av vårt avlånga land.
Ordnade ett evenemang på Facebook där vänner och bekanta kunde skriva att de ville ha besök.
Hur smart är inte det?! Alltså då är det ju folk som faktiskt vill att man kommer och man behöver inte alls känna sig påträngande eller att man stör. Så blir det ju en spridning av vännerna också, man kan bo nästan vart som helst för den som är på resande fot har nog inget emot en liten omväg.

Vi hade några trevliga dagar trots att jag och Roger jobbade och jag hade inte förberett några roliga utflykter heller. Men det var kul att bara sitta och snacka, umgås i den riktiga världen och inte bara via Facebook.
På tal om Facebook så gnäller många ang. detta påhitt och visst det kan bli att man bara pratas via datorn, att man tappar den riktiga sociala samvaron men samtidigt har sidan sina fördelar. Som tex det ämnet jag skriver om idag, det är ju ett fantastiskt sätt att fixa sin egna Road trip! Man slipper ringa runt till folk som kanske säger ja fast de inte vill och samtidigt når man ju ut till alla bekanta, inte bara nära vänner och släkt.

Ser man spridningen på sina vänner på Facebook så tror jag de flesta av oss faktiskt har vänner lite överallt i Sverige och kanske t.o.m i andra länder.
Just nu är det inte läge för någon Road trip för min del men jag kommer helt klart att ha det i tankarna.
Kanske några läsare i bloggen vill ha besök? Tack kära vän för ditt besök och den smarta idén

En tung dag blev det idag då det var dags för begravningen för vår vän "Kocken" Lennart Larsson.
Jag hade redan innan förberett mig på att tårarna skulle falla. Det gick ändå rätt bra att hälsa på vännerna och krama dem när vi kom fram till Ljusdals kyrka men när jag kom in och såg den vita kistan med ett foto på honom så brast det. Jag kunde inte ens se åt det hållet utan tittade mot ett litet bord med små stolar runt om, det var en liten hörna där barnen kunde sitta och rita.
Åh alla barn älskade kocken och han verkade älska dem tillbaka. Jag fick titta upp i taket istället och då kände jag en hand på min axel, en vän som satt bakom skänkte mig tröst men då kom tårarna igen.
Plötsligt hörde jag Country Roads spelas på orgeln och då rann de ännu mer. Jag vågade inte titta åt något håll utan stirrade ner i psalmboken.

Prästen pratade och det började kännas lite lättare, vi sjöng en psalm och sedan pratade prästen återigen.
Därefter var Martin upp och spelade på indiantrumma och sjöng till det. Det var en indianritual som fyllde hela kyrkan av en andlig stämning. Samtidigt som tårarna rann så fylldes jag av harmoni och någon form av glädje över att man faktiskt hedrar vår kära vän på detta sättet. De flesta i kyrkan var westernklädda och det fanns ingen tvekan om att Kocken själv skulle känna sig hedrad över sättet vi sa farväl på. Jag tror man fixat detta precis så som han önskade det.

Det blev mer psalm och ord från prästen, även han verkar ha förstått hur mycket westernlivet, arbete, barn och vänner betydde för kocken.
Jag tror att vi alla kände igen prästens beskrivning och i den stund insåg att det faktiskt var vår vän som låg där i kistan, det var på riktigt.
Jag har sett kocken dö många gånger men då i show och då har man enkelt kunna väcka honom med en puss på kinden eller genom att barnen i publiken ropar VAKNA!
Jag önskar så att detta även nu kunde fått honom att hoppa upp och vara full av liv igen men jag insåg att detta var ingen lek, detta var på riktigt.

Det svåraste av allt var att ta de där stegen fram till kistan, titta på fotot, lägga dit mina rosor och ta det där sista avskedet. Med tårar, skakiga ben och så stor sorg lyckades jag dock att gå det där varvet.
Jag satte mig i bänken igen och tänkte att nu var den jobbiga biten gjord.
Då klev Marina fram och läste upp så vackra rader, att han rycktes ifrån oss för tidigt, att han hade så mycket kvar att ge. Ja precis de orden man själv tänkt så många gånger efter olyckan.
Men som hon även sa "att vi får glädjas åt våra minnen och stunder vi haft tillsammans med vår vän"
Så sant, det tänker jag göra.

Väl ute ur kyrkan så lättade tårarna i alla fall och det var dags att hedra kocken ytterligare med en salut. Det är en självklarhet och inte minst när det gäller honom, våran skjutglada kamrat. Det blev en fantastik salut och därefter en av hans favoriter, bensinbomben. En rökfylld smäll som när den blir lyckad bildar en stor svart rökring och lyfter upp mot skyn. Jag såg den länge och tänkte, nu far hans själ som förvisso är allt annat än svart men i alla fall lika varm och fin som rökbomben, upp mot skyn. Upp till den värld där bara våran fantasi kan tala om för oss hur den ser ut. Vi har nog alla olika tankar om den världen men i kockens fall är vi nog eniga om att han kommer till en westernstad där alla westernlegender och westernvänner väntar på honom. Där de med glädje tar emot denna man och de kommer allt annat än sörja där. Vi andra får stanna kvar här nere och försöka göra det bästa av tiden. Kockens bamsekramar lär vi få ta del av sedan, när det är våran tur. Trots att jag längtar efter hans kramar så hoppas jag att det dröjer länge tills dess.
Vila i frid kära vän!

Jag tänker inte skriva om senaste veckans debatt om pepparkakor, traditioner och Kalle Anka. Jag tänker inte yttra min fasa över de rasistiska åsikter jag läst lite överallt det sista.

Men när jag på flera ställen läst om folk som faktiskt anser sin jul förstörd pga att 3 sekunder i Kalle Anka tas bort så måste jag ändå försöka att tina upp lite frusna hjärtan. Försöka få folk att iallafall fundera över vad julen är för dem. Är det bara Kalle Anka? Om så är fallet så har ni nog inte mycket jul att få förstörd.

För ett tag sedan skrev jag om en vän som avled i en olycka. Hans familjs jul är förstörd, jag har vänner som förlorat barn och som skulle haft ett barn dela julen med men nu måste de istället sakna dem. Jag har vänner som är sjuka i cancer och inte kommer orka fira julen. Det finns de som precis blivit arbetslösa och inte har råd att fira julen på samma sätt som de brukar, det finns hemlösa och fattiga här i landet.
Jag kommer själv sakna min pappa i jul och jag kan inte skriva och klaga hos någon för att han togs ifrån mig.
Jag kan inte skicka ett argt inlägg till SVT eller någonstans att min jul är förstörd, jag kan inte klaga på någon att min tradition för alltid har ändrats.

Jag är glad över att jag kan fira julen med min familj, min mamma, min syster med familj och min bror som kommer från tyskland med sin familj. Vi har råd med mat på bordet och vi har råd att ge barnen julklappar.
Kalle Anka är ett inslag vi kommer se men det betyder inte allt.
Jag har allt jag behöver med eller utan Kalle Anka.

Alla som saknar nära och kära,alla som är sjuka, uteliggare och de som inte har råd med julen finns med mig i mina tankar och jag har inte hört någon av dem klaga över att julen är förstörd. De försöker så gott det går att acceptera det som hänt, att överleva ändå.

Det borde alla med frusna hjärtan också försöka göra.
Då kanske även ni får en riktigt bra jul!

Just nu sitter jag i min saloon och har precis delat en stund med 100-tals andra runt om i hela Sverige.
En sorgsen stund, en minnestund.
Jag har framför mig ett altare med en cowboyhatt, ros, revolver, krutpåsar, ett strumpeband, ett kort på vännerna i peacemakers westernshow och ett hjärta av värmeljus.
Ikväll 19:00 var vi många många över hela landet som tände ljus för våran älskade vän Lennart Larsson även kallad kocken som omkom i en tragisk bilolycka natten till igår.

Sakerna på bordet är saker jag förknippar med honom, ljusen symboliserar vänskapen och värmen. Ljusen skiner för honom, hans familj och alla mina westernvänner som jag skulle vilja vara nära nu.
Ända sedan telefonsamtalet jag fick av mamma igår morse så har han och alla vännerna funnits i mina tankar hela tiden.
Ännu en gång blir jag påmind om att aldrig ta någon förgiven, att ta vara på de man älskar och uppskatta det jag har.

Jag träffade inte kocken varje dag och vi pratade heller inte varje dag men de stunderna vi hade ute på alla westernevenemang är oförglömliga.
Några nyårsaftnar och andra trevliga stunder utanför westernlivet är också oförglömliga.
Vännerna i Peacemakers och alla andra westernvänner som är utspridda i hela landet finns i mina tankar även på vintern. Man saknar och man längtar.
Jag vet att jag alltid kan ringa och att jag alltid är välkommen när jag har vägarna förbi. Man tror att de alltid ska finnas där och att vi snart ses igen....
Men plötsligt rycks någon bort, plötsligt förändras allt.
Det är då man inser att man borde tittat in när man var nära eller att man skulle ringt medan man kunde.

Kocken ringde då och då bara för att höra hur det var, vad vi gjorde och för att prata. Jag kommer sakna de samtalen nu. Jag kommer sakna hans bamsekramar när vi ses och jag kommer sakna hans omtanke och hans förmåga att liva upp saker och ting. Han var full av energi och hyss, han var full av värme.

När jag för några år sedan körde av vägen då jag var påväg till ett westernevenemang i Holmsveden så var det ingen tvekan om att kocken ställde upp att köra Roger till olycksplatsen. Kocken ville vara vid min och Andrés sida och det var en självklarhet för honom att han satt långt in på natten med mig, Roger och André på Gävle sjukhus.
Det gick bra för både mig och André men jag var hemskt chockad och ledsen så jag behövde sällskapet mer än någonsin.
Kvällen därpå såg jag kocken sitta och gråta och när jag frågade varför så svarade han:
- jag tänker på vad som kunde hänt er och det gör mig ledsen.

Nu är det jag som sitter här och tänker på det som faktiskt hände honom. Nu är det jag som gråter för att hans bilolycka tog hans liv.
Det han grät över då han tänkte på vad som kunde hänt mig och André, just det hände honom!

Jag kan fortfarande inte förstå och jag undrar hur det kommer kännas till sommaren när vi ska leva westernliv och kocken inte finns med oss.
Han är djupt saknad av så många, nästan alla visste vem han var och vi har alla massor av minnen av honom.
Han är underbar och älskad av alla!
Vila i frid älskade vän!

Efter ett ganska långt uppehåll i bloggen är jag nu tillbaka, tillbaka till vardagen och tillbaka till verkligheten.

Nja inte riktigt ännu för jag har några dagar kvar av semestern, några dagar kvar att njuta av ledigheten.

Med blandade känslor lämnar jag de lata dagarna för visst kan det vara skönt att komma in i de gamla rutinerna igen då helg är helg och vardag är vardag, då man faktiskt ser fram emot helgerna och verkligen tar vara på den ledigheten man har. Man kliver upp på morgonen på vardagarna för att gå till jobbet och kommer hem för att ta vara på kvällarna med familjen.

Men ändå finns där en ångest för att lämna semestern och återgå till det vanliga, en ångest för att behöva kliva upp på morgonen och en ångest för att det är ett helt år kvar tills nästa sommar.

Min semester har som jag skrev i ett tidigare inlägg kanske inte varit full av aktiviteter så som olika nöjesparker och annat men den har varit en tid för återhämtning och njutning. En tid för att träffa vänner, gamla som nya.

Var och en har förgyllt min ledighet på olika sätt och några sitter kvar i minnet och i hjärtat. Det flesta finns uppe i norr och det kommer kanske dröja minst ett helt år tills jag ser dem igen så visst saknar jag dem. 

De finns med i mina tankar och man kan inte låta bli att fundera på vad de gör, hur ser deras vardag ut.

Ja är de lika aktiva på facebook som jag är så vet man i och för sig ganska mycket    men det blir ju inte samma sak som när man ses i verkligheten.

Att skriva något är en sak men hur människan bakom det som skrivs egentligen känner just för tillfället är en annan sak. Jag kan inte finnas för någon som behöver mig på samma sätt om jag inte finns nära och den personen kan heller inte finnas för mig på samma sätt via en dator eller telefon. Det är en enorm skillnad på cybervärlden och verkligheten fast vissa tycks ha svårt att se dessa skillnader.

Vad som skrivs är inte alltid detsamma som andra läser, varje läsare tolkar det på sitt sätt och där är det nog ett problem för mig eftersom jag ofta använder lite ironi och en heldel skämtsamma saker (som många tolkar fel) även om jag också är allvarlig då och då. Som jag brukar säga så är det väl så livet ser ut för oss alla, ibland roligt och ibland tråkigt, livet är inte en dans på rosor för någon. Men folk väljer kanske mest att skriva om det roliga. Så ja trots kontakt på facebook så kommer jag sakna mina gamla och nya vänner som jag träffat under min semester.

Jag säger inte hejdå utan jag säger "på återseende"

Citat ur Disneyfilmen Micke och Molle:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle.

Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!

Vänner för evigt, tänkte jag på idag då jag såg traktorerna utanför kyrkan, det var ju skolavslutning idag och här är det som på många andra ställen en tradition att man åker traktor runt i samhället när man slutar 9:an.

Jag mindes tillbaka då jag själv slutade 9:an och jag skulle efter sommaren börja Judogymnasiet i Frövi, utanför Örebro. Det innebar att jag skulle flytta 30 mil och skulle därför behöva ta farväl av mina vänner den sommaren.

Det finns självklart mer än en vän som betytt väldigt mycket för mig i min ungdom men just detta inlägg kommer handla om en av dem. En vän som funnits i mitt liv sedan jag var 14 år och som trots att vi bott på olika ställen den största delen av våra vuxna liv ändå finns kvar i mitt liv, Min kära vän Pia.

Den dagen jag slutade 9:an så stod vi strax utanför matsalen vid skolan och skulle ta farväl, jag skulle nämligen åka till Stockholm över sommarlovet så vi skulle inte ses innan jag flyttade till Frövi.

Vi kramades och grät och jag gav henne en ring som jag hade på mig och i den stunden lovade vi varandra evig vänskap. Det låter jätte barnsligt men det är faktiskt ett väldigt fint minne för mig.

Jag och Pia har gjort så mycket ihop att det skulle krävas en bok för att kunna skriva ner allt men det där med vänner för evigt verkar hålla i sig.  Jag har under våra år som vänner berättat mycket i förtroende för Pia och vad jag vet så har allting stannat hos henne.

Pia fanns där med öppna armar när jag kom hem från Judogymnasiet och hon fanns där på min student, jag var med på hennes året efter min. Vi var på Hultsfredsfestivalen ihop och fick magknip ihop eftersom vi båda vägrade att gå på toaletten under våra dagar i Hultsfred. (Vi hade hört talas om bajsmannen som välte bajamajor)

Pia fanns även där då jag separerade med Isac och hon åkte t.o.m hela vägen från Färgelanda till Stockholm för att stötta mig den sista tiden innan jag flyttade hem. När jag flyttade hem till Färgelanda igen så fanns hon där då jag kände mig ensam och ledsen, hon bodde nästan hos mig den tiden.

Hon var med när jag träffade Andrés pappa och när André var bebis.

Sedan flyttade hon till Kalmar och det tog ett par år innan vi sågs igen men när vi väl gjorde det så var det precis som förr. Vi hade lika mycket att prata om och vi hade lika kul som förr, inget hade förändrats i vår vänskap.

När pappa dog så ringde Pia och sa: -Du vet att jag finns! Och ja jag tror faktiskt att hon skulle komma till mig om jag så ringde mitt i natten, hon skulle lösa det på något vis för det är sådan hon är.

Jag tror faktiskt jag skulle kunna ringa henne även om jag hade behövt henne idag, hon hade gjort allt hon hade kunnat för att finnas för mig.

Hon bor i Norrköping nu så vi träffas inte så ofta som jag hade önskat och ja man är dålig på att ta sig tiden att hälsa på även om man säger att nu måste vi. Men trots det så vet jag att hon finns och jag vet att när vi väl ses så kommer det vara som förr. Vissa vänner är det ju så med, man behöver inte träffas så ofta, man är vänner ändå på något vis. När man väl ses så känns det helt naturligt och inte alls som om man varit ifrån varandra i flera år.

Man är vänner för evigt helt enkelt!

Om Pia läser detta så kommer hon få en liten rynka mellan ögonen och snyfta och skulle jag sitta bredvid henne så hade hon kramat mig och sagt något i stil med: "åh gumman vad fiiiiint, jag älskar dig"

Hon är nämligen lika känslig som mig, vi har suttit och gråtit till många filmer, ja t.o.m lilla grisen Babe.

Vänner för evigt Pia!

Denna veckan har det både varit nationaldag och student vilket självklart får mig att minnas den 6 Juni 1996 då jag själv tog studenten. Att det även var nationaldag var inget jag tänkte på, det enda som fanns i mitt huvud var att jag äntligen var fri från skolan. Nu fanns det inget som band mig här hemma längre utan jag kunde uppfylla min dröm om att flytta till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille Isac.

Vi hade varit ett par sedan i slutet av 7:an så det var ju några år vi hade bakom oss. De första åren pendlade vi och jag trivdes som fisken i havet då jag var i Stockholm på helger och lov, jag var fast besluten om att vi skulle bo där när jag tagit studenten. Isac flyttade ner till mig efter sin student och hela tiden pratade vi om hur det skulle bli då vi äntligen kunde bo i Stockholm, något annat fanns inte i planerna.

Men före dess var det ju studenten då och det var en vacker dag med sol och värme.

Den började som för många andra med champangefrukost med klasskompisarna och sedan var det dags för utsläpp. Mina vänner, släkt och familj fanns där den dagen, ja t.o.m min judotränare Tommy och tränarkompisen Linda var där. Det var en fantastisk dag som jag alltid vill minnas, det var nu livet skulle börja på riktigt.

Helgen efter studenten åkte jag, Isac, min klasskompis Theres och hennes kille Jonas till Danmark.

Det skulle bli en avskedsresa och vi hade planerat för detta ett bra tag så vi var självklart eld och lågor när vi for iväg mot Aalborg i Danmark.

Vi kom fram till Hotellet och ja det såg ju inte riktigt ut som på bilden men det gjorde inte så mycket för vi skulle ju ändå bara sova där. Jag gick fram och skulle checka in då hon i receptionen sa något på danska till mig, jag skrattade och eftersom mina resekamrater trodde att jag förstod danska så skrattade de också för hon sa ju säkert något kul. När de frågade vad hon sa svarade jag: -jag vet inte och fortsatte skratta.

De undrade ju självklart varför jag stod och skrattade då jag inte ens visste vad hon sa och jag fick förklarat att det lät så kul när hon pratade så jag kunde inte hålla mig.

Ja så började denna helg och vi fick fram att hon i receptionen försökt förklara för mig att rummen inte var klara så vi skulle få vänta en stund.

När vi tillsist fick rummen och kom in i dem så såg vi varför våran resa var så billig, färgen från taket började flagna bort och tapeterna var trasiga, det såg mer ut som ett rum i någon knarkarkvart.

Men som sagt vi skulle ju bara sova där och det fanns ju pool så vi tog med oss champangeflaskorna som stod på rummen och gick ner för att sätta oss alla fyra i poolen och bara slappa efter resan och efter detta skulle vi göra stan.

Vi gick återigen till damen i receptionen och bad om nyckeln in till poolen, hon tittade lite konstigt på oss och sa att vi bara fick bada 1 timme. Det räckte gott och väl tyckte vi och gick in till poolen, tittade konstigt på varandra och började skratta hysteriskt då vi såg att det var ett hörnbadkar som man fyller på med vatten och trycker på en knapp så bubblorna börjar, 2 pers fick ju plats iallafall så jag och Theres hoppade i.

Champangen hoppade vi över och vi gick ganska snabbt ur badkaret eftersom det började lukta bränt och blev en svart fläck på väggen.

Då konstaterade vi att vi nog skulle skippa solariet som skulle finnas på hotellet, vi drar på stan helt enkelt!

Därefter blev faktiskt helgen en riktigt trevlig upplevelse med krogrunda och tivoli dagen därpå.

Trots starten så blev det ju bättre tillslut och idag minns jag det med ett leende på läpparna.

När vi kom till Uddevalla så var det dags att ta farväl för nu var det snart dags för mig och Isac att uppfylla våran dröm och flytta till Stockholm.

Det var med en stor glädje jag vinkade hejdå till mamma och pappa då flyttlaset skulle gå upp till Stockholm och det var en enorm känsla att få flytta in i våran lägenhet i Hagsätra. Det skulle bli ett tillfälligt boende tills vi hittade något närmre stan.

Första tiden var bara massa lycka och glädje men efter ett tag så började jag få hemlängtan, Isac jobbade mycket och jag satt mest ensam hemma på dagarna. Jag hade tröttnat på att åka in till stan och gå runt ensam, jag hade tröttnat på att inte våga gå ut efter klockan 18. För att komma till tunnelbanan var man nämligen tvungen att gå igenom en tunnel där det alltid satt massa konstiga människor så jag vågade inte gå där själv.

Jag hade också tröttnat på att folk tittade konstigt på mig då jag i den lilla mataffären som låg ganska nära oss gick och sa hej till alla för det var så man gjorde hemma i Färgelanda.

Jag hade pga allt detta även börjat fundera på om jag verkligen skulle vilja bo i Stockholm resten av livet, ville jag uppfostra barn där? Var jag tillräckligt kär fortfarande?

Svaret blev tillslut nej och det var ett stort steg att bryta upp med Isac som hade varit en del av mitt liv sedan 6 år tillbaka. Hela min ungdomstid var förknippat med Isac och det är klart att det inte var ett lätt beslut att flytta hem igen men så blev det. När sommaren var över så började mitt nya liv, kärleken var över, skolan var över, jag hade kastat mig ut i en helt ny värld som jag inte visste någonting om, jag befann mig nu i en stor ovisshet, vad ska hända nu?

Men den sommaren 1996 är ändå en sommar som jag aldrig kommer att glömma, den sommaren fick mig att stå på egna ben och den sommaren var mitt första steg ut i vuxenlivet. Det var tufft och är förmodligen likadan för alla som tar studenten, som har drömmar om vad man ska göra efter skolan och för alla som kanske känner ovisshet inför detta steget. Vad händer nu?

Jag tror vi alla har längtat efter den där tiden då skolan är över, den dagen då man tar studenten och jag tror vi alla efter den dagen ändå känt lite rädsla, för vad kommer hända nu? vem är jag utan skolan?

Den sommaren 1996 fattade jag ett beslut som raserade alla mina drömmar om vad jag skulle göra efter studenten, jag hade ingen reservplan, jag hade aldrig tänkt i några andra banor.

Men det är ändå endel av orsaken till att jag är den jag är idag, vem hade jag varit annars?

Jag ångrar ingenting och jag skulle nog göra om samma sak om jag fick spola tillbaka tiden för jag är glad för den jag är idag, jag är lycklig för det jag har och hur mitt liv sett ut efter studenten, jag skulle inte göra något annorlunda.

Livets väg  (skriven av mig)

Vägen i livet är inte en enda rak nedförsbacke, för livets väg är inte alltid lätt att gå,

Livet är inte bara ett enkelt prov där man har facit som svar för ibland finns det inga svar att få.

Det kommer dagar då vi måste göra olika val, ett val som kanske ändrar våra liv,

ett val som är svårt att ta, ett val som innebär ett jätte kliv.

Hur rak din väg genom livet ändå verkar vara så kan det komma en väg som delar sig,

det finns ingen annan som kan fatta ett beslut, det finns ingen som kan välja åt dig.

Det kan hända att du går vilse ibland, det kan hända att du går åt fel håll,

även om du har karta och kompass så har du ingen koll.

Den vägen du tänkt att gå visar sig vara helt fel,

då måste du följa ditt hjärta för att du tillslut ska kunna känna dig hel.

.