Jag blir så less på mig själv för att jag är en "allt eller inget människa"
Jag kan vara igång så länge jag har ett mål och då ger jag verkligen allt för att nå det men när jag sedan tänker att nu ska jag ta det lite lugnare för att söka efter nya mål, ja då lägger jag mig helt ner för att dö ett tag.

Jag kämpade som sjutton i våras inför NM i judo och trots motgångar som ryggvärk och lite annat så tog jag mig till målet, visst det blev inte guld som jag hoppades men en tredjeplats är väl OK.
Jag hade lovat min kropp och min familj att när NM var över så skulle jag ta det lite lugnare ett tag. Men med lite lugnare så hade jag inte tänkt att det skulle bli INGET.
Dock blev det så och det är iofs inte första gången under semestertid men tidigare år har jag iallafall tagit promenader eller en joggingtur då och då.
Nu är det som om min kropp totalt sagt upp sig, likaså min knopp..... Den vill inte!
Ser ingen glädje i det alls.

Men jag tänker inte låta varesig kroppen eller knoppen vinna. Klart att de samarbetar på bästa möjliga sätt för att slippa. Man är lat helt enkelt.
Jag har ont i lederna och jag är trött men jag är inte förlamand, jag är inte döende och det finns de som skulle gjort allt för att kunna träna. Det finns de som skulle tycka att jag både är otacksam och lat som inte tar till vara pä min möjlighet till rörelse.

Jag har inga planer på att tävla i Höst och jag har inga bestämda mål mer än att jag ska ta tag i min lathet. Jag ska inte vinna några priser utan jag ska vinna över mig själv.

Ikväll tog jag första steget genom att motvilligt ta mig till cirkelträningen och känslan efteråt är ju som jag vet alltid helt underbar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...