Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - Tisdag 6 nov 00:30

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. 
Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna.....
Kanske känns det till och med bäst just då när den plötsligt blossar upp igen.
Ibland tar det längre tid men när den får rikligt med tändvätska blandat med lite medvind så blir den stark.

Precis så känns det nu efter helgens tränarutbildning som jag genomförde tillsammans med 4 klubbkamrater.
Man får ut så mycket av att åka iväg på sådant, inte bara utbildning utan det är gemenskap och massa peptalk.
Jag har alltid varit den som tycker att det finns så många andra som är bättre på det jag gör än vad jag själv är. Det spelar nog ingen roll vad det gäller och det är något jag behöver jobba med.

När det gäller att vara tränare så fick jag mycket klart för mig precis som jag skrivit om i ett tidigare inlägg att man inte alls måste vara den som är allra bäst på alla tekniker för att ta den rollen. Jag ska vara den som bygger grunden och visar vägen till de mål som adepterna har. Det spelar ingen roll hur mycket teknik eller kunskap man har om man inte har alla de där andra pusselbitarna som behövs för att lägga hela pusslet.
Jag vet att jag faktiskt har de där viktiga pusselbitarna där jag faktiskt kan lägga grunden för motivet, jag kan se vad pusslet ska föreställa och just den biten är jag bra på.
Att motivera, inspirera, hitta lösningar och framförallt att söka efter de där bitarna som jag själv kanske inte alltid har.
Saknar jag några bitar så finns dem runt omkring mig, det är bara att söka dem där de finns. Att erkänna sina brister och att våga be om hjälp är en stark egenskap som inte alla har.

Detta pratade jag om med en av ledarna i helgen och jag fick svaret att många tror att man inte kan skapa talanger för att man är en liten klubb men det handlar inte om att jag nödvändigtvis ska träna eliterna, jag ska ge dem möjlighet till att bli eliter eller vad de nu kan tänkas ha för mål.
Den dagen man känner att man inte räcker till så ska jag visa dem vägen vidare, jag ska leta upp de där sista pusselbitarna som behövs för att pusslet ska bli komplett och jag ska peppa dem att vilja kämpa för de där sista bitarna som behövs. De ska inte ge upp för att jag är för stolt för att skicka dem vidare.
När mina bitar på pusslet är slut så tar de som har resten av bitarna över och jag kan börja att lägga grunden för ett nytt pussel.

Jag har dessutom insett I helgen att det finns massor av möjligheter att samla på mig fler bitar för att hela tiden kunna bygga större och större pussel.
Det är ju just de där nya bitarna man samlar på sig som gör att man hela tiden håller den där lågan brinnande, det är ofta de nya bitarna som är så roliga att sätta på plats och får en att inte sluta.

I helgen samlade jag på mig några till och jag fick tips om vart jag kan hitta ännu fler när jag behöver dem.
Nu kan jag börja sträva mot mitt mål att kunna lägga pussel med ännu fler bitar.

Av Rose-Marie - Måndag 22 okt 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.
Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och läger, alltid med god sammanhållning.
Ofta åkte vi tåg och minnena från den tiden finns kvar som en tid av glädje och gemenskap.
Jag har lärt mig mycket av den tiden så som geografi, hur man åker tåg, laganda och att hjälpa och stötta varandra.
Jag inser att det var mycket på grund av det som man faktiskt tyckte det var roligt och det är nog en av flera anledningar till att man stannade kvar när det kändes motigt ibland.
Den där gemenskapen och vänskapen som man fått genom Judon, inte bara inom klubben utan även från andra klubbar runt om i landet, många av dem ser man ute på tävlingar och läger än idag.

Detta är något som jag idag som ledare vill kunna ge till ungdomarna som jag har äran att leda, jag vill att även de en dag om många år ska kunna minnas tillbaka på sin Judo tid så som jag gör nu.
Att även de en dag har alla dessa upplevelser i sin ryggsäck och kanske kommer några av dem själva att vara ledare och ge sina adepter liknande upplevelser och minnen.

I helgen tog jag därför tillsammans med min syster med de 6 ungdomstjejerna i gruppen till Göteborg.
Vi åkte tåg och väl i Göteborg startade vi med ett möte där vi bla pratade om mens i samband med träning och hur vi i klubben kan arbeta för att ämnet ska bli mindre tabubelagt. Ett ämne som ingen pratade om på min tid men som för mig och kanske många andra tjejer var ett problem då det fanns så mycket oro kring det där att ha mens och vit dräkt. Många gånger kunde fokuset hamna på oron över att blöda igenom när det i själva verket borde legat på tävlingen eller träningen.
Det hände till och med att jag avstod både träning och tävling på grund av mensen. Därför tycker jag att det är ett viktigt ämne och tjejerna verkar hålla med mig där.
Efter vårt möte tog vi spårvagn till Prioritet Serneke Arena där vi skulle äta lunch och checka in på våra hotellrum.

På min tid var det ett hårt golv i en gymnastiksal som gällde men det hade också sin charm.

Kvällen tillbringade vi på Liseberg där det just nu är Halloween tema.
Eftersom säkerheten är oerhört viktig i sådana här sammanhang så såg vi till att hela tiden hålla ihop och att ta taxi tillbaka till hotellet var en självklarhet.
Som ledare bär man ett stort ansvar när man tar med ungdomarna ut så här, som förälder vill man också veta att säkerheten just är en viktig sak för oss ledare.
Det inser jag ju själv nu när jag har barn men när jag var ungdom tänkte jag nog inte så.
Det är först nu som jag förstår vilket ansvar vår tränare Tommy faktiskt tog på den tiden och då ska man veta att han då var hälften så gammal som jag är idag.

Till min glädje denna helg så tror jag att även taxifärden kommer bli ett inslag som tjejerna kommer att minnas, det visade sig att vår taxibuss var inredd som en limousin med rökmaskin, discoljus och ljudanläggning så färden hem blev verkligen en upplevelse.
Våra hotellrum var fantastiska och det fanns gott om utrymme för att samlas allihop för lite eftersnack innan det var dags att säga god natt.
Den biten är också viktig, att man får tid att bara sitta och prata, fnissa och varva ner.

Dagen därpå var bokad för träning,
2 stycken 2 timmars pass ledda av vår svenska världsstjärna Anna Bernholm.
En tjej som var ganska okänd för våra ungdomar som inte varit ute på sådant här tidigare. Men man märkte tydligt att de såg upp till henne, så fort hon gick förbi så körde de lite extra hårt och när chansen för en bild kom så rusade de allihop fram för att få synas på en bild tillsammans med Anna.
När dessutom chansen att få prata lite med henne kom så var de fulla av frågor och flera av dem sken upp när hon berättade att hon minsann varit i Färgelanda och tävlat i Judodraget.
-Hon har varit i Färgelanda!
Att några av tjejerna dessutom själva nyss deltagit i just Judodraget, som vi i år drog igång igen efter några års uppehåll, var ju extra kul.

När träningen var över så var vi så där Goa och trötta allihop, det var dags för tåget hem och jag minns själv att man inte alls var lika energifull på hemvägen som när man åkte till ett läger eller tävling. Många nya intryck och ett intensivt dygn tar på krafterna lika mycket som träningen gör.
Samtidigt som man tycker det är kul att åka iväg så är det en skön känsla att komma hem.

För några av tjejerna var detta första gången de åkte tåg, första gången de bodde på hotell, första gången de var på läger utanför klubben, första gången på Halloween på Liseberg....
Jag måste medge att det är en härlig känsla att veta att jag tillsammans med min syster denna helgen förmodligen har gett dem ett minne som de kommer ha med sig väldigt länge, kanske till och med hela livet för jag minns ju mina sådana här resor med klubben från när jag var i deras ålder.
Jag vet själv hur tacksam jag är att Tommy faktiskt tog all den tiden som han gjorde för att följa med oss, för att ge oss minnen som vi burit med oss under hela vår uppväxt, minnen som fortfarande finns kvar.

Jag hoppas att denna helgen kommer Att vara just ett sådant minne för dem och att vi kommer få fler tillfällen att skapa ännu mer sådana här upplevelser.

En tågresa för många många år sedan när vi åkte till Lund på Lugi Camp

Coachen Tommy som alltid fanns där

Jag, Marlene och Johanna går mot bollhuset i Lund från tåget

Från helgens tjejresa, förväntansfulla tjejer väntar på Tåget till Göteborg

på väg till Göteborg, för några är detta deras första tågresa

Tillsammans kan vi bryta menstabut

lunch

Liseberg

För några är detta den allra första hotellfrukosten

En bild med världsstjärnan Anna Bernholm.

(bilden är klippt då det även var med barn från andra klubbar som jag inte vet om jag får dela)

Vårat härliga gäng efter 4 timmars träning på deras allra första Judoläger utanför klubben

Alla deltagare på lägret, vi finns där någonstans :-)

Av Rose-Marie - Söndag 23 sept 19:31

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.
Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan.
Det är väl rätt sällan som man egentligen har lust innan man väl är på träningen.

Jag behöver utmaningar och jag behöver motivation, därför anmälde jag mig till en tävling som blev en tävling till som senare ledde till att min plan blev att börja tävla inom veteran.
Jag har skrivit om det tidigare, om hur gemenskapen och allt runt veteranverksamheten skapade en lust att få vara delaktig.
Det blev en intensiv period med träning och tävling, intensiv för en som inte är elit så att säga.
Det blev ett deltagande i veteran EM, ett SM-guld och en tredje plats i NM men sedan tog det slut, kroppen tog slut och jag insåg att varken knän eller ryggen fixar det där med tävling. Att inte kunna gå all in gjorde att jag slog bort tankarna på tävling.

Kanske skulle jag sluta helt med Judon men samtidigt är Judon en del av mig och de är så många människor inom sporten som har blivit mina vänner. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med.

Jag fick frågan om att delta i Judoförbundets K.U.L projekt, K.U.L som stod för karriär, utveckling och ledarskap....
Jag gör varken karriär, utvecklas eller är någon ledare tänkte jag och sa först nej.
Men med lite eftertanke så tänkte jag att det kanske kunde leda mig in i något som jag inte vet att jag vill göra, kanske kunde jag hitta en plats i Judon utanför tävlingsmattan.
Nyfikenheten och min "kärlek" till sporten tog över så jag gick utbildningen ändå.

Efter varje tillfälle skapades mer och mer nyfikenhet i mig, jag inspirerades och fick verkligen möjligheten att fundera på vad jag faktiskt ville göra.
I klubben fanns ett behov av utveckling och vi hade så många trådar som vi drog i men alla var så upptagna med allt de redan gjorde att man inte riktigt vågade ta på sig mer.
Jag tänkte att all den tid som jag tidigare la på träning och tävling för egen del faktiskt skulle vara massa tid över för mig nu när jag inte skulle tävla.
Varför inte ge den tiden till klubben där den faktiskt behövdes.
Kanske kan jag ge tillbaka av allt jag själv har fått under alla år.
Kanske behövdes jag ändå????

Jag sprudlade av idéer och det är ju så att när någon kommer med massa idéer i en verksamhet där alla redan har mer än nog så kan det lätt hamna i högen för "vi ska fundera på detta" 
Men om jag själv tog tag i mina idéer så skulle det kunna genomföras utan att belasta andra alltför mycket.
Men samtidigt så fanns det där tvivlet "kan jag detta" "är jag rätt person"
Jag ville tex starta en ny grupp, en fortsättningsgrupp för de ungdomar som anser att de står och stampar på samma ställe.
En grupp där man kan utvecklas oavsett om man vill tävla eller inte.
I K.U.L projektet lärde vi oss att det fanns så mycket inom Judon, det finns så många vägar att gå.
Man kan vara tävlingsledare, tränare, domare, arbeta i styrelsen, ta bälten....
Ja vägarna är många men ofta något som man aldrig riktigt ger ungdomarna chansen att få prova.
Jag vet inte varför men kanske tror vi inte att de vill, kanske tror vi att alla vill bli bäst på tävlingsmattan.

Kanske tänker vi bara inte på att fråga dem.

Jag har sedan i våras varit ledare för gruppen som jag planerade att starta och när man frågar ungdomarna vad de vill göra så inser man vilken bredd av olika intressen det finns i en och samma grupp.
Vi har många tänkbara ledare för framtiden, vi har några som är nyfikna på att döma, jobba i styrelsen och andra saker som de kanske aldrig tänkt på tidigare.
Precis som att jag aldrig sett mig själv som annat än en tävlingsjudoka.
Jag har aldrig sett mig själv som en ledare, jag har aldrig trott att mina kunskaper är bra nog för att lära ut dem till andra.
Min judo sitter i huvudet och att förmedla den på ett bra sätt är kanske inte min starkaste sida.

Men att vara ledare handlar om så mycket mer, att se hur man på bästa sätt kan lära eleverna det som behövs, att erkänna för sig själv när man behöver ta reda på saker eller kanske bjuda in andra tränare i de fall man själv brister. Det handlar om att planera för att träningen ska ge eleverna den kunskap de behöver.
Att leda en grupp handlar också mycket om att inspirera, stötta och motivera.
Att möta och se varje individ och låta dem få prova sina vingar så att även dem ska kunna hitta sin väg.
Min uppgift är inte att skapa världsmästare på tävlingsmattan, min uppgift är att ge alla en möjlighet till att kunna bli precis det de vill bli, min uppgift är att ge dem verktygen och förutsättningarna för att hålla liv i sina drömmar och att tro på dem för att de ska kunna nå sina mål.

Dessutom ger det mig så mycket tillbaka och jag lär mig saker hela tiden genom att leda denna gruppen.
Jag har nya mål inom Judon nu som jag aldrig tidigare haft, jag ska klättra på trappan för utbildningarna inom ledarskapet och jag vill lära mig saker för att kunna vara just den där ledaren som jag gärna vill vara.

Någon sa en gång:
"tänk dig att det där barnet som kommer på sin första Judoträning kan vara framtidens världsmästare"

Jag tänker att det där barnet som kommer på sin första träning kommer att kunna bli precis vad han eller hon vill inom Judon så länge jag som ledare ger detta barn möjligheten till det.

Av Rose-Marie - Fredag 3 aug 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta.
En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förmodligen ville ut och leka. Han hette Erik.

I samma stund hade polisen fått larm om en farlig man som hade hotat sin fd flickvän och som man befarade var på väg hem till henne med ett skjutvapen.
Polisen kände till denne man och jag kan tänka mig att de var inställda på att det kunde bli en allvarlig konfrontation när de kom fram.
Men istället mötte de Erik och utgången vet vi ju.
Vad som skedde där och då vet bara dem och jag gissar att alla inblandade mår skit.
Eriks nära och kära likaså Poliser och deras nära och kära.....

Ingen av dem behöver salt i sina sår....
Ändå kan man inte undgå att se vad folk skriver på sociala medier.
Som mamma mår jag skit av att läsa vad som skrivs om Eriks föräldrar, tänk om det gällde mig.
Att folk bara kan sitta där och fråga varför inte föräldrarna hade mer koll när man har en son med så gravt funktionshinder?
Hur kunde de köpa en leksakspistol?
Varför köper man det till sina barn?

Själv undrar jag hur man kan med att sitta och skriva så offentligt när man vet att någon sörjer, någon som förmodligen klandrar sig själv och som mår än sämre av att läsa sådant.
Mamman har gett intervjuer där hon berättar att hon inte kan undvika allt som skrivs.
Har folk ingen empati alls? Är de inte medvetna om att dessa människor finns på riktigt?
Skulle de kunna konfrontera Eriks föräldrar Face to Face?

Min familjs hobby är att leva westernliv.
André har alltid varit med, han är uppväxt med det. Han är 19 år idag och har både piska och en replika, det finns väl inte i vår värld att något sådant här skulle hända men så var det säkert för Eriks föräldrar också.
Lille Tristan är också cowboy när vi är ute på westernevenemang.
Men ska vi verkligen sluta leva för att saker kan ske?
Ska alla sluta med sina hobbysar för att undvika det som aldrig någonsin borde kunna ske?
Jag skulle behöva packa in barnen i bubbelplast om jag ska vara så försiktig att mina barn aldrig skulle kunna skadas och även då skulle någon klandra mig om något hände dem, hur kunde jag vara så dum att packa in barnen i plast. *ironi*

Sedan har vi poliserna som får sin känga av dem som tycker sig kunna få skriva ut sitt hat mot dem.
Ord som de förmodligen aldrig skulle säga till de berörda poliserna om de möttes.

Man kan tycka att de borde sett att det var en snäll kille, att det inte borde finnas leksaksvapen och ja jag kanske är dum som förälder som tar med mina barn och leker cowboy.
Men vi får inte glömma att detta är en helt otrolig och tragisk händelse som verkat ske av helt otroliga osannolika sammanträffanden.

Vi får inte glömma att det finns riktiga människor inblandade i detta, människor som har känslor och som mår skit nu.
Ingen av dem behöver vår skit just nu.

Skriv inte saker som ni inte rakryggat kan stå upp inför dessa människor och säga till dem.
Se deras sorg, se deras smärta, möt deras ångest och tala om för dem det ni skriver.
Jag tror inte så många skulle ha gjort det.

Det som inte borde kunna hända har hänt och vi kan inte ändra på det.

Mina tankar går till samtliga inblandade

Av Rose-Marie - Söndag 13 maj 21:01

Ibland är det svårt att få till de där viktiga träffarna för att bara prata om saker som man behöver prata om Face to Face.
Det blir alltför ofta genom Messenger numera och jag är flitig användare av "Messengermöten", det är i och för sig bra men inte alls samma sak som att ses.
Man misstolkar lätt text och framförallt ser man inte uttrycken hos dem man skriver med.

Men Idag fick vi till en sådan träff jag och min coach/mentor Tommy Widekärr.
Vi hade stämt träff och jag skulle möta upp honom hemma hos honom.
Han stod där utanför och väntade på mig för en promenad med peptalk så som vi gjort ett par gånger inför mina tävlingar tidigare år.
Idag blev det en timme och vi hade nog samtalsämne för några timmar till men vi fick ändå sagt det vi just nu behövde.

Idag handlade det inte om någon tävlingssatsning utan om ledarskap och även om att resa sig när man faller.
Att inte ge upp och om att hitta balansen i det man vill göra.
Tommy har förmågan att lyfta mig och gör så även nu när det inte handlar om någon tävlingssatsning.

Promenaden var nog nyttig för oss båda och tänk vad lätt det går att förena nytta med nöje. Istället för att sitta i soffan med Messenger som ändå upptar ens tid fast man inte tänker på det så kan man använda den tiden till att röra sig och samtala på samma gång.

Vädret var fantastiskt och jag kände mig precis som inför mina tävlingar taggad när vi sagt hejdå.
Så taggad att jag faktiskt joggade hem, inte någon lång bit men jag kände mig bara så där lätt och energifull.
Det var länge sedan jag kände så.....

Tommy stod och väntade

Inte långt men jag joggade

Nöjd

Av Rose-Marie - Onsdag 11 april 22:13

Kära pappa
Ibland händer det att jag börjar plocka i en låda med saker som jag inte riktigt vet varför jag har sparat.
Saker som bara blivit kvar varje gång jag tittat i lådan, så även idag.
Jag plockar upp dem funderar en stund och sedan hamnar dem av okänd anledning tillbaka ner i lådan igen.
Kanske för att en del av sakerna är från dig, sådant som du en gång har sparat och kanske har även du frågat dig varför.

Men vissa saker är bra, pärmen med alla papper tex en del är dock skräp så som kvitton och annat som bara blivit kvar men där finns papper över historian för huset jag bor i, mitt barndomshem. Papper och ritningar från det att ni köpte det nybyggt,1980, tills idag då även jag har för vana att arkivera allt i pärmen.
Det är något som är gemensamt med dig på något vis, den där pärmen... Du och jag...

Men i lådan ligger också en medlemsbok från LO, att den är kvar är nog bara för att du skrivit i den och för att du aldrig har slängt den. Nu är det en sådan grej som även för mig gång på gång hamnar tillbaka i lådan bara för att. Det är samma i dag, den åker tillbaka.

Ditt Judopass!!! Idag tänker jag att det ska absolut inte ner i lådan igen, det ska självklart finnas på hyllan bland mina Judomedaljer. Att jag ens började Judo beror ju på att du gick där, självklart tillhör ditt pass min Judohistoria, du är en del av den.
Från och med idag hamnar det på judohyllan.

Så kommer jag till de där gamla fotona, foton som gestaltar en del av min historia, anledningen att jag ens finns till är ju bla just det som bilderna visar... Din barndom....
Och det är nu när jag sitter med dessa foton som jag så innerligt önskar att du fanns vid min sida, att vi kunde tittat på dem tillsammans och du kunde berätta om dem.
Vilka är människorna och vilken koppling har vi med dem?
Kanske har du gjort det en gång i tiden men då var jag förmodligen inte tillräckligt intresserad för att lyssna och lägga det på minnet. Något jag idag inte kan förstå, hur kan man vara ointresserad av sin egen historia?
Idag hade jag Kunna ge vad som helst för att få höra dig berätta.
Jag kan säkert få veta mycket genom släktingar som jag har kontakt med och kanske till och med av mamma men det är inte samma sak som om du skulle kunna berätta.

Vad som sker på bilden, hur du upplevde det där och då, för du är med på flera av dem.
Du skulle kunna ge din alldeles egna version om dem så som ingen annan kan.
Jag kommer dock att ta reda på mer, just för att en dag kunna berätta för Tristan och André.

Förmodligen kommer de heller inte vara speciellt intresserade eller lägga min berättelse på minnet men kanske kommer de en dag att sitta precis som jag gör idag. Kanske kommer även de ha en låda med saker vars existens bara finns kvar för att låta minnet leva vidare.
Jag hoppas då att dessa saker är en del av vad deras låda kommer innehålla och jag hoppas då att när de tittat klart så gör de samma val som jag gör nu..... funderar en stund för att sedan stoppa tillbaka det i lådan och låta det ligga där tills nästa gång då jag vill vara lite extra nära dig.

Av Rose-Marie - Söndag 8 april 21:57

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst....
Det är så citatet lyder men jag har för detta blogginlägg valt att byta ut älska mot beröm just för att vi ofta ger varandra och oss själva beröm och klapp på axeln när vi gör bra saker.
Inte minst när det gäller träning och hälsa. Kanske är det också så att man gärna delar med sig av just sådana saker, prestationer inom idrott eller recept på nyttig och god mat tex.
Jag vet med mig att jag gärna berömmer mig själv när jag gjort just sådana saker och jag delar gärna med mig av det.
Däremot är jag inte lika upplysande när jag har sämre stunder.
Det är inte för att jag vill ge sken om att jag alltid mår bra, det är nog ingen som alltid har det bra.
Nej det är mer för att det inte är så motiverande för andra att höra om hur jag mår, jag vill ju inspirera och motivera och inte dra ned folk.

Men kanske är det just i de där sämre stunderna som man själv har mest nytta av att dela med sig, det är då man behöver de där peppande orden och all beröm.
Det är då man behöver få veta att även de där små sakerna man gör har betydelse.
Det är också just vid de stunderna som små prestationer kan vara så mycket större än de sakerna man gör när man mår bra och när man har medvind.
Att springa i en uppförsbacke med medvind och viljestyrka är ju egentligen inte alls en lika stor prestation som att ta sig upp för den där backen i motvind och när man verkligen helst vill slippa.

Jag har haft en lång och tung period, allt annat än förra året vid denna tidpunkten då siktet mot NM var det enda som gällde.
Jag kände mig fokuserad och målmedveten, jag var i bra form både fysiskt och psykiskt. I skrivandets stund så känns det nästan overkligt och jag förstår inte varför.
Jag kan inte begripa hur jag kan vända från allt till nästan inget bara sådär.

Jag skyller på höst och vinter, jag tillåter mig med all rätt att vila, men när vilan mer börjar övergå till att jag gått i ide, när jag har tillåtit mig själv att ta igen mig för länge och när jag inte längre kan skylla på höst eller vinter då känns det inte som att jag bör tillåta mig själv den där vilan längre.

När inte ens solen, ljuset och alla vårtecken får mig att vakna ur idet, då känns det som att det är något helt annat än höst/vinter trötthet och då är det god tid att ta tag i det.
Jag vet att det inte bara är att rycka upp sig, vore det så enkelt så hade ju självklart ingen människa hamnat i sådana här lägen.
Man hade snubblat och sedan rest sig, jag har haft sådana tillfällen också och dem ser jag sällan som några problem.
Men nu känns det som att kroppen ständigt är utsatt för en influensa, den värker, den är trött, ostabil och nedstämd.

Jag är dock av den sorten som anser att man trots allt har ett val att antingen acceptera eller ta tag i saken och försöka gå till botten med problemen för att hitta en orsak.
Jag tänker inte göra valet att acceptera för sist jag gjorde det så gick det så långt att jag till slut hade en övervikt på nästan 30 kilo och så ont i kroppen att jag vissa dagar knappt kunde gå. Då hade jag förvisso haft en lång och jobbig kamp för att bli med barn, vilket är en annan historia som finns att läsa här i bloggen.

I mitt fall kan det ju vara så att min hypotyreos (för låga ämnesomsättning) är grunden till mitt mående då symtomen just är värk, trötthet och allt det där som jag känner av just nu. Det liknas ofta med just hösttrötthet eller utbrändhet.
Åtminstone hoppas jag på att det är så för det är lätt att åtgärda då mina hormonvärden isåfall går att reglera med ändrad dos på min medicin.
Först då kan jag jobba med att ta mig uppåt igen.
Mitt första steg är nu att jag har beställt tid så jag hoppas få ta ett blodprov nästa vecka.
Jag vet också att rörelse och bättre kost påverkar mitt mående avsevärt och nu när vi går mot ljusare tider så är det ju mer lockande att komma igång med promenader vilket jag gjorde med familjen idag.
Tristan 4 år cyklade 6 km utan stödhjul, vi letade vårtecken och fann en hel del.
Sådant gör också att man i alla fall för stunden mår så mycket bättre och det var en prestation för mig att välja detta före soffan, inte minst med tanke på att jag igår gick upp kl 05:30 för att spendera en heldag i Varberg för att se på Färgelanda Judoklubbs duktiga barn när de tävlade.

Judon är också en sådan sak som håller mig igång, inte för att jag kan skryta med några större prestationer där, jag har inte direkt tagit ut mig på de få pass som jag deltagit i men jag har ändå tagit mig till de där passen.
Jag har lagt ner ganska mycket tid på att få igång en Torsdagsgrupp för några av våra barn/ungdomar vilken jag också har hållt några pass för och jag har även varit med som hjälptränare varje onsdag sedan en tid tillbaka.
För min del är det viktigt att ha något som driver mig för att inte hamna alltför långt ner i gropen.
Trots att detta och jobbet är ungefär vad jag känner att jag mäktat med just för tillfället så känner jag för att klappa mig själv på axeln.
Det är just därför som jag tycker att citatet som mitt inlägg började med passar så bra.

"Beröm mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst!"

Av Rose-Marie - Torsdag 5 april 08:45

Med anledning av skolsituationen i Färgelanda Kommun där man inte kan enas om huruvida man ska rusta upp Höjdenskolan, Utöka Valboskolan eller rent av bygga en helt ny skola.
Min personliga åsikt i frågan tänker jag inte diskutera då mina önskemål inte passar alla men jag tror att vi är många som kan skriva under på det jag skriver nedan:


-Jag vet inte.......
Är nog ett av de sämsta svaren man kan få, ovsett vad det gäller men än värre när det gäller svar till barn.
Oavsett om man gillar svaret eller inte så är iallafall ett svar bra mycket bättre än ”Jag vet inte”
Alla som har barn vet att de bubblar av frågor och att frågorna kräver svar, ibland vet man kanske inte alltid svaret och visst barnen ska lära sig att hantera även det.

MEN när ”jag vet inte” blir ett svar på barnens fråga angånde deras skolgång,  när ”jag vet inte" blir ett svar månaderna innan skolavslutning och barnen ska förbereda sig inför nästa årskull, då har vi problem.
Färgelanda Kommun har haft  1 år på sig att ta tag i skolsituationen och diskussionerna kring Höjden och Valbo.
Vi var några föräldrar som var med på ett KF-möte med allmänhetensfrågestund i våras (2017) strax före skolavslutningen då man plötsligt skulle starta upp Höjden redan efter sommaren.
Även då var svaret ”jag vet inte” ett återkommande svar angående barnens skolgång.
Vad man VISSTE var att Höjden var funktionsduglig för att åtminstonde kunna starta upp för förskoleklassen och att man under året skulle renovera så att man kunde ha lågstadiet där.
Det var iallafall vad de svarade oss då .
Föräldrar,barn och personal kunde förbereda sig inför detta och när man väl får ett svar då blir man också lugnare, man kan smälta in tankarna och vänja sig och förbereda inför den förändring som kommer att ske.

NU helt plötsligt, återigen strax före skolavslutning, när man ska förebereda sig som mest inför hösten och barnen är förväntansfulla inför sin nya årskull,då har man snarare gått ett steg bakåt än ett steg framåt. Nu är svaret återigen ”JAG VET INTE”
Barnen som förberett sig på att börja på Höjden ska nu tänka om och ta till sig tanken att de ska vara kvar på Valbo för att sedan ev flytta till Höjden OM MAN HAR LYCKATS LÖSA DET DÅ........
Därefter ska vissa av dem flytta tillbaka till Valbo för att de ska börja 4.an där.
Barnen som rena nu har börjat och går i förskoleklass på Höjden, ja de ska flyttas till Valbo för att kanske något år senare flytta tillbaka till Höjden och därefter flytta till Valbo i 4.an
Låter det rörigt?
Ja fundera då kring hur det känns för barnen och personalen.

Tänk tanken att detta gällde ditt jobb och att du skulle byta arbetsplats efter varje semester och att du dessutom får ett besked ett par månader innan semestern att efter semestern ska du var någon annanstans.
När du frågar din chef vart du ska, svarar denne: ”Jag vet inte”
Svaret får du precis innan din semester börjar.


Mitt uppe i all denna röran och ovissheten undrar man varför barnen verkar stressade och okoncentrerade, varför de inte verkar lära sig det de förväntas att lära sig.
Vi föräldrar påminns ständigt om vår viktiga föräldrarroll och får info om hur vi kan skapa trygga barn, vikten av struktur och rutiner i hemmet och hur vi skapar en lugn och trygg miljö.
Men i detta fallet känner man sig ganska så maktlös och vi kan omöjligt förbereda våra barn för det viktigaste av allt SKOLAN.
För ”VI VET INTE”...........


Nu är det dags att Färgelanda Kommun börjar SAMARBETA, något som vi lär barnen tidigt....
Strunta för ett litet ögonblick i partitillhörigheter, principer och vad det nu må vara som hela tiden bomsar.
Sluta med att hälla bensin på elden och arbeta istället aktivt med att släcka elden på bästa möjliga sätt så att den inte sprider sig. Ta sedan och arbeta med att brandsäkra helt.

Se nu till att barnen får högsta prio för en trygg och bra skolgång.


Jag har sagt det förr och står fast vid det:
Barnen är vår framtid och framtiden ska man satsa på!!!!!

 

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se