Vårt lilla mirakel har äntligen kommit till oss efter 16 dagar över tiden, egentligen hade jag tänkt skriva en förlossningsberättelse men inte ikväll.
Jag är alldeles för lycklig och förälskad i denna underbara lilla varelse för att vilja minnas det jobbiga dygnet mellan Torsdag 6 Mars och Fredag 7 Mars. Jag skriver den sedan när jag har landat lite.
Just nu vill jag bara uttrycka min glädje, kärlek och känslan av att sväva på moln.
Ingenting känns jobbigt just nu och ingenting spelar egentligen så stor roll mer än min fina lilla familj.
André som varit lite bekymrad över hur det skulle bli sa i förrgår:
"Mamma jag är väldigt nöjd med lillebror, han är så söt"
Ja André är en stolt och nöjd storebror, det riktigt lyser om honom när han sitter med lille Tristan i sin famn.
Jag Tristan blev namnet på vår son, vårat efterlängtade barn som efter 3 år av väntan och kamp tillslut kom till oss.
Jag finner inga ord för känslan jag kände när han låg där på mitt bröst i Fredags den 7 Mars kl 12:15.
Då när livet plötsligt förändrades och sedan dess har jag befunnit mig där uppe, svävandes bland molnen.
Lilla Tristan så underbar, älskad och efterlängtad.

Första bilden
Tristan var 56 cm lång och vägde 4560 gram

Några timmar gammal

Stolt pappa

Stolt storebror

Stolt mamma

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Man har ju så sällan tid att träffa sina vänner, dagarna rusar på med annat.
Annat, vadå? Bara annat helt enkelt.
Jag funderar på vad jag skulle gjort för "annat" idag om jag inte hade bestämt träff med två väninnor.
Troligtvis samma som alla andra dagar, sovit en stund, lagat mat och grejat hemma för att sedan sova igen. Idag tog jag mig tid för "kafferep" istället för att göra annat.

Jag gav mig iväg strax före 18 och kom hem strax före 23.
Fem timmars egentid med underbara tjejer och huset stog faktiskt kvar när jag kom hem. André och Roger hade inte svultit ihjäl och jag är piggare än någonsin.
Fem timmars prat som inneburit både allvar och skojigheter, fem timmars samtalsterapi och fnitter på samma gång. Allt från att vara utbränd förälder till vad som händer i sängkammaren.
Sådant som man nickar instämmande i när man hör någon annan berätta sin story, jo jag fattar precis, precis så är det.
Man är inte så olika ändå.

Vi skulle nog kunnat suttit till långt in på småtimmarna och skulle säkert kunnat tillbringat natten ihop utan några problem med att fylla den med samtalsämnen.
Vi skulle kunna göra detta oftare, om vi bara tog oss tid. Om vi bara struntade i det där "annat" då och då. Om vi bara släppte kontrollbehovet för en stund och litade på att familjen klarar sig utan oss ett litet tag.

Jag hoppas på fler kafferep istället för att göra annat.

Det närmar sig midsommar nu och jag gjorde veckans sista arbetsdag idag, på en Onsdag. Det är lyx med fyra dagars ledigt.
Regnet kom såklart direkt när jag kom hem men det gör mig inte så mycket.
I morgon ska vi vara hemma och greja på förmiddagen och på eftermiddagen lånar vi mammas husbil och beger oss till Svanskog i Värmland. Vi ska hem till några vänner som vi träffat via vårt westernintresse. Vi är ett gäng som tillsammans ska fira årets midsommar, det är det midsommar är för mig. Att umgås, äta gott och njuta av den sommarkänsla som midsommar brukar ge. Barn som springer omkring, glada skratt och gemenskap, för att inte tala om de ljuvliga blommorna.

Skulle jag enligt seden plocka sju sorters blommor så vore det då rakt inte för att drömma om någon som jag skulle dela resten av livet med.
Nej jag skulle ha en helt annan anledning till att plocka dem, de skulle vara symboler för viktiga saker i livet.
Följande blommor skulle ligga under min kudde:

1. Ringblomman som symboliserar varaktig kärlek, den skulle jag plocka för min familj. Min kärlek finns alltid för dem.

2. En vit nejlika för mina vänner, vänskap är något man ska vara rädd om.

3. En rölleka för att tala om för nära och kära att lider ni så vill jag finnas för er såsom jag hoppas att ni skulle göra för mig.

4. En blå ros för att symbolisera hopp om nya möjligheter, hopp om framtiden.

5. Krokusen för livslust

6. Vallmoblomman för att hedra minnet av de bortgångna, minnet av pappa som den 23 Juni 2003 lämnade oss. Det är 10 år sedan i år.

7. Den sista blomman skulle vara en förgätmigej, inte för att vara egoistisk utan för att jag hoppas att jag gett mina vänner och bekanta ett såpass gott intryck och att jag satt ett litet spår som gör att ni kommer minnas mig. Jag önskar att även den dagen då jag inte skulle finnas kvar så blir jag inte bortglömd.

Mina blommor är sju i antal vilket symboliserar kärlek, kärlek är viktigt, inte bara till en partner utan till vänner, sina barn, syskon, föräldrar och djur. Kärlek kan aldrig spridas för mycket.

Färger i min bukett är:
Vit som symboliserar tron på ärlighet, Blå för evig vänskap, Orange för trohet Och lila för att jag önskar er alla lycka och välgång i livet.

Detta är vad jag skulle lägga under min kudde för detta är vad jag önskar att jag får drömma om.
Detta är vad som är viktigt för mig.

Trevlig midsommar på er!

Många gånger så tycker vi föräldrar att det är skolans uppgift att se till att barnen håller sams och ja de har ju en stor del av barnens vardag där våra barn träffar andra barn. Personalen på skolan och fritids ser ju delar av barnens vardag som inte vi ser.
Den stunden på dagen kan vi föräldrar inte se vad barnen gör eller hur de uppträder.

Däremot vet jag av egen erfarenhet att vi föräldrar kan påverka mer än vi tror. Utan att lägga ut namn så ska jag försöka beskriva en sådan händelse.

När André i höstas flyttade över till fritids för de äldre barnen så blev detta en stor omställning för honom. Han var van med betydligt yngre barn vilket för det mesta innebar få konflikter för honom. Han var enormt nervös inför tiden på Galaxen som hans "nya" fritids heter. Efter första veckan var han ledsen och ville inte gå dit mer, jag hade aldrig tidigare hört honom säga att han inte ville gå till fritids och tog därför detta rätt allvarligt.
Efter ett tag fick jag veta att han hela tiden hamnade i konflikt med en annan pojk och fick även detta bekräftat från fritidspersonalen. Det var fortfarande semestrar så det var inte så många av den ordinarie personalen där ännu.
Eftersom vi bor i ett mindre samhälle så visste jag vem mamman var så jag bestämde mig för att kontakta henne.
Det är aldrig ens fel att två träter så kanske kände hennes pojk samma som André.

Vi skrev mycket till varandra genom Facebook om det som hänt och pratade med barnen. Berättade för dem att vi två kände varandra och brukade prata. Båda pojkarna tyckte nog att "okej vi kan försöka hålla sams men ska inte vara bästisar" så sa iallafall André till mig.
Jag förklarade att man inte måste älska alla MEN man ska respektera varandra.

Det gick ett tag och allting började gå bättre, jag hörde mer sällan att det varit konflikter dem emellan.
Jag och mamman träffades då och då eftersom vi fann en vänskap efter allt skrivande till varandra.
Tillslut började grabbarna fråga varför de aldrig fick vara med när vi träffades. De hade nämligen börjat leka på fritids och André bjöd X på sitt kalas. Så ja det är ju klart att de ska få träffas utanför fritids vilket de har gjort ett par gånger nu.

Även vänner blir ovänner ibland men jag har faktiskt inte hört någonting efter att vi föräldrar tog tag i detta.
Vi kunde ha struntat i att ens försöka, kunde sagt att det är fritids sak att ordna det hela. Vi kunde ha retat oss på att barnen bråkade, kunde skylt på varandras barn osv....
Men vi försökte och det verkade ha fungerat bara genom att visa att vi vuxna faktiskt pratar med varandra, tala om att vi vet vad som händer på fritids. Personalen upplyser oss om detta utan att för den delen skuldbelägga någon.
Vi tvingade inte pojkarna att bli bästisar eller ens tycka om varandra utan vi uppmuntrade dem om att respektera varandra. Vi skyllde inte på någon av pojkarna utan förklarade för dem att det är aldrig ens fel att två träter

Nu när André skulle lägga sig så sa han:
- Hoppas X kommer till fritids imorgon, kan du skriva till hans mamma och fråga det.

Jag tror nog du (X mamma) läser detta och hoppas att du tycker det är okej att jag lägger ut vårt exempel på hur man kan skapa vänskap. Tack för gott samarbete och "nyfunnen" vänskap.

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.

ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU

• Barn med särskilda behov (bla min son)
  

  Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.

• Djur och natur
  

  Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt

  
  
• Idrott, hälsa och välbefinnande
  

  Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra

• Kära pappa (dog av hudcancer 2003
  Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
  48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

• Kärlek och vänskap
  Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
  Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

• Skrivarglädje - dikter och texter
  Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.
  
  
• Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
  Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
  Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

• Westernlivet - En livsstil
  Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
  Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.

Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.

Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(Rose-Marie)

I onsdags när vi hade återbesök på Sahlgrenska fick vi beskedet som jag egentligen redan hade väntat mig, graviditeten måste avbrytas. Min fasa var hur den skulle avbrytas. Måste de operera och då även behöva ta bort en äggledare eller kan det skötas genom att framkalla ett missfall. Inget av det känns ju bra men en operation kändes hemskare än att framkalla ett missfall.
Jag blev därför lättad när de sa att det verkade vara ett MA (missfall som kroppen inte stöter ut själv)
Jag fick alternativ skrapning eller ta tabletter hemma och blöda ut det.
Efter mitt förra missfall som kroppen så "snällt" skötte själv så kände jag att om detta blir samma så väljer jag självklart tabletterna.

Idag kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna, jag kände inte så mycket och läste därför lite om tabletterna jag fått.
Det var den ena skräckupplevelsen efter den andra och jag blev livrädd. Vad hade jag gett mig in på?!
Jag har legat i sängen hela dagen och väntat men har inte fått några hemska förlossningssmärtor och inte heller började jag blöda hejdlöst. Jag tog den 3:e tabletten och väntade, kände lite mensvärk men fortfarande inte så som jag väntat mig. Kl 17:30 tog jag den 4:e och sista tabletten, efter en stund blev smärtan värre men jag klarade mig fortfarande på panodil.
Mina starkare värktabletter som jag fått med mig tänkte jag minsann inte slösa med för det kommer ju bli värre.
Runt 19:00 började jag blöda lite men bara som en vanlig mens. Jag har ju läst om "blodbad" så det är väl lugnet före stormen.
Jag har fortfarande inte nu kl 23:00 fått något tecken på att detta är avslutat så jag antar att det kommer fortsätta i natt eller imorgon. Man skulle märka när själva graviditeten släppte OM det fungerar och inte blir komplikationer vill säga.
Det återstår att se på Onsdag då vi har återbesök på Sahlgrenska.

Den fysiska biten är mycket jobbigare en den psykiska just nu, jag vill bara ha det överstökat. Att vi tvingas avbryta har jag väl bearbetat lite grann under veckan som varit och mina tankar har därför legat på hur förloppet kommer att bli. Sedan känns det för jäkla orättvist att min kropp inte vill behålla en graviditet. Känns skrämmande att försöka igen, vad händer nästa gång?
Vill jag riskera att utsätta mig för detta en gång till? Viljan att få barn gör ju att man förtränger rädslan så jo det blir nog ett försök till. Någon gång i slutet av Maj trodde de att vi kunde börja med hormonbehandling igen.
Jag tyckte det kändes hemskt länge men samtidigt behöver jag nog den tiden till att återhämta mig, samla nya krafter och nytt mod.

Jag kommer berätta mer om hur min upplevelse av avbrytet blev för mig. Men det är som sagt inte över och därför kan jag inget säga just ikväll.
Jag hoppas att jag kan få ge en bättre berättelse än de jag läst så att ni som ev kommer gå igenom samma sak kan känna lite mer lugn än mig.

Jag kan öppet och ärligt säga att jag är glad idag att jag varit så öppen med det jag går igenom. Jag har skrivit på Facebook och sms:at med vänner och fått massor av pepp och uppmuntran innan beskedet och inte minst idag. Vänner som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall har inkorgat och sms:at mig med egna erfarenheter, gett mig lugn och hjälpt mig genom denna dagen.
Och alla vänner som inte delar denna upplevelse har ändå stöttat, "lyssnat" och visat förståelse för hur jag mått idag. Hade jag hållt detta för mig själv så hade jag haft det betydligt värre kan jag lova. Vissa tycker nog att det blir tjatigt så jag försöker att inte bara skriva om detta. Vare sig här i bloggen eller i min FB-logg.

Men tack alla vänner oavsett om ni är nära eller mer ytliga kontakter, det gör jättemycket att ni finns där ska ni veta.

Jag läser runt lite på Facebook och i div bloggar, började reflektera lite över vilket budskap man ibland sänder ut.
Vi undrar varför det finns mobbning och speciellt bland barnen. Jag fasar lite över hur mycket sådant det finns bland vuxna. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel.

Jag ser bilder på tjocka människor där man har lagt ut bilden med tanken att den ska vara rolig, ena elaka kommentaren efter den andra och folk liksom skrattar som om det är helt okej att göra det. Ingen tanke på vem som läser det som skrivs. Vem tar efter beteendet vi sänder ut?

Jag ser bilder på särkoleklasser där man på Facebook taggat varandra och anser det som humor. Kallar varandra för mongo och fetto på rent skämt.
Just den som det är tillägnat tar kanske inte åt sig men tänker man ens på vad andra känner?

Yttrandefrihet? Ja visst men tänker man på att barnen tar efter våra åsikter? Tänker man på att det är våra åsikter och ord barnen använder i skolan?
De har knappast kommit på det själva, de har lärt sig någonstans ifrån.
Små grytor har också öron som man säger och de har även tillgång till nätet, många har Facebook och suger åt sig av våran så kallade "humor".
Vi förstår kanske vad som är en skämtsam ton, vi förstår att vi "inte menar så" eller..... gör vi det?
Varför skämtar vi egentligen om vissa saker?

Åsikter om hur folk ser ut, klär sig, vilket land de kommer ifrån, vilken tro de har, hur man stavar och vad man gör anses vara helt okej att vräka ur sig hur som helst. Helt utan att först fundera på vem som kan ta åt sig och vem som kan ta efter.
Att ha åsikter är helt rätt och riktigt och att stå för dem likaså men fråga då inte varför barnen tycker och tänker samma sak.
Innan vi frågar oss varför barnen gör som de gör så kanske vi ska fråga oss själva varför vi gör som vi gör.

Jag skriver vi för jag själv är inget undantag.
Men kanske är det god tid att börja tänka efter före.
Kanske måste man ibland svälja sina åsikter och tänka på när man yttrar dem. Kanske är det förnuftigt att tänka på att man är vuxen och borde föregå med ett gott exempel.
Fast det är klart, det är ju skolan som ska förhindra mobbning, det är ju deras ansvar..... ELLER??????