Inlägg publicerade under kategorin Kärlek och vänskap

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.
Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och läger, alltid med god sammanhållning.
Ofta åkte vi tåg och minnena från den tiden finns kvar som en tid av glädje och gemenskap.
Jag har lärt mig mycket av den tiden så som geografi, hur man åker tåg, laganda och att hjälpa och stötta varandra.
Jag inser att det var mycket på grund av det som man faktiskt tyckte det var roligt och det är nog en av flera anledningar till att man stannade kvar när det kändes motigt ibland.
Den där gemenskapen och vänskapen som man fått genom Judon, inte bara inom klubben utan även från andra klubbar runt om i landet, många av dem ser man ute på tävlingar och läger än idag.

Detta är något som jag idag som ledare vill kunna ge till ungdomarna som jag har äran att leda, jag vill att även de en dag om många år ska kunna minnas tillbaka på sin Judo tid så som jag gör nu.
Att även de en dag har alla dessa upplevelser i sin ryggsäck och kanske kommer några av dem själva att vara ledare och ge sina adepter liknande upplevelser och minnen.

I helgen tog jag därför tillsammans med min syster med de 6 ungdomstjejerna i gruppen till Göteborg.
Vi åkte tåg och väl i Göteborg startade vi med ett möte där vi bla pratade om mens i samband med träning och hur vi i klubben kan arbeta för att ämnet ska bli mindre tabubelagt. Ett ämne som ingen pratade om på min tid men som för mig och kanske många andra tjejer var ett problem då det fanns så mycket oro kring det där att ha mens och vit dräkt. Många gånger kunde fokuset hamna på oron över att blöda igenom när det i själva verket borde legat på tävlingen eller träningen.
Det hände till och med att jag avstod både träning och tävling på grund av mensen. Därför tycker jag att det är ett viktigt ämne och tjejerna verkar hålla med mig där.
Efter vårt möte tog vi spårvagn till Prioritet Serneke Arena där vi skulle äta lunch och checka in på våra hotellrum.

På min tid var det ett hårt golv i en gymnastiksal som gällde men det hade också sin charm.

Kvällen tillbringade vi på Liseberg där det just nu är Halloween tema.
Eftersom säkerheten är oerhört viktig i sådana här sammanhang så såg vi till att hela tiden hålla ihop och att ta taxi tillbaka till hotellet var en självklarhet.
Som ledare bär man ett stort ansvar när man tar med ungdomarna ut så här, som förälder vill man också veta att säkerheten just är en viktig sak för oss ledare.
Det inser jag ju själv nu när jag har barn men när jag var ungdom tänkte jag nog inte så.
Det är först nu som jag förstår vilket ansvar vår tränare Tommy faktiskt tog på den tiden och då ska man veta att han då var hälften så gammal som jag är idag.

Till min glädje denna helg så tror jag att även taxifärden kommer bli ett inslag som tjejerna kommer att minnas, det visade sig att vår taxibuss var inredd som en limousin med rökmaskin, discoljus och ljudanläggning så färden hem blev verkligen en upplevelse.
Våra hotellrum var fantastiska och det fanns gott om utrymme för att samlas allihop för lite eftersnack innan det var dags att säga god natt.
Den biten är också viktig, att man får tid att bara sitta och prata, fnissa och varva ner.

Dagen därpå var bokad för träning,
2 stycken 2 timmars pass ledda av vår svenska världsstjärna Anna Bernholm.
En tjej som var ganska okänd för våra ungdomar som inte varit ute på sådant här tidigare. Men man märkte tydligt att de såg upp till henne, så fort hon gick förbi så körde de lite extra hårt och när chansen för en bild kom så rusade de allihop fram för att få synas på en bild tillsammans med Anna.
När dessutom chansen att få prata lite med henne kom så var de fulla av frågor och flera av dem sken upp när hon berättade att hon minsann varit i Färgelanda och tävlat i Judodraget.
-Hon har varit i Färgelanda!
Att några av tjejerna dessutom själva nyss deltagit i just Judodraget, som vi i år drog igång igen efter några års uppehåll, var ju extra kul.

När träningen var över så var vi så där Goa och trötta allihop, det var dags för tåget hem och jag minns själv att man inte alls var lika energifull på hemvägen som när man åkte till ett läger eller tävling. Många nya intryck och ett intensivt dygn tar på krafterna lika mycket som träningen gör.
Samtidigt som man tycker det är kul att åka iväg så är det en skön känsla att komma hem.

För några av tjejerna var detta första gången de åkte tåg, första gången de bodde på hotell, första gången de var på läger utanför klubben, första gången på Halloween på Liseberg....
Jag måste medge att det är en härlig känsla att veta att jag tillsammans med min syster denna helgen förmodligen har gett dem ett minne som de kommer ha med sig väldigt länge, kanske till och med hela livet för jag minns ju mina sådana här resor med klubben från när jag var i deras ålder.
Jag vet själv hur tacksam jag är att Tommy faktiskt tog all den tiden som han gjorde för att följa med oss, för att ge oss minnen som vi burit med oss under hela vår uppväxt, minnen som fortfarande finns kvar.

Jag hoppas att denna helgen kommer Att vara just ett sådant minne för dem och att vi kommer få fler tillfällen att skapa ännu mer sådana här upplevelser.

En tågresa för många många år sedan när vi åkte till Lund på Lugi Camp

Coachen Tommy som alltid fanns där

Jag, Marlene och Johanna går mot bollhuset i Lund från tåget

Från helgens tjejresa, förväntansfulla tjejer väntar på Tåget till Göteborg

på väg till Göteborg, för några är detta deras första tågresa

Tillsammans kan vi bryta menstabut

lunch

Liseberg

För några är detta den allra första hotellfrukosten

En bild med världsstjärnan Anna Bernholm.

(bilden är klippt då det även var med barn från andra klubbar som jag inte vet om jag får dela)

Vårat härliga gäng efter 4 timmars träning på deras allra första Judoläger utanför klubben

Alla deltagare på lägret, vi finns där någonstans :-)

Av Rose-Marie - 13 maj 2018 21:01

Ibland är det svårt att få till de där viktiga träffarna för att bara prata om saker som man behöver prata om Face to Face.
Det blir alltför ofta genom Messenger numera och jag är flitig användare av "Messengermöten", det är i och för sig bra men inte alls samma sak som att ses.
Man misstolkar lätt text och framförallt ser man inte uttrycken hos dem man skriver med.

Men Idag fick vi till en sådan träff jag och min coach/mentor Tommy Widekärr.
Vi hade stämt träff och jag skulle möta upp honom hemma hos honom.
Han stod där utanför och väntade på mig för en promenad med peptalk så som vi gjort ett par gånger inför mina tävlingar tidigare år.
Idag blev det en timme och vi hade nog samtalsämne för några timmar till men vi fick ändå sagt det vi just nu behövde.

Idag handlade det inte om någon tävlingssatsning utan om ledarskap och även om att resa sig när man faller.
Att inte ge upp och om att hitta balansen i det man vill göra.
Tommy har förmågan att lyfta mig och gör så även nu när det inte handlar om någon tävlingssatsning.

Promenaden var nog nyttig för oss båda och tänk vad lätt det går att förena nytta med nöje. Istället för att sitta i soffan med Messenger som ändå upptar ens tid fast man inte tänker på det så kan man använda den tiden till att röra sig och samtala på samma gång.

Vädret var fantastiskt och jag kände mig precis som inför mina tävlingar taggad när vi sagt hejdå.
Så taggad att jag faktiskt joggade hem, inte någon lång bit men jag kände mig bara så där lätt och energifull.
Det var länge sedan jag kände så.....

Tommy stod och väntade

Inte långt men jag joggade

Nöjd

Av Rose-Marie - 12 juli 2017 23:42

Jag har precis legat och tittat på lite musikklipp på Youtube och halkade in på ett klipp där Garth Brooks fick syn på en kvinna med en skylt ute i publikhavet. Han uppmärksammade att denna kvinna hade cancer och tog sig fram till henne, sjöng för henne och lämnade över sin gitarr. Jag blev rörd och nyfiken på vad det handlade om så jag googlade och hamnade på ett nytt klipp där de var med i en intervju.

https://youtu.be/robPO1mpiEQ

Jag tror inte att han i den stunden på scen insåg hur mycket det han gjorde faktiskt betydde för denna kvinna.

Jag tror heller inte att Eric Saade inser hur mycket hans stund med min son André faktiskt har betytt för honom.
Eric har varit den stora idolen sedan han var med i melodifestivalen första gången.
Och 2014 när André fyllde 15 år lyckades jag genom Erics manager få till en träff med Eric. En träff som André lever på än idag.

Man vet ju själv hur stora ens idoler är för en och vilken ära det skulle vara att få en stund med dem.
Kanske betyder det än mer när man som kvinnan kämpar mot sjukdom eller som för André som kämpat med känslan att inte vara som alla andra. Känslan att inte passa in......
Att få stå där med sin stora idol, en person som man ser upp så mycket till och som gör musik som man berörs av, Musik som gör en glad och som stärker en i svåra stunder..... det betyder så mycket.

Jag tror att vi är väldigt många som håller med om att musiken är en stor del i våra liv och att människorna som ger oss detta är guld värda. Jag vet inte om de själva är medvetna om deras betydelse, de vet förvisso att de är uppskattade när de ser publiken, hör applåderna och förmodligen får massa beundrarpost.
Men att en liten stund av deras tid kan ge en människa hopp och minnen för livet är många av dem kanske inte medvetna om.
Man behöver inte vara världskänd eller en stor artist för att ha den betydelsen i någons liv, man behöver bara beröra med det man gör.......

Av Rose-Marie - 30 december 2016 00:49

2016 närmar sig sitt slut och jag inser att det faktiskt inte är så lätt att summera ihop året som varit. Inte för att det varit händelselöst utan tvärtom, det har varit ett år fullt av händelser och utmaningar så det blir svårt att sammanfatta det.

Det började redan i Januari med en comeback i Judo. En comeback som bara skulle innebära träning som motionär men som ganska snabbt övergick till att jag stod på tävlingsmattan igen, det var tackvare att min syster Pernilla och hennes man Anders fick det att låta så kul när de var iväg på tävlingar. Första tävlingen i Mars gav mig den där medaljen som jag skojade om för 10 år sedan då jag ställde upp på en tävling 2006 för att det då  var 10 år sedan som jag gjorde min sista tävling och 20 år sedan jag gjorde min allra första tävling. Då fick jag brons efter 2 vinster och 2 förluster. Nu i Mars fick jag ett brons efter 1 vinst och 2 förluster, därmed fick jag min 30 års jubileumsmedalj.
(1986,1996,2006 och 2016)
Jag trodde ärligt inte att mitt skämt för 10 år sedan skulle bli ett faktum.
Men denna gången slutade det inte med en tävling utan jag fick blodad tand och bara några veckor senare befann jag mig i Oxelösund på Sörmlandsträffen vilket också gav mig en ny erfarenhet, att lämna en tävling utan medalj. Det var 6 st tuffa tjejer som blev mitt motstånd men jag var ändå nöjd. Jag hade ju bara tränat några månader och var dessutom dubbelt så gammal som mina motsåndare. Jag hade inte väntat mig så mycket och var där för att det var en kul grej.
Några veckor efter detta så hade jag plötsligt anmält mig till veteran EM i Kroatien!!! Ett infall som jag bara kastade mig in i, jag som aldrig varit utanför Norden. Bara det kändes stort och jag funderade på om jag hade hamnat i en tidig 40 års kris.
Det var för att jag hade deltagit i ett par samträningar med tjejträning på Göteborgs JK som jag bla kom i kontakt med Malin Nordin som inspirerade mig till att våga ge mig iväg på detta äventyr.
Vi var 4 st i min grupp i EM och det känns faktiskt rätt stort att vara en av fyra i Europa, trots att jag förlorade alla mina matcher. Jag hade rätt mycket kvar för att komma upp i deras nivå men det var en fantastisk upplevelse och jag fick dessutom vara med i Sveriges första veteran damlag vilket var en ära.
Jag fick med mig en bronsmedalj hem trots förluster och den ser jag som ett väldigt fint minne, en deltagarmedalj. Ett bevis på att jag faktiskt tog mig igenom denna utmaning, min största utamning någonsin.
Jag fick dessutom kontakt med ett gäng judoveteraner som är ett härligt gäng med en stor gemenskap med massa kompisanda.

Ja våren var helt fantastisk och förutom Judon så deltog jag i en träningshelg på Isaberg Mountain Resort med Girls wellness Academy som jag var med på även 2015. Jag fick återigen äran att träffa Emma Igelström och Marie Spetz.
Den helgen uppmanades vi att utmana oss själva och min utmaning blev att ge mig på höghöjdsbanan. Med hjälp av två andra deltagare på lägret så tog jag mig igenom hela banan.

Men det var inte bara inom ämnet träning och hälsa som jag utmanade mig själv denna våren utan även i mitt arbete.
Även här har jag någon att tacka och det är min kollega Annette Karlsdotter som peppade mig att söka en tjänst inom produktionsplanering, en tjänst som jag aldrig ens kommit på tanken att söka annars. Jag som varit på samma avdelning och gjort samma arbetsuppgifer i 13 år skulle plötsligt byta till något helt annat men det kändes bra och känns fortfarande helt rätt. Jag är utlånad från min avdelning än så länge men skrev på för ytterligare 6 månader nu innan julledigheten. Kanske kan det ge en fast tjänst där så småningom.

Även om vårens karameller mest smakat gott så fanns det en dålig karamell i denna påse och det var morfars plötsliga insjuknande som ledde till hans bortgång. Även om man vetat att den dagen skulle komma inom några år så var jag inte beredd och det är man nog aldrig inför sådana saker, att förlora någon man älskar kommer aldrig någonsin vara något man kan förbereda sig inför. Det kommer alltid göra lika ont och saknaden alltid lika stor.

Efter en vår med massor av händelser var det dock skönt med semester och bara vara med familjen. Låta västernlivet och tid med familjen prioriteras framför träning och tävling. Det var nog behövligt men däremot var det svårt att komma tillbaka efter sommaren. Jag hade inga direkta utmaningar planerade för hösten mer än veteran SM i November.
Men jag hade anmält mig på ytterligare en träningshelg på Isaberg Mountain Resort
Den helgen var det med Swecamp health and trainingcamp där jag fick träffa PT Camilla Johansson från dreambody och Hälsoinformatören Camilla Rova.
Det gav mig ny motivation och inspiration vilket var välbehövligt.
Och dessförinnan hade jag deltagit i slussvarvet i Trollhättan, en joggingrunda på 6,5 km som jag tog mig igenom av ren envishet.

Dock fick jag problem med ischasnerven och blev förlagd med joggingförbud av min sjukgymnast. Det var nog inte menat för all framtid men jag har fortfarande inte kommit igång med mina joggingturer efter det.
Då jag dels drabbades av en envis förkylning strax efter att ischasen blev bättre.
Just då kändes det där SM-guldet som jag så gärna vill ha som bortblåst.
Men samtidigt var det just den tanken som höll mig motiverad. Min tränare Tommy Widekärr var också peppad inför detta och vi pratade mycket om att vi skulle få uppleva gamla minnen då vi ännu en gång skulle jaga SM-guld som vi gjorde 1992 när jag vann Ungdoms SM. Men denna gången, 24 år senare, var det Veteran SM jag satsade på.
Det närmade sig November och tyvärr verkade det glest med deltagare i min viktklass, jag började tappa hoppet på att kunna delta. Men i sista stund kom det in en anmälan i viktklassen över min så vi slogs ihop och fick köra bäst av tre. Jag vann de två första matcherna och därmed hade jag vunnit guldet! Guldet i sig kanske inte kändes så stort som jag trodde men jag kände att min judo har utvecklats sedan i våras och jag kände att jag gjorde så bra matcher att det kändes så mycket bättre än just det att jag hade uppnåt mitt mål om guldet. Det är väl just den känslan som man ska ha efter en tävling.
Samma dag hade jag anmält mig till sydcup och även där blev det en veteranklass där jag skulle möta två tyska tjejer. Jag hade gått hela dagen och väntat då SM var på morgonen och sydcup på kvällen. Dåligt uppvärmd och inte så stor tävlingslust gick jag upp inför första matchen, den kändes bra. Jag hade överläge och jag blev nästan lite säker på att vinna när jag plötsligt fick ont i benet och tappade fokus, jag hamnade i ett halslås, fick klappa av och matchen var över. Det blev en förlust och matchen därpå fick jag avbryta pga benet.
Det kändes surt och onödigt men jag kände ändå att jag hade gjort vad jag skulle.
Jag skulle vinna SM-guld, det var mitt mål med den dagen. Mitt mål med hösten och det jag ville uppnå som avslut på tävlingsåret 2016. Ett år som jag gjort allt det där som jag aldrig hade trott att jag skulle göra.
Året då jag verkligen utmanat mig själv, bevisat för mig själv att jag kan mer än vad jag tror.
Jag hade nog aldrig gjort allt detta om jag inte hade haft folk runt mig som faktiskt tror på mig, inspirerar mig och peppar mig.
Jag är er evigt tacksam och jag hoppas att 2016 blev startskottet för att jag ska tro på mig själv under 2017. Vem vet vad som kan hända om jag själv kan lära mig att jag kan om jag bara vågar prova.
Om andra kan få mig att våga saker så tänk då vad jag skulle klara om även jag själv tror på det.
Jag brukar inte ge några nyårslöften men jag ska göra ett undantag detta året och lova mig själv att 2017 ska bli året då jag tror på mig själv!
Gott nytt år på er alla som läser detta!

Av Rose-Marie - 18 december 2016 20:55

"Dagens ungdom" och "dagens föräldrar" ett väl använt uttryck med en bitter ton av användarna.
Just dagens ungdom har väl alltid flitigt använts på ett nedvärderande sätt. Vi har alla varit en av dem...... Sedan delar sig åsikterna om vilket årtionde som har varit de mest väluppfostrade. Vi alla vill hävda att vi var de väluppfostrade och artiga ungdomarna som minsann aldrig gjorde något fel. Vi alla hävdar plötsligt att föräldrarna i vår tid kunde det där med uppfostran och de som var föräldrar nickar stolt.
Konstigt att det idag finns en hel hög med värdelösa ungdomar med föräldrar som uppfostrat dessa så dåligt, det borde ju vara generationen före som uppfostrat de som är föräldrar idag eller deras föräldrar. Så vart finns syndabockarna? För sådana måste vi ha, vi måste hitta någon att skylla allt elände på eftersom vi själva är felfria.

Jag var tonåring på 90-talet och jag vill inte påstå att jag var en ängel men jag skulle aldrig skylla det på mina föräldrar eller någon annan heller för den delen.
Jag var tonåring och som många många andra tonåringar sparkade bakut, jag skulle gå min egen väg och jag var tuff (enligt mig själv)
I själva verket ville jag som många andra vara populär och ha många vänner, jag ville inte bli en av de utstötta, jag hade inte speciellt bra självkänsla och allt detta gjorde att man byggde upp en fasad och skaffade sig ett rykte som kanske inte var den jag egentligen var, innerst inne.
Jag vet att jag inte var ensam om detta.

Men jag växte upp och det blev folk av mig också, jag kan se tillbaka på min ungdom med blandade känslor, en del ångrar jag och en del inte för allt det där har gjort mig till den jag är idag. Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att på 90-talet var vi minsann perfekta. Jag tror ingen ungdom någonsin har varit perfekt, ungdomen är en sökande tid och man gör fel men förhoppningsvis lär man sig av det.
Det farliga är när man är en ungdom på fel väg som inte har någon som visar en rätt.
I dessa sammanhang fungerar inga tekniska GPS-anvisningar. I dessa sammanhang är det vuxna som ska fungera som vägvisare.
Hur blir det då om alla dessa sitter på sociala medier och skriker ut hur jävla dåliga dagens ungdomar är, helt värdelösa och bortom allt hopp!
Hur hade du reagerat om din GPS skrek åt dig att du hela tiden kör fel, du är inkompetent och en värdelös chaufför som inte borde få köra bil. Jo du hade stängt av den tillslut. Kanske t.o.m kastat ut den genom fönstret. För även de gånger du faktiskt körde rätt så skrek din GPS att du gjorde fel. Du kommer aldrig köra efter den igen kan jag lova.

När jag i min ungdom bestämde mig för att skärpa mig i skolan så var det få lärare som trodde på mig, jag minns en gång att jag skulle in på en lektion där läraren sa i dörren att jag lika gärna kunde vända för jag skulle ändå bara förstöra lektionen. Jag fick inte ens en chans. Hur lätt är det då?

Men det fanns flera vuxna som trodde på mig, mina föräldrar gav aldrig upp hoppet även om de kanske skulle vilja det ibland, min judotränare Tommy har alltid funnits där och trott på mig trots att jag nog varit förbannad på honom av och till.
Christer på fritidsgården trodde på alla ungdomar och stöttade oss även om vi säkert var uppkäftiga även mot honom.
Det som var med de vuxna som trodde på mig var att de gav mig möjligheten att visa att jag kunde bättre, de blev hemskt besvikna om jag misskötte deras förtroende och det fick jag minsann veta också, det kändes. Man skämdes när man svek dem och det visste de nog. Men de fanns alltid där.

Mitt upproriska beteende kan jag varken skylla på samhället, mina föräldrar, skolan eller någon annan än mig själv. Jag kan heller inte förklara varför utan det var bara en tuff tid för mig som jag var tvungen att ta mig igenom. Tänk då om jag varje dag hade läst eller hört av andra vuxna hur totalt värdelös jag var för att jag tillhörde "dagens ungdom" en ungdom utan hopp och framtid.
Vad hade det blivit av mig då?!

Det är precis så vi gör med våra ungdomar, vi trycker ner dem, vi spottar på dem och det spelar ingen roll vilken ungdom det är för vi drar alla över en kant. Alla är likadana för det är "dagens ungdom" med värdelösa föräldrar som inte har koll.
Jag lovar att ingen kommer att bli bättre av att i en tuff tid när man är sin allra största och värsta kritiker får en publik som sitter och buar åt en.
Jag vill med detta inte säga att man ska stryka ungdomar på fel väg medhårs men man kanske kan fungera som en vägledare och ge råd, ge hopp och vi kan ju försöka att få dem att respektera oss vuxna genom att visa att vi är värda att respekteras.
Jag hade aldrig respekterat en människa som kallar mig idiot och värdelös.

Av Rose-Marie - 4 december 2016 12:59

Nu närmar sig julen med stormsteg och det märks på alla ljus som tänds runt om i alla hem, på gator och torg. Det märks i affärer som pyntat med div juldekorationer och det märks på musiken som hörs runt omkring.
Det är julmarknader och julavslutningar lite varstans och det är för det mesta en härlig stämning.
Det märks också på sociala medier där det tyvärr mer och mer förvandlas från glädje till hat. Så många arga människor det finns, så många som hävdar sin rätt till traditioner genom att sprida hat och ilska.
Det verkar smitta av sig mer och mer från år till år....... Tyvärr är det dessa människor som i mina ögon är det största hotet mot våra traditioner. Det är dessa människor som förstör glädjen som borde finnas runt juletid. Samtidigt tycker jag lite synd om dem eftersom de inte verkar kunna hålla på sina traditioner pga hur andra firar sina.

För mig är traditioner och allra helst jul något som jag delar med mina nära och kära, VI firar det precis så som VI vill göra och ingen annan kan ändra på det. Det är det som tradition är för mig, något jag blir glad av. Vad andra tycker och tänker hör inte till MINA traditioner eller MITT sätt att fira dem.
Jag tänker inte låta mig påverkas av småsaker som folk verkar hänga upp sig på, jag tänker inte låta min glädje övergå till hat.... Det räcker att så många andra verkar ha blivit smittade av denna bitterhet.

Av Rose-Marie - 3 november 2016 20:26

Kära pappa.....
Det var ett tag sedan jag skrev till dig nu.
Jag kan inte skylla på att jag tappat bort din adress för jag har ingen adress att skicka mina texter till, jag vet inte ens om något av det jag skrivit nått fram till dig.
Jag skriver ändå......

Överallt just nu påminns jag om min saknad efter dig, till helgen är det allahelgonsdag och nästa helg är det farsdag.
Det märks tydligt i affärerna och på media,det går inte att undgå.
Jag kan inte göra som affärerna uppmuntrar och köpa något av alla de saker de gör reklam för inför farsdag.
"Tänk på far köp något fint"
Jag får istället titta på grav dekorationer eller gravljus.....
Men mina tankar finns hos dig oavsett om det är allahelgona, farsdag, födelsedag eller din årsdag då du lämnade oss, mina tankar finns hos dig jämt.....
Ibland är de dock tyngre att bära.

Kära pappa......
Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för dig, så mycket som jag skulle vilja visa dig och så mycket jag skulle vilja göra med dig.
Jag vill slippa sitta och skriva massa texter, tänka massa tankar och jag skulle vilja slippa sakna dig.
Jag vill prata minnen MED dig och inte behöva berätta om mina minnen av dig här i min blogg.
När jag ser alla insamlingar eller alla evenemang som har med cancer att göra så vill jag slippa veta hur det känns att förlora någon man älskar av just denna fruktansvärda sjukdom.
Jag önskar att du inte vore en av alla offer i statistiken, jag önskar att jag inte behövde påminnas om dig varje gång jag smörjer in mig själv eller barnen med solkräm.
Jag vill inte ha erfarenheten av att vem som helst kan få hudcancer, till och med den man minst anar.
Jag vill inte bli påmind och arg inför varje sommar när jag läser rubrikerna SOLA SÄKERT I SOMMAR!

Kära pappa.....
Jag skulle göra allt för att bara kunna få ge dig en kram och en trisslott på farsdag.
Sista gången du skrapade en trisslott var på sjukhuset och det enda du ville vinna var de där åren.
Du sa då:
-Jag skiter i pengarna varje månad men jag vinner gärna de där 25 åren!
Tyvärr fick du en nitlott den gången.......

Av Rose-Marie - 10 juli 2016 20:03

Det har varit en rätt intensiv vinter och vår i träningens tecken även om jag inte tränat och tävlat så mycket som jag hade behövt inför veteran EM, dygnets timmar och veckornas dagar räcker inte alltid till när man har jobb och familj.
Dessutom drabbades jag av envis förkylning och en ond höft men jag tycker att jag kämpade på bra ändå.....

Återkom till mattan nu i Januari efter flera år av uppehåll, gjorde min första tävlingscomback 12 Mars i Karlstad, deltog i senior där mina motståndare nästan var hälften så gamla som mig och kom då trea efter 1 vunnen match och 2 förluster.
Det kändes bra då jag ändå tyckte att jag gjorde bra motstånd.
Jag fick min medalj för 2016 och har därmed en medalj från varje sekel sedan 30 år tillbaka (-86, -96, -2006 och 2016) något jag skämtade om för 10 år sedan.

Nästa tävling hölls i Oxelösund där jag hade tänkt göra debut som veteran i Veterantävlingen swedish judo master open och jag skulle även delta i Senior i Sörmlandsträffen på samma ställe samma dag.
Dock fanns inga motståndare för mig i Veterantävlingen men däremot fick jag möta 6 st tuffa tjejer i Sörmlandsträffen, där slutade det med att jag för första gången i mitt liv fick åka hem utan medalj.
Det var en ny erfarenhet men absolut ingenting som jag la någon stor vikt i, det kändes helt okej, livet gick vidare ändå.
En sak jag nog aldrig skulle kunna tänka mig när jag för 20 år sedan tävlade som mest.

Efter denna tävling hade jag egentligen tänkt mig att delta i veteran NM i Norge men planerna blev ändrade då man faktiskt behöver sätta familjen före annat och det är just därför jag tänkte att veterantävlingarna passar mig bättre än senior, man har inte möjligheten att släppa allt för att satsa fullt ut. Ändå vill jag ha utmaningarna och känslan som tävlandet ger.
Det får mig motiverad att träna.
Under Våren har jag också deltagit i några samträningar i Göteborg och därigenom fick jag kontakt med några tjejer som skulle till veteran EM i Kroatien. Det har jag ju berättat om i tidigare blogginlägg....

Förra helgen gick jag och syrran en instruktörsutbildning i självförsvar för tjejer så nu ska vi kunna ha några kurser via Judon. Tanken är att ha första nu i Höst.

Under våren har jag utöver Judon deltagit i en träningsdag på Lane Loge och en träningsweekend med Girls Wellness Academy där simerskan Emma Igelström och hennes vän Marie Spetz håller i träningarna.
Det blev alltså lite mer inplanerat än vad jag hade räknat med och jag måste ge en stor eloge till min sambo som utan att gnälla låtit mig hålla på som jag gjort. Vi har ju en liten 2 åring så det är inte bara att ta förgivet att man kan dra iväg hur som helst.

Nu ger jag min tid fullt ut åt familjen och för en tid kommer jag byta ut judomattan mot bla vilda västern vilket är vårt stora gemensamma intresse. Vi showar, bor och klär oss som på 1880-talets vilda västern.
Både André 17 år och Tristan 2,5 år verkar dela vårt intresse och följer med utan protester. Det är heller inga problem att ha med dem, inget gnäll och gny.
Nu i helgen var vi i Karlskoga på country festivalen i Lunedet, nästa helg åker vi till Svanskog och lever westernliv i westernbyn HudsonBay.
Därefter är det semester och då åker vi upp till vårt fritidställe i Hällesjö i Jämtland där vi har en gård och på marken har det byggts en westernstad som heter Old Trail Town.
Där brukar lugnet ta över min kropp och jag kan släppa allt annat och bara vara. Det är ett bra sätt att ladda batterierna och samla ny energi. Det kommer säkert bli lite hemmaträning för att hålla kroppen igång, jag hade tänkt ta med judodräkten för att ev åka till Sundsvall på sommarträning men jag tror faktiskt att jag skippar det.
Judon kommer jag att ge massor av tid i Höst då jag planerar några seniortävlingar och Veteran SM och satsa helhjärtat inför Veteran NM våren 2017, det är målet med Höstens plan.
Men först tar jag som sagt semester från allt utom familjen.



Tredje plats från Karlstad och en minnesmedalj från EM där jag kom 4/4 men fick äran att stå på prispallen ändå.

Fullgjord och godkänd instruktörsutbildning i Självförsvar

Morgonjogg med Emma Igelström

Träningsdag på Lane Loge

Judo5 träning i Göteborg

Västernliv i Karlskoga

André rider i Karlskoga

Tristan lyssnar på Country i Karlskoga

Jag och Roger i Karlskoga

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards