Inlägg publicerade under kategorin Westernlivet - en livsstil

Av Rose-Marie - 28 december 2013 23:03

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Av Rose-Marie - 23 juli 2013 09:40

Tiden rusar ju på som om det vore något rallylopp eller liknande.
Varför har tiden så bråttom? Vad är det som tiden måste skynda till?
Arbete, hösten, regn och rusk?
Jag drar gärna i nödbromsen och saktar in lite. Stannar gärna upp en stund för att njuta.

Den första semesterveckan är redan avklarad och det är redan dag två på andra veckan. Vi har ändå hunnit med endel.
De fyra första dagarna var vi på bilresa ner till Tyskland, där träffade vi min bror, hans fru och barnen.
Så underbart att äntligen tagit sig i kragen och åkt dit efter alla år.
Vi bilade genom Danmark och det är en resa på 62 mil, alltså kortare än när vi åker till Hällesjö i Jämtland, vilket vi gör ungefär 4 gånger/år men hos brorsan har vi aldrig varit innan.
Det är väl också tidens fel, man hinner inte allt man vill även om man försöker prioritera.

Efter resan till Tyskland var vi hemma en dag för lite läkarbesök och packa om för att på fredagen bege oss till Värmland på Westernfest i Svanskog.
Bara 10 mil från oss så det var iallafall ingen lång resa.
Det var en fantastiskt trevlig helg med underbara westernvänner.
Självklart rusade tiden på även här, det går fort när man har roligt sägs det ju.

Söndagen gick åt till att ännu en gång packa om väskorna och denna gången fylla bilen med både vanliga kläder och westernkläder för nu ska resten av semestern tillbringas uppe i Jämtland i Hällesjö på vårat fritidsställe. Här kan jag nog i alla fall få njuta av lugn och ro men även lite westernäventyr i westernstaden Old Trail Town.
Kanske även en dagstur upp till Kramfors där ännu en westernstad (fort kodiak) dykt upp.

Jag hoppas dock att tiden lugnar sig lite, att den stannar upp ett ögonblick då och då för att bara gå sakta.
Jag har gärna tråkigt emellanåt, gör gärna ingenting ibland och bara njuter av de stunderna. Andas och känner att det är skönt att bara vara.


[Bild]

[Bild]

Av Rose-Marie - 12 juni 2013 20:47

Då var det dags för ännu ett "nyfiken på" inlägg.
Denna gången säger jag Thank you for the music till

Inger Nordström.


 
 

Trots att Inger funnits i mitt liv väldigt länge, ja sedan jag var tonåring, så har jag faktiskt aldrig sett henne live.
Att hennes musik funnits under min uppväxt beror på att mamma och pappa lyssnade mycket på henne, de åkte även på olika tillställningar där hon spelade med sitt band.Idag är hon en person som utan att ens behöva göra något får mig att minnas pappa som avled av cancer för 10 år sedan i år.
Jag minns att jag ofta brukade sitta med mammas och pappas skivor och sjöng med i låtarna, lärde mig texterna och många av dem finns fortfarande kvar i mitt minne.
Jag låtsades vara Inger och stod med hopprepet som mikrofon.
Detta var något jag gjorde i smyg för att kompisarna inte skulle få veta att jag faktiskt gillade country.

När jag gick i gymnasiet så skulle jag ha ett föredrag på en musiklektion och mitt självklara val blev country.
Då skrev jag ett brev till Inger och ställde några frågor som jag tyvärr idag inte minns vilka det var.
Mamma och pappa lämnade brevet till henne och hon sa att hon skulle försöka ta sig tid att svara.
Detta var nog under en väldigt aktiv period för Inger och mitt brev föll nog bort i glömska, tänkte jag.
Där hade jag tydligen fel för när jag hittade Inger på Facebook så mindes hon mycket väl detta brev och verkade nästan skamsen över det uteblivna svaret.
Men nu fick hon chansen igen och jag har fått svar, så här kommer nu min intervju med Inger Nordström, en sångerska jag förmodligen kommer att minnas för resten av mitt liv.
Hoppas ju att jag någon gång får se henne live :)


Vem är Inger Nordström och hur började din karriär?

-Jag kommer från Karlstad och började min musikaliska bana som dragspelare. Countryn var från början en hobby men så småningom tog det över helt. Jag sjöng med Kentucky i Östersund, Gunfingers i Drammen och blev sen fast medlem i Freetown Highway från Fristad. 1990 startade vi Inger Nordström och Rhinestone Band.

Har du något minne som är extra speciellt?

-Jag har många minnen som är fanstastiska. Bl.a när vi spelade på SAAB:s lansering av 9-5 modellen i Palm Springs LA, jag minns alla fina människor vi träffat på våra USA turneer ex Waylon Jennings mamma som jag träffade flera gånger.

Vilka är dina förebilder?

-Min förebild har alltid varit Emmylou Harris även om min musik kanske inte alltid legat i hennes anda. Trisha Yearwood har jag också lyssnat mycket på, vi sjunger lite på samma sätt och hon väljer alltid låtar med bra texter.

Om du fick vara i någon annans "skor" för en dag vems "skor" hade du valt?

-Idag jobbar jag som chef för Rörstrand Museum, så om jag fick gå i nån annans skor en dag skulle jag velat vara 50 talets Marianne Westman i Rörstrandfabriken en dag för att se hur det var i fabriken på den tiden. Marianne designade servisklassikerna MonAmie och PicNic och valde en heltidskarriär som konstnär under en period då hemmafruidealet var som mest i ropet för kvinnor.

Har du några speciella drömmar/önskan om framtiden? Hur ser din kommande tid ut?

-När jag ser framåt jobbar jag gärna kvar i Rörstrand Museum. Jag älskar att jobbet innebär en kunskapsutveckling samtidigt. Att gräva ner sig i porslinshistorien och bli en Rörstrandexpert som skriver böcker och förmedlar kunskap på äldre dar är en lockande framtidsvision.

Om man vill se dig i sommar vart åker man då?

-Vill man se mig på en scen i sommar så kan man åka till Yeehaa Countryfestival i Skutskär den 3 augusti. Eller Nossans Ljusfestival i Grästorp den 5 oktober. Då har jag med mig världens bästa band med bl.a Lee Ericson, Janne Linden mfl.

I övrigt har jag ett hektiskt liv med två döttrar 10 och 15 år gamla som kräver mycket skjutsande till fritidsaktiviteter på kvällar och helger.



Ett youtube klipp med Inger Nordström

http://m.youtube.com/watch?feature=related&v=Nf_cHMEqa4M

Av Rose-Marie - 5 juni 2013 19:56

Det är nu allting vaknar till liv igen, allt som under hösten och vintern fått ligga i ide. Men nu, nu börjar saker och ting få liv, nu ser man allting med andra ögon.
Så har även Rosetta gjort, tjejen som finns i mig under denna tiden på året.
Ja det kan nog tyckas märkligt för er som inte förstår mitt intresse, att leva västernliv. Träffa alla vänner med samma intresse och bara njuta av miljön som en västernstad kan erbjuda.

I helgen som var nu så förflyttade jag mig återigen till 1800-talets vilda västern. Då var det familjehelg på Rock River City i Strömstad. Tillsammans med något nyfunna vänner tillbringade jag, Roger och André denna helg.
Nu har det börjat och sommaren har redan flera inbokade datum för liknande upplevelser.
Nu till helgen åker vi till High Chaparral för att delta i ett nytt evenemang "The Cowboy day"
Rosetta och Mr Simson checkar in på hotellet på fredag kväll. Jag antar att jag och Roger får hålla oss tillbaka fram till Söndag eftermiddag :)
Detta är bara början, Rosetta har vaknat och är redo för vilda västern!

Av Rose-Marie - 16 maj 2013 21:30

Jag tänkte att det skulle vara lite kul med ett par blogginlägg där jag ställt några frågor till en svensk artist/band som jag känner lite extra för, som jag har egna minnen av från tex Countryfestivaler eller barndomen.
Musik betyder ju så mycket för de flesta av oss, vi spelar den när vi är glada, ledsna, vill minnas eller bara koppla av och fly bort en stund.


I say thank you for The music denna gången till Gävlebandet: Cash Is King.



 


 



Jag har tyvärr bara haft äran att få se dem live en gång och det var på Furuviks Countryfestival 2009.

Jag var där för att uppträda med Peacemakers Westernshow och hörde att ett band skulle spela Cashlåtar på kvällen, hade dock aldrig hört talas om bandet tidigare.
Johnny Cash är ju en stor favorit för mig så den musiken kan väl aldrig bli fel tänkte jag och begav mig till scenen med några av kamraterna i Peacemakers.

Det räckte att jag såg Michaela Norgren och Danne Königsson gestalta June Carter och Johnny Cash så fångades direkt mitt intresse.

Precis som med Reese Witherspoon och Joaquin Phoenix i filmen Walk The Line så blev man ju smått förälskad i dem båda redan i första ögonblicket.

Eftersom jag inte är speciellt kunnig inom musik så kan jag inte uttala mig om musik- och sångteknik men för mina öron lät det t.o.m bättre än original. Jag lyssnar oftare på skivan med Cash Is King än originalskivorna.
En låt jag blir väldigt glad av är Jukebox blues med Michaela Norgren och för att inte tala om när dessa två tillsammans sjunger låten Jackson. Jag upptäcker ofta mig själv med ett fånigt leende på läpparna då låtarna spelas (oftast i bilen)


Jag blev ju självklart nyfiken på detta band som fångat mitt intresse och ställde därför lite frågor så de själva får presentera sig här i bloggen:



Vilka är Cash Is King?



-Cash Is King är:
Markus Odby, Michaela Norgren, Micke Eriksson, Sverker Magnusson, Danne Königsson och Alec Alenius.



Hur började eran karriär och hur ser den ut idag?



-Vår resa började med en spelning på Cityfesten i Gävle 2007 som var tänkt som en engångsföreteelse, men gehöret efter denna blev så stort att vi fortsatte helt enkelt.
Efter att vi kört på i 5 år med detta koncept så tog vi en paus på obestämd tid inför 2012.
Nu är vi dock tillbaka men enbart för EN kväll den 8:e Juni. För att hylla minnet av Johnny Cash som gick bort för 10 år sedan i år. Därefter är det osäkert om och när vi kommer tillbaka.



Har ni något minne som är extra speciellt? Någon spelning som var extra minnesvärd tex



-Vi har massvis med goda minnen av vår tid på vägarna, bland annat så gjorde vi en hektisk julturné ihop med Jerry Lee Lewis syster under 2011 som var väldigt rolig.



Vilka är era förebilder?



-Våra förebilder inom musik är väldigt många! 
Det är allt från Johnny Cash, Bob Dylan, The Band till Tom Petty, Ryan Bingham, Rolling Stones, Shooter Jennings osv.



Om ni fick vara i någon annans "skor" för en dag vems "skor" hade ni valt?

-Någons annans skor skulle vara väldigt svårt att gå i, vi skulle nog få väldiga skavsår då  .



Om man vill se er i sommar vart ska man åka då?


Om man vill se oss uppträda i sommar så finns bara en chans. Det är på Stora Gasklockorna i Gävle den 8 Juni.


Hur ser kommande tid ut?


-Vi repar just nu inför spelningen den 8:e Juni, eftersom vi inte spelat ihop på nåt år nu så behövs verkligen minnet och nya låtar repas in   



Har ni några speciella drömmar/önskan för framtiden?



-Vi önskar att ni alla mår bra och tar hand om varann därute.


Något annat ni skulle vilja framföra i min blogg?



-Vi skulle vilja framföra ett stort rungade TACK! till alla er som varit på våra konserter genom åren. Ni är bäst!

Mvh Cash Is King



Klipp med låten Jukebox Blues


http://youtu.be/KmJw_1sjTV4


Klipp med låten Jackson


http://youtu.be/zVFckwV-IIA


 

 
Av Rose-Marie - 24 mars 2013 14:09

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.


ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU



  • Barn med särskilda behov (bla min son)

    Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.


  • Djur och natur

    Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt


  • Idrott, hälsa och välbefinnande

    Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra


  • Kära pappa (dog av hudcancer 2003
    Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
    48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

  • Kärlek och vänskap
    Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
    Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

  • Skrivarglädje - dikter och texter
    Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.

  • Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
    Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
    Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

  • Westernlivet - En livsstil
    Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
    Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.


Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.


Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

 

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(
Rose-Marie)


Av Rose-Marie - 4 januari 2013 21:19

En tung dag blev det idag då det var dags för begravningen för vår vän "Kocken" Lennart Larsson.
Jag hade redan innan förberett mig på att tårarna skulle falla. Det gick ändå rätt bra att hälsa på vännerna och krama dem när vi kom fram till Ljusdals kyrka men när jag kom in och såg den vita kistan med ett foto på honom så brast det. Jag kunde inte ens se åt det hållet utan tittade mot ett litet bord med små stolar runt om, det var en liten hörna där barnen kunde sitta och rita.
Åh alla barn älskade kocken och han verkade älska dem tillbaka. Jag fick titta upp i taket istället och då kände jag en hand på min axel, en vän som satt bakom skänkte mig tröst men då kom tårarna igen.
Plötsligt hörde jag Country Roads spelas på orgeln och då rann de ännu mer. Jag vågade inte titta åt något håll utan stirrade ner i psalmboken.


Prästen pratade och det började kännas lite lättare, vi sjöng en psalm och sedan pratade prästen återigen.
Därefter var Martin upp och spelade på indiantrumma och sjöng till det. Det var en indianritual som fyllde hela kyrkan av en andlig stämning. Samtidigt som tårarna rann så fylldes jag av harmoni och någon form av glädje över att man faktiskt hedrar vår kära vän på detta sättet. De flesta i kyrkan var westernklädda och det fanns ingen tvekan om att Kocken själv skulle känna sig hedrad över sättet vi sa farväl på. Jag tror man fixat detta precis så som han önskade det.


Det blev mer psalm och ord från prästen, även han verkar ha förstått hur mycket westernlivet, arbete, barn och vänner betydde för kocken.
Jag tror att vi alla kände igen prästens beskrivning och i den stund insåg att det faktiskt var vår vän som låg där i kistan, det var på riktigt.
Jag har sett kocken dö många gånger men då i show och då har man enkelt kunna väcka honom med en puss på kinden eller genom att barnen i publiken ropar VAKNA!
Jag önskar så att detta även nu kunde fått honom att hoppa upp och vara full av liv igen men jag insåg att detta var ingen lek, detta var på riktigt.


Det svåraste av allt var att ta de där stegen fram till kistan, titta på fotot, lägga dit mina rosor och ta det där sista avskedet. Med tårar, skakiga ben och så stor sorg lyckades jag dock att gå det där varvet.
Jag satte mig i bänken igen och tänkte att nu var den jobbiga biten gjord.
Då klev Marina fram och läste upp så vackra rader, att han rycktes ifrån oss för tidigt, att han hade så mycket kvar att ge. Ja precis de orden man själv tänkt så många gånger efter olyckan.
Men som hon även sa "att vi får glädjas åt våra minnen och stunder vi haft tillsammans med vår vän"
Så sant, det tänker jag göra.


Väl ute ur kyrkan så lättade tårarna i alla fall och det var dags att hedra kocken ytterligare med en salut. Det är en självklarhet och inte minst när det gäller honom, våran skjutglada kamrat. Det blev en fantastik salut och därefter en av hans favoriter, bensinbomben. En rökfylld smäll som när den blir lyckad bildar en stor svart rökring och lyfter upp mot skyn. Jag såg den länge och tänkte, nu far hans själ som förvisso är allt annat än svart men i alla fall lika varm och fin som rökbomben, upp mot skyn. Upp till den värld där bara våran fantasi kan tala om för oss hur den ser ut. Vi har nog alla olika tankar om den världen men i kockens fall är vi nog eniga om att han kommer till en westernstad där alla westernlegender och westernvänner väntar på honom. Där de med glädje tar emot denna man och de kommer allt annat än sörja där. Vi andra får stanna kvar här nere och försöka göra det bästa av tiden. Kockens bamsekramar lär vi få ta del av sedan, när det är våran tur. Trots att jag längtar efter hans kramar så hoppas jag att det dröjer länge tills dess.
Vila i frid kära vän!



Av Rose-Marie - 6 december 2012 19:48

Just nu sitter jag i min saloon och har precis delat en stund med 100-tals andra runt om i hela Sverige.
En sorgsen stund, en minnestund.
Jag har framför mig ett altare med en cowboyhatt, ros, revolver, krutpåsar, ett strumpeband, ett kort på vännerna i peacemakers westernshow och ett hjärta av värmeljus.
Ikväll 19:00 var vi många många över hela landet som tände ljus för våran älskade vän Lennart Larsson även kallad kocken som omkom i en tragisk bilolycka natten till igår.


Sakerna på bordet är saker jag förknippar med honom, ljusen symboliserar vänskapen och värmen. Ljusen skiner för honom, hans familj och alla mina westernvänner som jag skulle vilja vara nära nu.
Ända sedan telefonsamtalet jag fick av mamma igår morse så har han och alla vännerna funnits i mina tankar hela tiden.
Ännu en gång blir jag påmind om att aldrig ta någon förgiven, att ta vara på de man älskar och uppskatta det jag har.


Jag träffade inte kocken varje dag och vi pratade heller inte varje dag men de stunderna vi hade ute på alla westernevenemang är oförglömliga.
Några nyårsaftnar och andra trevliga stunder utanför westernlivet är också oförglömliga.
Vännerna i Peacemakers och alla andra westernvänner som är utspridda i hela landet finns i mina tankar även på vintern. Man saknar och man längtar.
Jag vet att jag alltid kan ringa och att jag alltid är välkommen när jag har vägarna förbi. Man tror att de alltid ska finnas där och att vi snart ses igen....
Men plötsligt rycks någon bort, plötsligt förändras allt.
Det är då man inser att man borde tittat in när man var nära eller att man skulle ringt medan man kunde.


Kocken ringde då och då bara för att höra hur det var, vad vi gjorde och för att prata. Jag kommer sakna de samtalen nu. Jag kommer sakna hans bamsekramar när vi ses och jag kommer sakna hans omtanke och hans förmåga att liva upp saker och ting. Han var full av energi och hyss, han var full av värme.


När jag för några år sedan körde av vägen då jag var påväg till ett westernevenemang i Holmsveden så var det ingen tvekan om att kocken ställde upp att köra Roger till olycksplatsen. Kocken ville vara vid min och Andrés sida och det var en självklarhet för honom att han satt långt in på natten med mig, Roger och André på Gävle sjukhus.
Det gick bra för både mig och André men jag var hemskt chockad och ledsen så jag behövde sällskapet mer än någonsin.
Kvällen därpå såg jag kocken sitta och gråta och när jag frågade varför så svarade han:
- jag tänker på vad som kunde hänt er och det gör mig ledsen.


Nu är det jag som sitter här och tänker på det som faktiskt hände honom. Nu är det jag som gråter för att hans bilolycka tog hans liv.
Det han grät över då han tänkte på vad som kunde hänt mig och André, just det hände honom!


Jag kan fortfarande inte förstå och jag undrar hur det kommer kännas till sommaren när vi ska leva westernliv och kocken inte finns med oss.
Han är djupt saknad av så många, nästan alla visste vem han var och vi har alla massor av minnen av honom.
Han är underbar och älskad av alla!
Vila i frid älskade vän!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards