Allting har ett slut och mina 14 dagars ledighet är inget undantag, sista dagen imorgon och sedan tillbaka till vardagen. Julen och nyår tillhör nu det förflutna, imorgon packar jag ned pyntet och ställer det i förrådet tills första advent återigen knackar på min dörr.
På måndag är det jobb som gäller och man förväntas vara inne i de gamla rutinerna och vanorna.....
Vilket jag egentligen inte har något emot men jag har svårt att komma in i det den första veckan. Det är så oerhört svårt att ta sig upp på morgonen. Samtidigt som jag lider lite av denna ångest så känns det skönt att komma igång igen.
Snart är det ju dessutom dags att göra ett nytt försök att bli gravid, snart ska vi få sätta in ett av våra frysta ägg.
Ja förutsatt att något av dem klarar upptiningen. Årets första dröm ska få en chans att uppfyllas. Det blir nog första veckan i Februari och jag ger inte upp den drömmen ännu, jag har väntat på att få den uppfylld i 2 år nu i Januari.
Jag vet inte hur jag kommer reagera på ytterligare ett negativt resultat och jag vet inte hur jag kommer reagera om jag någon dag måste ge upp drömmen. Likaså vet jag inte vad jag ska drömma om ifall den till min glädje uppfylls.

Drömmar måste man väl ändå ha? Jag menar livet går väl ut på att drömma om något, längta, hoppas och tro på något. Vad händer om drömmarna tar slut? Slutar man leva då? Hur gör man om man i brist på fantasi och energi inte längre kan finna nya drömmar?

Jag har vad jag vet alltid drömt och hoppats på något. När jag var liten handlade mest om Judokarriären och skolan. Senare blev det mycket om framtiden, kärleken, jobb och hur man ville att livet skulle se ut.
De drömmarna har jag mer eller mindre uppfyllt, jag känner mig iallafall mer än nöjd med livet jag lever.
Jag har fortfarande några drömmar kvar så än går jag inte tomhänt. Den största är ju barn såklart och sedan handlar det mest om att skriva och kanske om jobb också.
Ja jag hinner nog finna fler drömmar innan jag uppfyllt de jag har.

För visst har vi väl alltid något att drömma om, visst har vi väl alltid något att hoppas på och sträva efter?
Alla har väl ändå ett kall här i livet, någon form av uppgift att utföra och en anledning att finnas.
Kanske har inte alla funnit den och många har nog inte möjligheten att uppfylla sina drömmar, alla har kanske inte chansen att komma på sin anledning att leva.
Jag inser hur lyckligt lottad jag är som fortfarande drömmer, hoppas och tror, jag vill aldrig tappa den glädjen och lusten att drömma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...