När jag var liten så pratade vi barn endel om huruvida man var planerad eller inte. Precis som att det var extra viktigt att föräldrarna verkligen hade velat ha barn, att man inte var "ett misstag". Nu inser man ju att även om man inte är planerad så är man knappast oönskad eller ovälkommen, föräldrar älskar sina barn ovillkorligt ändå. Jag tror heller inte att någon förälder säger nej om barnen frågar om man var önskad.
Jag tänkte på detta förrut när jag satt och våndades över att det snart är dags för en spruta. Jag har känt mig lite illamående nu på kvällen och läste lite om biverkningar. När jag fortsatte läsa om IVF och hur det går till så insåg jag att jag med största sannolikhet kan helt ärligt svara ja om barnet kommer fråga mig om han/hon är önskad.
När jag hade fått André så sa jag:
"tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"
Visst gör provrörsbefruktning inte lika ont som födseln men nog får man stå ut en hel del även för att få in barnet när man går denna vägen.

Precis som när man väntar på att få föda fast man ändå är rädd för det så väntar jag på att få plocka ur och sätta in ägg. Precis som när man mår illa och är full av hormoner när man är gravid har jag samma känsla nu inför att bli gravid. Man är rädd, man mår skit men ändå längtar man. Jag går igenom precis samma känslor och upplevelser som om jag vore gravid och väntar på att det ska vara över.
Precis som när man är gravid vet man inte om man får något för kämpandet i slutänden för allt kan hända, allt kan gå snett, vi går aldrig säkra någon av oss. Vi kämpar, vi önskar, vi längtar och vi hoppas lika mycket oavsett om barnen är planerade eller inte. Skillnaden för mig är att jag får uppleva det 2 gånger.
Och ja om det tillslut blir ett barn så kommer det vara väldigt planerat, jag har till och med ett schema över tillverkningen. Jag kommer förmodligen må skit och känna smärta för att få in fostret i mig.
Jag kan inte längre säga "tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"