Att jag skrev rubriken som jag gjorde är för att det ska vara lätt att hitta om man googlar. Detta inlägget är tänkt som en berättelse av min upplevelse av behandlingen för att ge en annan syn än skräck. När jag själv googlade på detta inför min behandling med Cytotec så blev jag helt skräckslagen. Jag hittade bara berättelser om smärta och blodbad. Även från de som fick avsluta sin graviditet i samma vecka som mig (vecka 8)
Embryot hade troligen dött redan i vecka 5 men kroppen verkade inte ha förstått det utan trodde liksom jag att den var gravid. Självklart blev det en stor sorg när jag på tidigt ultraljud fick veta att något var fel, antingen utomkvedes eller MA (missfall som kroppen inte stöter ut) Jag var livrädd för utomkvedes eftersom det skulle kunna innebära en operation.
Vid MA kunde jag med hjälp av just Cytotec kunna hjälpa kroppen att framkalla missfallet hemma. Jag visste inte så mycket vad det innebar utan trodde att det skulle bli som mitt missfall jag fick i November förra året. Den gången var kroppen "snäll" och stötte ut det ganska omgående och blev därför inte mer än en vanlig mens.

Jag och min sambo försöker få barn via IVF (provrörsbefruktning) så dessa nederlag tar extra mycket på krafterna eftersom vi kämpat så för att överhuvudtaget bli med barn. Så att jag nu var gravid i 8:e veckan var ju en stor seger för oss. Nu skulle jag behöva kämpa för att bli av med graviditeten eftersom den hade misslyckats. Jag fick veta att det var ett MA och valde Cytotec framför skrapning för att jag ville slippa att ligga på sjukhus mest av praktiska skäl.

Torsdagen den 14 Mars-13 kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna ihop med 100 gram diklofenak och 2 st Panodil. Därefter låg jag och väntade på att få ont och att det skulle blöda hejdlöst för det hade jag läst om. Jag väntade och väntade men kände endast lite mensvärk och inte kom det något blod.
Efter 4 timmar tog jag 1 Cytotec till ihop med samma dos smärtstillande enligt ordination. Jag kände väl lite mer men inte speciellt mycket, detta måste ju vara fel tänkte jag. Men som det stod på infobladet så tog jag den 4:e och sista Cytotecen och till det 2 st panodil utifall det skulle börja göra mer ont. Nu var kl 17:30 och inget hade hänt på hela dagen. Jag som trodde jag skulle uppleva en helvetesdag fysiskt. Psykiskt mår man ju självklart inte bra oavsett hur behandlingen fungerar för en.
Kl 19:00 började jag blöda men ingen störtblödning. Det var en riklig mens kan man säga men inte mer än så.
Däremot tänkte jag att natten skulle bli ett helsike för nu hade det ju kommit igång.

Jag sov inte mycket den natten men ingenting hände, jag insåg att behandlingen nog inte tog på mig och att jag skulle behöva skarpas. De tankarna mådde jag verkligen skitdåligt av, jag ville bara att det skulle vara över så vi kunde gå vidare.
Under Fredagen avtog blödningen och jag ställde mer och mer in mig på att Onsdagens besök på Sahlgrenska skulle leda till nytt försök med Cytotec eller skrapning. På lappen stod det ju att man skulle märka om behandlingen verkade ha lyckats. Det skulle komma mer än blod så att säga.
På Lördagen kom det tecknet (något kom ut), kanske hade det "lyckats" ändå. Jag började pusta ut för om detta nu hade gett det resultat vi förväntade oss så hade jag kommit lindrigt undan mot allt jag läst.
Nu väntade jag bara på att det skulle bli Onsdag så jag kunde få svar.

Onsdagen den 20 Mars-13 (vilket är idag) var jag på kontrollbesök på Sahlgrenska och jag fick besked om att allt nu var borta, det är över och jag behöver inte genomlida något mer helsike för att bli av med den graviditet som vi har kämpat så för. Vi kan nu släppa detta och börja bearbeta det och samla nya krafter inför ett nytt försök med provrörsbefruktning.
Vi fick en plan idag och om kroppen sköter sig så kanske jag kan börja med hormonbehandling i slutet av April för att sedan förhoppningsvis få sätta in ett ägg i slutet av Maj. Tredje gången gillt säger de och ja jag hoppas verkligen det för jag vet inte om vi orkar ett nederlag till.

Vi trodde att vi skulle få ett efterlängtat barn till oss i slutet av Oktober/ början av Nobember i år men så blir det inte. Nu blir allt fördröjt och tidigast i Februari 2014 kan drömmen bli sann.
Nästan ett helt år, det känns oerhört långt dit. Samtidigt är jag livrädd för det, vad händer nästa gång? Men som jag skrivit förut är viljan att få barn starkare än rädslan jag känner inför nästa försök.

Jag vill poängtera att i mitt fall har 2 läkare kontrollerat mig och jag har tagit 3 blodprov som mäter graviditetshormonet HCG, embryot var för litet för att vara i vecka 8 och mina gravidites symtom hade klingat av så det fanns inga tvivel på att detta handlade om ett MA. Det finns ju berättelser där det visat sig att man fått Cytotec och sedan har det funnits ett levande foster där. Så var det inte i vårt fall men är du minsta tveksam i ditt fall så begär att ytterligare en läkare kanske t.o.m på en annan klinik kontrollerar.
Tänk även på att vi alla är olika och alla reagerar olika på behandlingen så min berättelse är min berättelse men kanske kan den lugna dig lite efter alla skräckupplevelser som finns på nätet.
Jag hoppas att om du som läser detta ska genomgå samma sak, oavsett av vilken anledning får det så lindrigt det bara går. Det är en jobbig tid både fysiskt och psykiskt så vi behöver inte mer lidande än den vi redan har.

 

efterregn.kommersolsken.bloggplatsen.se

21 mars 2013 06:10

Skickar Er en styrkekram! Jag idag två underbara barn, men har genomgått fyra graviditeter.... Håller tummarna att Ni lyckas nästa gång!

Rose-Marie

21 mars 2013 09:27

Tack

 

Camilla

24 mars 2013 12:34

Så bra att din erfarenhet ändå är bra av Cytotec, men naturligtvis trist att du överhuvudtaget skulle behöva ta denna medicin.
Vi siktar på en bebis 2014 :)

http://omlivetefter.blogspot.se

Rose-Marie

24 mars 2013 14:00

Jaaaa nu får det väl ändå vara våran tur Camilla. 2014 ska bli vårt år och slutet av 2013 SKA vi vara gravida tycker jag!!

 

En till

26 maj 2013 02:56

Tack för berättelsen. Den liknar min i alla detaljer, förutom att jag fick riktiga värk-kramper och fostervattnet kom ut. Inget blod alls. Nu har det gått 5 dygn.
Kramperna varade ca 8 timmar, därefter mensvärk 4 dagar. Men inte en droppe blod. Jag verkar vara unik med detta, alla inlägg handlar om blod i massor.

Rose-Marie

26 maj 2013 12:50

Men fy så jobbigt :( hur långt gånget var du? Tänkte eftersom det kommer fostervatten borde det ha gått ett tag och då kanske det blir lite annat?
Men blod och ursäkta äckelheten men en klump brukar ju var det typiska även om mängden kan vara olika.
De brukar ju göra en efterkontroll så jag hoppas att allt ser bra ut.
Med tanke på omständigheterna är det ju ändå bäst att det blir så lindrigt som möjligt

 

En till

27 maj 2013 12:22

Jag var i v 8. Nej inga Klumpar eller blod fortf. Får väl se på efterkontrollen, men jag gissar på skrapning tyvärr.
Inte kul inför nästa försök, kommer inte våga glädja mig över ett plus..

Rose-Marie

27 maj 2013 22:17

Nä samma här eftersom jag fått plus på båda försöken men kroppen verkar inte vilja behålla det :(

 

En till

4 juni 2013 16:28

Varför får du inte behålla det? Dör det eller stöts det ut? Om det dör är eg. hoppet större för nästa gång, då var det ju just det fostret som inte var friskt, stöta ut är ju ett större problem, då är det större risk för upprepning.
Nu har jag fått ett komplett missfall, 9 dagar efter cytotec kom det. Aj! Gjorde ont. Det värsta var att nu syntes det ett litet foster på ultraljudet som gjordes för att se vad som hände, men det åkte ut. Fast läkaren sa att det var omöjligt, men jag kände ägglossning några dagar innan (5), så det känns möjligt, jag tror kroppen började om. Ångrar nu att jag tog cytotec, kanske var det så att ett nytt foster fastnat i den färdiga slemhinnan, hormonhalter och allt var ju redo. Ja, detta "tänk om" kommer jag älta ända tills jag håller i en baby...
/Sara

Rose-Marie

5 juni 2013 20:06

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte får behålla det. Första gången blev det ju ett vanligt missfall som en vanlig mens. Men andra gången gick det ju några veckor och i vecka 8-9 såg de att embryot hade dött i vecka 5-6 och fick precis som du cytotec.
Jag hoppas att det är tredje gången gillt nu.

Jag förstår att du känner som du gör och speciellt efter alla skriverier och TV-program som varit den senaste tiden ang cytotec. Som tur var började denna debatt efter att jag fick ta dessa. Jag vet knappt om jag vågat annars. Trots att de kontrollerade så noga innan så tänker man ju alltid "tänk om" :(
Önskar dig all lycka nu, hoppas så att det är våran tur snart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...